Pucken glider in i sarghörnet

Ja, det var ju kul att följa Sveriges bravader under helgen.

Is i maj

En finne frågade mig i förra veckan om intresset för det pågående ishockey-VM:et i Sverige. Det är väl inget som bryr sig i Sverige längre, frågade han.

Man kan analysera det här rätt länge, och sportnörd som jag är skulle det inte tråka ut mig. Av respekt för mina mindre nördiga läsare låter jag dock bli att göra det här. Jag nöjer mig istället med att det vore att ta i att svara blankt ja på den ställda frågan. Nog finns det intresse.

Men allt är ju som bekant relativt. Jämfört med i Finland bryr sig svenskarna knapert. Skillnaden länderna emellan skulle även den kunna analyseras. En idrottshistoria att bena upp. Ett långt inlägg som vill ut. Det rycker i mina fingrar. Men nej. Jag måste lägga band på mig. Jag låter det vara.

Haiku #5

Och nu med känsla
Den glider in, den glider
In i mål igen

Upphämtning

När Sverige och Finland möts i ishockey vinner Sverige alltid genom att ha en otrolig, orättvis tur. Finnarnas smeknamn, ett av dem, på svensken är Alexander Lukas. Kalle Ankas kusin alltså.

Nu vinner ju inte Sverige alls alltid. Ibland blir det oavgjort. Minns Anders "Masken" Carlssons och Mats Sundins klassiska kvitteringar i slutminuten.

Den här svenska turen gäller inte bara idrott, utan kan appliceras på många områden, där vi svenskar oförtjänt är större, fler, bättre eller rentav snyggare.

Men så finns Kent. Visserligen från Eskilstuna, men med tre finska och bara futtiga två svenska medlemmar. Finnar anser att Kent är finska och att de sjunger på svenska gör ingenting. Musiken är ju så väldigt bra. Finsk majoritet har säkerställt detta.

Men ack. Nu har Sverige utjämnat. Harri Mänty har lämnat bandet. 2-2. Fattas nu bara att de tar in en svensk gitarrist. Kvaliteten på musiken skulle i finska öron, såklart, bli sämre. Och sen skulle matchen vara slut. Som vanligt.

Den som lever får se. Kent kommer till Helsingfors i November. Förhoppningsvis till Tavastia. Drömma går ju.