S far är för tillfället i Australien. Som av en händelse kommer vi tillbringa Fars Dag, eller kvällen då, på Tavastia, tillsammans med Cut Copy. Från just Australien.
Australiens bästa(?) band, på Helsingfors bästa(!) scen. Jajamen.
Visar inlägg med etikett musik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett musik. Visa alla inlägg
söndag 9 november 2008
onsdag 3 september 2008
Förtur
På ett gym finns det gott om tillfällen att förnedra sig, men få saker slår att lyfta av ca 80% av de vikter personen innan dig använt. Var som bäst sysselsatt med detta idag, när Robbie Williams version av Manu Chaos Bongo Bong gick igång i högtalarna.
Att göra en nyinspelning är ju även det att riskera förnedring, då det alltid slutar i att lyssnarna är rörande överens om att originalet var bättre. Alltid. Med Jeff Buckleys version av Leonard Cohens Hallelujah som undantaget som bekräftar regeln. Men så är det också världshistoriens typ bästa låt.
Jag har i alla fall en liten teori om det här. Jag tror snarare att det är den version man hör först som får tolkningsföreträde. När en melodi väl trängt sig in i medvetanden, är det svårt att inte se en modifiering som en störning i Kraften. Jag vet, den är inte helt vattentät den här lilla teorin, men den leder inlägget vidare, så låt nu eventuella invändingar passera.
Det finns nämligen ett annat område där samma regel är applicerbar. I matbutikerna här i Finland går jag från gång till gång omkring och förbannar att jag inte hittar det jag letar efter. Och det är inte pga min bristande finska. Det är helt enkelt så att utbudet är mindre än i Sverige. Allt enligt min egen perception. Det är bara det att S säger samma sak om matbutikerna i Sverige, fast tvärtom då, vilket ju tyder på att en viss idé om hur sakerna ska vara ligger och skaver i våra huvuden.
I båda fallen är det lite besvärande. Vill inte tänka på inom hur många områden det kan vara så här. Att behöva ifrågasätta sig själv. Sjukt jobbigt. Tänk om jag har fel. Jag kan ha fel.
Att göra en nyinspelning är ju även det att riskera förnedring, då det alltid slutar i att lyssnarna är rörande överens om att originalet var bättre. Alltid. Med Jeff Buckleys version av Leonard Cohens Hallelujah som undantaget som bekräftar regeln. Men så är det också världshistoriens typ bästa låt.
Jag har i alla fall en liten teori om det här. Jag tror snarare att det är den version man hör först som får tolkningsföreträde. När en melodi väl trängt sig in i medvetanden, är det svårt att inte se en modifiering som en störning i Kraften. Jag vet, den är inte helt vattentät den här lilla teorin, men den leder inlägget vidare, så låt nu eventuella invändingar passera.
Det finns nämligen ett annat område där samma regel är applicerbar. I matbutikerna här i Finland går jag från gång till gång omkring och förbannar att jag inte hittar det jag letar efter. Och det är inte pga min bristande finska. Det är helt enkelt så att utbudet är mindre än i Sverige. Allt enligt min egen perception. Det är bara det att S säger samma sak om matbutikerna i Sverige, fast tvärtom då, vilket ju tyder på att en viss idé om hur sakerna ska vara ligger och skaver i våra huvuden.
I båda fallen är det lite besvärande. Vill inte tänka på inom hur många områden det kan vara så här. Att behöva ifrågasätta sig själv. Sjukt jobbigt. Tänk om jag har fel. Jag kan ha fel.
söndag 13 juli 2008
Belly
Påpekade häromdagen för S att vår skivhylla mest går i moll. Ja, nickade hon, mycket osvenskt det hela.
Resonemanget går alltså ut på att svenskar är glada. Jätteglada. Och vi lyssnar följaktligen på glad musik. Dur.
Medan det i Finland är tvärtom. Melankoli och tungsinne. Sibelius och dödsmetall. Livet från den mörkare sidan.
Nu finns det förstås gott om svensk musik som vederlägger ett sådant resonemang. Liksom finsk. Men när man jämför länder måste man bli lite svartvit. Men ingen rök utan eld, så att säga, så på det stora hela får jag hålla med.
De här tankarna slog mig runt ettsnåret igår natt, när jag stog och svettades på Bellys dansgolv. Svetten kom sig av ett idogt höftskakande i kombination med en brutal värme i lokalen. Belly blandade som vanligt högt och lågt. Fram till efter midnatt var det låga i majoritet, tills den tredje DJ:n för kvällen, DJ Yolapongo, tog över kommandobryggan. Drog igång en popkavalkad av rang. Dansgolvet fylldes genast. Livsglädje. Dur, tänkte jag. Finnar kan. Det också.
Resonemanget går alltså ut på att svenskar är glada. Jätteglada. Och vi lyssnar följaktligen på glad musik. Dur.
Medan det i Finland är tvärtom. Melankoli och tungsinne. Sibelius och dödsmetall. Livet från den mörkare sidan.
Nu finns det förstås gott om svensk musik som vederlägger ett sådant resonemang. Liksom finsk. Men när man jämför länder måste man bli lite svartvit. Men ingen rök utan eld, så att säga, så på det stora hela får jag hålla med.
De här tankarna slog mig runt ettsnåret igår natt, när jag stog och svettades på Bellys dansgolv. Svetten kom sig av ett idogt höftskakande i kombination med en brutal värme i lokalen. Belly blandade som vanligt högt och lågt. Fram till efter midnatt var det låga i majoritet, tills den tredje DJ:n för kvällen, DJ Yolapongo, tog över kommandobryggan. Drog igång en popkavalkad av rang. Dansgolvet fylldes genast. Livsglädje. Dur, tänkte jag. Finnar kan. Det också.
fredag 11 juli 2008
Tendens
Har inte kunnat låta bli att notera att antalet konserter jag känner mig kallad till blir allt färre. De var inte överdrivet många förr heller, men jag har alltid skyllt på att Finland ligger offside och att det därför är för dyrt flyga hit en hel konsertapparat.
Att jag skulle ha blivit äldre, fått sämre koll och andra världsfrånvända teorier väljer jag bort. Hur fnyser man i bloggform? Fokuserar på andra förklaringsmodeller. Som t.ex. en jag fick föreslagen för mig på S 30-årsfest. Det har blivit dyrare att boka kända namn, i kombination med att det finns ett större utbud av lokala förmågor. Det låter i tider av sviktande skivförsäljning som en möjlig orsak. Inte heller i det ljuset framstår jag som en person med koll, men det har åtminstone inte blivit sämre. Så vi säger väl så.
Vad det hela oavsett landar i är att jag för varje större konsert jag missar känner ett sting av dåligt samvete. Som ikväll, när Bruce Springsteen* - vars musik jag aldrig lyssnat på - spelar på Olympiastadion.
Knepigt det här. Har en känsla av att det inte kommer att bli bättre. Hur suckar man i bloggform?
* Det slog mig just att allt det här länkadet till MySpace är väldigt 2006. Det känns i sammanhanget inte bra. Inte bra alls.
Att jag skulle ha blivit äldre, fått sämre koll och andra världsfrånvända teorier väljer jag bort. Hur fnyser man i bloggform? Fokuserar på andra förklaringsmodeller. Som t.ex. en jag fick föreslagen för mig på S 30-årsfest. Det har blivit dyrare att boka kända namn, i kombination med att det finns ett större utbud av lokala förmågor. Det låter i tider av sviktande skivförsäljning som en möjlig orsak. Inte heller i det ljuset framstår jag som en person med koll, men det har åtminstone inte blivit sämre. Så vi säger väl så.
Vad det hela oavsett landar i är att jag för varje större konsert jag missar känner ett sting av dåligt samvete. Som ikväll, när Bruce Springsteen* - vars musik jag aldrig lyssnat på - spelar på Olympiastadion.
Knepigt det här. Har en känsla av att det inte kommer att bli bättre. Hur suckar man i bloggform?
* Det slog mig just att allt det här länkadet till MySpace är väldigt 2006. Det känns i sammanhanget inte bra. Inte bra alls.
måndag 7 juli 2008
Från Ipanema till Igelkottsvägen
Idag tog jag mig till Östra Centrum för att spela tennis. Med mig på tunnelbanan hade jag en grupp brasilianska tonårspojkar på besök för att spela Helsinki Cup och kulturkrocken var total. I ena ändan av vagnen satt brassarna och höll hov, i den andra satt den skräckslagna lokalbefolkningen.
Det var lite av en inblick i mina egna tonår, minus resan över halva jordklotet. Sommar efter sommar, kajkandes runt på diverse fotbollsturneringar. Jag blev helt glad av att se dem. Så gammal är jag inte ännu, att en grupp skränande hormonbomber får mig att börja formulera insändarbrev om dagens förfallna ungdom. Inte än.
Men jag är nästan trettio. Och det finns ju en del som ska hinnas med innan dess. Obligatorium av diverse slag. Så gissa om jag var nöjd när jag efter den gångna helgen kunde bocka av ett sådant. Jag var på musikfestival.
Vad skriver människan, undrar du nu. Hur torr är han?
Men, om jag får gå i försvarsställning, jag spelade ju boll. Och sen blev det aldrig av. Brännö Visfestival räknas inte, det inser jag.
Men nu så. Helgens Ruisrock var dessutom ingen besvikelse. Dansk dynamit, svensk melankoli och amerikansk indierock. Visserligen spenderade jag bara en dag. Övernattade inte. Men vadå? Det är min blogg, jag bestämmer vad som räknas.
Mitt tonårsjags identitet som sportfåne fick sig förstås en törn av att jag åker iväg på musikfestivaler när det samtidigt vankas fotbollsturneringar i stan. Men det är bara en krusning på min tonåriga yta. Allt har sin tid. Och jag spelade faktiskt gitarr på den tiden, utöver bollsparkandet. Slog an hårda ackord. Drog rafinerade riff. Var ball rockrebell.
Även om det där sista kanske var en smärre överdrift. Poängen är att det går att vara både brasse och Sinatra. Drömma går ju även när man nästan är trettio.
Det var lite av en inblick i mina egna tonår, minus resan över halva jordklotet. Sommar efter sommar, kajkandes runt på diverse fotbollsturneringar. Jag blev helt glad av att se dem. Så gammal är jag inte ännu, att en grupp skränande hormonbomber får mig att börja formulera insändarbrev om dagens förfallna ungdom. Inte än.
Men jag är nästan trettio. Och det finns ju en del som ska hinnas med innan dess. Obligatorium av diverse slag. Så gissa om jag var nöjd när jag efter den gångna helgen kunde bocka av ett sådant. Jag var på musikfestival.
Vad skriver människan, undrar du nu. Hur torr är han?
Men, om jag får gå i försvarsställning, jag spelade ju boll. Och sen blev det aldrig av. Brännö Visfestival räknas inte, det inser jag.
Men nu så. Helgens Ruisrock var dessutom ingen besvikelse. Dansk dynamit, svensk melankoli och amerikansk indierock. Visserligen spenderade jag bara en dag. Övernattade inte. Men vadå? Det är min blogg, jag bestämmer vad som räknas.
Mitt tonårsjags identitet som sportfåne fick sig förstås en törn av att jag åker iväg på musikfestivaler när det samtidigt vankas fotbollsturneringar i stan. Men det är bara en krusning på min tonåriga yta. Allt har sin tid. Och jag spelade faktiskt gitarr på den tiden, utöver bollsparkandet. Slog an hårda ackord. Drog rafinerade riff. Var ball rockrebell.
Även om det där sista kanske var en smärre överdrift. Poängen är att det går att vara både brasse och Sinatra. Drömma går ju även när man nästan är trettio.
söndag 29 juni 2008
Att göra det lite svårare än vad det är
Födelsedagsfest igår. Inte min. Men ändå.
Vid tiosnåret tog en grupp kvinnor till orda, kungjorde födelsedagsbarnens (ja, plural - 30+30) förträfflighet och stämde upp i sång för att fira de två.
Paljon onnea vaan går sången. Melodin är densamma som i den engelska Happy birthday to you.
En vers senare var det klart. Inga konstigheter där. Men en tanke knoppade mellan mina - det ska erkännas - något runda öron.
I Sverige uppstår alltid ett vakuum efter den första versen av Ja, må han leva. En outtalad fråga kräver ett svar. Är en andra vers påkallad?
Den andra versen är ett av de mer obegripliga elementen i svensk kultur. Självklart, skulle den icke-svenske Peter tänka. Skjuten på en skottkärra. Fram. Och sedan skulle jag lägga in beteendet i samma medvetenhetens folder vari små grodor och surströmming redan placerats.
Men det var inte det jag tänkte. Istället funderade jag på vad som avgör huruvida en andra vers sjungs eller inte. Är det en förolämpning om sången avstannar efter den första versen? Någon klar etikett finns inte. Istället ett ögonblicks tvekan. I dimman hittade jag inte fram till något svar på varför vi gör så mot oss själva. Så kan det gå när man hålls i de triviala tankarnas slaveri.
Vid tiosnåret tog en grupp kvinnor till orda, kungjorde födelsedagsbarnens (ja, plural - 30+30) förträfflighet och stämde upp i sång för att fira de två.
Paljon onnea vaan går sången. Melodin är densamma som i den engelska Happy birthday to you.
En vers senare var det klart. Inga konstigheter där. Men en tanke knoppade mellan mina - det ska erkännas - något runda öron.
I Sverige uppstår alltid ett vakuum efter den första versen av Ja, må han leva. En outtalad fråga kräver ett svar. Är en andra vers påkallad?
Den andra versen är ett av de mer obegripliga elementen i svensk kultur. Självklart, skulle den icke-svenske Peter tänka. Skjuten på en skottkärra. Fram. Och sedan skulle jag lägga in beteendet i samma medvetenhetens folder vari små grodor och surströmming redan placerats.
Men det var inte det jag tänkte. Istället funderade jag på vad som avgör huruvida en andra vers sjungs eller inte. Är det en förolämpning om sången avstannar efter den första versen? Någon klar etikett finns inte. Istället ett ögonblicks tvekan. I dimman hittade jag inte fram till något svar på varför vi gör så mot oss själva. Så kan det gå när man hålls i de triviala tankarnas slaveri.
söndag 15 juni 2008
I solitär ensamhet
På en av det förhållandevis tomma Café Fannys stolar satt jag idag och funderade på om Sinebrychoffparken kvalificerar sig som Helsingfors trevligaste park. Surplade i mig en kopp espresso som var dubbel och knaprade på den lilla kaka som kvinnan bakom baren av någon anledning inte ville ta betalt för.
Efter moget övervägande kom jag fram till att i soligt väder och med en god bok (Montecore - briljerande briljant!) ligger parken åtminstone inom topp tre.
Lugnet jag fann stod i skarp kontrast mot den bedövande ljudvolym gårdagskvällens besök på Erottaja bjöd på. Erottaja ligger vid Skillnaden och har allt sedan jag kom till Helsingfors varit ett av de ställen till vilka jag alltid återkommit. Där går dock aldrig att föra en konversation. Det är som en något för jovialisk gammal bekant. Man förlåter bullret eftersom sällskapet alltid är så behagligt.
Igår satt jag och A och beundrade (ja alltså, inte så) de två unga herrar som agerade DJ:s. A identifierade den ena som sprungen ur Kuopio. Vilket som var deras lekfullhet inspirerande, blandingen av toner ovanligt bred och mitt och A:s gillande ansenligt stort.
Bakgrunden till vår munterhet låg dels i den låga medelåldern på barens klientel, i förhållande till min och A:s runt-trettio-streckiga närvaro. Detta i kombination med det faktum att Wham hade varit retro att spela redan för tio år sedan. Och det stannade inte där.
Det spelar ingen roll att majoriteten av barens gäster säkert inte var medvetna om att man år 2008 faktiskt inte kan spela Dr. Alban utan att framstå som rätt fånig. Inte borde kunna. Nej, tvärtom. DJ Kuopio såg gladare ut än vad som borde vara möjligt efter ett sådant djärvt drag. Så det spelar faktiskt ingen roll. 20-åringarna runt DJ-båset dansade glatt. Jag vill inte underskatta någon, men kanske var jag den ende som förstod. Mitt svenska hjärta slog igenkännande. Nostalgin gav mig varma kårar.
Efter moget övervägande kom jag fram till att i soligt väder och med en god bok (Montecore - briljerande briljant!) ligger parken åtminstone inom topp tre.
Lugnet jag fann stod i skarp kontrast mot den bedövande ljudvolym gårdagskvällens besök på Erottaja bjöd på. Erottaja ligger vid Skillnaden och har allt sedan jag kom till Helsingfors varit ett av de ställen till vilka jag alltid återkommit. Där går dock aldrig att föra en konversation. Det är som en något för jovialisk gammal bekant. Man förlåter bullret eftersom sällskapet alltid är så behagligt.
Igår satt jag och A och beundrade (ja alltså, inte så) de två unga herrar som agerade DJ:s. A identifierade den ena som sprungen ur Kuopio. Vilket som var deras lekfullhet inspirerande, blandingen av toner ovanligt bred och mitt och A:s gillande ansenligt stort.
Bakgrunden till vår munterhet låg dels i den låga medelåldern på barens klientel, i förhållande till min och A:s runt-trettio-streckiga närvaro. Detta i kombination med det faktum att Wham hade varit retro att spela redan för tio år sedan. Och det stannade inte där.
Det spelar ingen roll att majoriteten av barens gäster säkert inte var medvetna om att man år 2008 faktiskt inte kan spela Dr. Alban utan att framstå som rätt fånig. Inte borde kunna. Nej, tvärtom. DJ Kuopio såg gladare ut än vad som borde vara möjligt efter ett sådant djärvt drag. Så det spelar faktiskt ingen roll. 20-åringarna runt DJ-båset dansade glatt. Jag vill inte underskatta någon, men kanske var jag den ende som förstod. Mitt svenska hjärta slog igenkännande. Nostalgin gav mig varma kårar.
torsdag 22 maj 2008
Krock
Att inte kunna gå på en konsert med en uppsättning svenska artister, arrangerad av Sveriges ambassad, för att ett besök på Ateljé Finne redan är inbokat. Det är väl ändå rakt upp i den här bloggens skjortärm?
tisdag 20 maj 2008
Schlager
För den som vill förstå finsk kultur är årets schlagerfestival en fin möjlighet. Teräsbetoni representerar och gör det med heavy metal, denna mest finska av musikstilar.
Vi talar om bararmade killar med långt hår. Finland vann med Lordi för två år sedan, och för överskådlig framtid kommer Finland skicka bidrag som spelar hårdrock, eller åtminstone hård rock. Den tidigare preferensen tango har lagts åt sidan.
Jag är inte alls övertygad om att heavy metal är vad Europa vill ha. Finnarna håller inte med mig. I år sjungs det tom på finska. Men det är en jättebra melodi, säger finnarna. Tecken på övermod, säger jag.
Svartklädda pojkar och flickor är annars en vanlig syn på Helsingfors gator, och varje sommar samlas de i Kaisaniemiparken, då den hårdaste av festivaler arrangeras. Tuska heter den. Det hela är mycket finskt. Precis som Teräsbetoni.
För att lägga korten på bordet bör väl sägas att även Sveriges bidrag är väldigt typiskt. Tuggummipop. Samma låt en gång till. Desperat. Men jag hör att vi även skickat samma artist tidigare. Kan det stämma? Vi har väl aldrig skickat Donatella Versace?
Vi talar om bararmade killar med långt hår. Finland vann med Lordi för två år sedan, och för överskådlig framtid kommer Finland skicka bidrag som spelar hårdrock, eller åtminstone hård rock. Den tidigare preferensen tango har lagts åt sidan.
Jag är inte alls övertygad om att heavy metal är vad Europa vill ha. Finnarna håller inte med mig. I år sjungs det tom på finska. Men det är en jättebra melodi, säger finnarna. Tecken på övermod, säger jag.
Svartklädda pojkar och flickor är annars en vanlig syn på Helsingfors gator, och varje sommar samlas de i Kaisaniemiparken, då den hårdaste av festivaler arrangeras. Tuska heter den. Det hela är mycket finskt. Precis som Teräsbetoni.
För att lägga korten på bordet bör väl sägas att även Sveriges bidrag är väldigt typiskt. Tuggummipop. Samma låt en gång till. Desperat. Men jag hör att vi även skickat samma artist tidigare. Kan det stämma? Vi har väl aldrig skickat Donatella Versace?
söndag 11 maj 2008
Musik full stop
Strax innan planet hem till Helsingfors skulle lyfta, fortfarande ståendes på Arlanda, satte Finnairs system på lite musik. Som stängdes av när vi var uppe bland molnen. Tanken, förmodar jag, är att lugna passagerarna. När det bestämdes vilken musik skulle spelas gick dock något snett. För inspirationen har helt uppenbart hämtas från hissar. Vilket möjligen kan förstås, sett till de respektive maskinernas funktioner, men endast, säger endast, ur det perpektivet kan det som ljöd ur högtalarna förlåtas.
Hissmusiken som spelades var nämligen (eftersom jag inte har en aning, tvingas jag här gissa lite) det tolfte eller trettonde spåret från något av Enigmas verk. Något som till och med de ansett vara utfyllnad. Kvalfull produktion minus catchy melodi det vill säga.
I mitt huvud rullade en tanke. Om vi kraschar nu, är det här den sista musiken jag någonsin hör. Tanken var inte lugnande.
Hissmusiken som spelades var nämligen (eftersom jag inte har en aning, tvingas jag här gissa lite) det tolfte eller trettonde spåret från något av Enigmas verk. Något som till och med de ansett vara utfyllnad. Kvalfull produktion minus catchy melodi det vill säga.
I mitt huvud rullade en tanke. Om vi kraschar nu, är det här den sista musiken jag någonsin hör. Tanken var inte lugnande.
söndag 4 maj 2008
Efter
Jag har varit frånvarande igen i några dagar, inte skrivit något och skäms för det. Det finns gott om förmildrande omständigheter dock, och jag kommer återkomma till dem. Skriva om Vappu och dess svallvågor. Summera.
Till dess nöjer jag mig med att skriva om första majs besök på We Got Beef. Möjligen inbillade jag mig, men det kändes lite glesare mellan borden än vad som är brukligt. Av dem som ändå var där, bestod en försvarlig del av det som i våra ögon framstår som ett av Helsingfors mer karaktärsstarka stamklientel. Det är positivt, om någon undrar hur den meningen ska tolkas. Baren producerade öl, högtalarna fantastisk musik (kudos till DJ:n!), en herre som suttit och blängt på mig under en dryg timmes tid kom fram och gav mig komplimanger för min tröja och när S till sin ungdomliga glädje tillbringade klockslaget då hon fyllde 30 på dansgolvet, kändes det som kronan på en genomtrevlig kväll.
Vi hade skoj, om det inte framgått ovan. Det framgår nedan.
Till dess nöjer jag mig med att skriva om första majs besök på We Got Beef. Möjligen inbillade jag mig, men det kändes lite glesare mellan borden än vad som är brukligt. Av dem som ändå var där, bestod en försvarlig del av det som i våra ögon framstår som ett av Helsingfors mer karaktärsstarka stamklientel. Det är positivt, om någon undrar hur den meningen ska tolkas. Baren producerade öl, högtalarna fantastisk musik (kudos till DJ:n!), en herre som suttit och blängt på mig under en dryg timmes tid kom fram och gav mig komplimanger för min tröja och när S till sin ungdomliga glädje tillbringade klockslaget då hon fyllde 30 på dansgolvet, kändes det som kronan på en genomtrevlig kväll.
Vi hade skoj, om det inte framgått ovan. Det framgår nedan.
lördag 29 mars 2008
Bleckafredag
Efter en mycket tidig uppgång och nio timmar i ett flygplan, skulle det troligtvis rekommenderas - av ett valfritt folkhälsoinstitut - att den påföljande kvällen spenderas i sällskap med några glas vatten, följda av en tidig sänggång.
Alltså gick jag ut på krogen, hällde i mig några öl, och kom i säng nästan på pricken 24 timmar efter att jag steg upp från min mumbaiska hotellsäng. Jag mår efter omständigheterna oförskämt bra idag. Sänder en tacksamhetens tanke till Ganesha.
Våra steg bar oss till Baker's på Mannerheimsvägen, vilket brukar vara något av en lottdragning. Alla förutsättningar finns, och ibland slår det väl ut. Två våningar, tre om man räknar källaren med dess bastuavdelning, flera barer, dansgolv och ett finfint läge. Trots detta, är det inte sällan en nit. Som igår.
Baker's säljer dyr öl. Det kan vara skäligt, om det till exempel spelas bra musik, och stämningen är god och glad. Igår var den redan när vi anlände snarare lite tryckt. Och värre skulle det bli. Jag skakade min lurviga, när DJ:n plötsligt spelar - håll i er - Alanis Morrisette från 1995. Jag är den förste att försvara 90-talet, eller möjligen den andre, men Alanis sätter jag på om jag nån gång skulle bli sugen på att skära mig lite i armarna. Alanis skulle förstå. Men sånt hör inte hemma på ett fullt dansgolv.
Ty någon ordning får det vara. Och därmed basta!
Alltså gick jag ut på krogen, hällde i mig några öl, och kom i säng nästan på pricken 24 timmar efter att jag steg upp från min mumbaiska hotellsäng. Jag mår efter omständigheterna oförskämt bra idag. Sänder en tacksamhetens tanke till Ganesha.
Våra steg bar oss till Baker's på Mannerheimsvägen, vilket brukar vara något av en lottdragning. Alla förutsättningar finns, och ibland slår det väl ut. Två våningar, tre om man räknar källaren med dess bastuavdelning, flera barer, dansgolv och ett finfint läge. Trots detta, är det inte sällan en nit. Som igår.
Baker's säljer dyr öl. Det kan vara skäligt, om det till exempel spelas bra musik, och stämningen är god och glad. Igår var den redan när vi anlände snarare lite tryckt. Och värre skulle det bli. Jag skakade min lurviga, när DJ:n plötsligt spelar - håll i er - Alanis Morrisette från 1995. Jag är den förste att försvara 90-talet, eller möjligen den andre, men Alanis sätter jag på om jag nån gång skulle bli sugen på att skära mig lite i armarna. Alanis skulle förstå. Men sånt hör inte hemma på ett fullt dansgolv.
Ty någon ordning får det vara. Och därmed basta!
torsdag 28 februari 2008
Musiikki #4
Nu blir det lite överkurs. Hittills har musiken i Finnlandet varit musikalisk eller engelskspråkig, men nu är det dags för lite finsk sång. PMMP består av två finska damer, och de är en av de bästa liveakter jag har haft förmånen att se i Finland.
Det finns något livsbejakande över deras musik som jag gillar, de frambringar samma känslor som Håkan Hellström gör, för att jämföra med något svenskt. Nu förstår jag vad Håkan ylar om, medan PMMP:s i mina öron kan tänkas sjunga om vad som helst. S hjälper mig som vanligt. Hon, som också diggar, säger att att texterna är naiva. Banala.
Kanske är det så. Och kanske gör det ingenting. Kanske vill de inte veta hur trädgården växer. Kanske vill de bara flyga.
Om du tyckte att det där sista var platt, så håller jag helt med dig. Det är just min poäng. Musik handlar mer om känsla än om förnuft. Man kan gott analysera den, men något måste är det verkligen inte.
Det finns något livsbejakande över deras musik som jag gillar, de frambringar samma känslor som Håkan Hellström gör, för att jämföra med något svenskt. Nu förstår jag vad Håkan ylar om, medan PMMP:s i mina öron kan tänkas sjunga om vad som helst. S hjälper mig som vanligt. Hon, som också diggar, säger att att texterna är naiva. Banala.
Kanske är det så. Och kanske gör det ingenting. Kanske vill de inte veta hur trädgården växer. Kanske vill de bara flyga.
Om du tyckte att det där sista var platt, så håller jag helt med dig. Det är just min poäng. Musik handlar mer om känsla än om förnuft. Man kan gott analysera den, men något måste är det verkligen inte.
tisdag 22 januari 2008
Ein Kleiner Shock
Att på veckoslutet få en plats i en av Beatroots nedsuttna soffor är en nåd att stilla be om. Flera fåfånga försök har gjorts, men ingen allitteration i världen kan ändra på soffornas beläggning. På en tisdag lever hoppet däremot.
Jag och A slog oss ned i en av sofforna och tog varsin öl, som vanligt på Beatroot ackompanjerade av ett av Helsingfors funkigaste soundtracks.
I vinterkvällens kyla, på väg mot spårvagnen hemåt, filosoferade vi kring hur skönt det är att lämna en bar långt innan den stänger. Inte för att det känns moget att göra så, utan för att man slipper genomlida det som sker i lokaler där alkohol utskänks, en halvtimme innan stängningsdags. Då tänds nämligen lamporna, och baren stängs för kröken. Som gäst slits man brutalt iväg från det trevliga man har haft. Chockdoktrinen tillämpas för att göra gästerna mottagliga, vilse och enklare att köra bort.
Jag lånar orden från A. Det är tortyr.
Jag och A slog oss ned i en av sofforna och tog varsin öl, som vanligt på Beatroot ackompanjerade av ett av Helsingfors funkigaste soundtracks.
I vinterkvällens kyla, på väg mot spårvagnen hemåt, filosoferade vi kring hur skönt det är att lämna en bar långt innan den stänger. Inte för att det känns moget att göra så, utan för att man slipper genomlida det som sker i lokaler där alkohol utskänks, en halvtimme innan stängningsdags. Då tänds nämligen lamporna, och baren stängs för kröken. Som gäst slits man brutalt iväg från det trevliga man har haft. Chockdoktrinen tillämpas för att göra gästerna mottagliga, vilse och enklare att köra bort.
Jag lånar orden från A. Det är tortyr.
söndag 13 januari 2008
lördag 15 december 2007
Musiikki #3
I Rödbergen finns det gott om coola människor. Detta skrivet utan ironi, eller i alla fall bara med lite. Som Söder i Stockholm, eller vad Majorna är, eller i alla fall håller på att bli, i Göteborg. Men hur buteljerar man den coolheten, så att jag kan sitta och känna tillhörighet här i Kronohagen, utan att för den sakens skull bli mindre bourgeoisie? Svaret snurrar i min skivspelare; Jazz.
Vid Fredriksgatans början, eller möjligen vid dess slut, ligger Luthersgatan och Tempelkyrkan. Om man går Fredriksgatan fram skär man småningom rakt igenom Rödbergen, och vid dess ände ligger Femkanten. Fem gator möts, och just denna plats har givit namn åt en jazzgrupp och en alldeles utsökt sådan till på köpet.
The Five Corners Quintet får mig att känna mig ung - dekandens och låt oss sitta hela nätterna på rökiga caféer i Berlin - och samtidigt gammal - dekadens och jag minns hur vi brukade sitta hela nätterna på rökiga caféer i Berlin. Tillbakalutat men tekniskt, djupgående men lättlyssnat. Det är en sådan musikstil, fylld av paradoxer 'n all that jazz.
Vid Fredriksgatans början, eller möjligen vid dess slut, ligger Luthersgatan och Tempelkyrkan. Om man går Fredriksgatan fram skär man småningom rakt igenom Rödbergen, och vid dess ände ligger Femkanten. Fem gator möts, och just denna plats har givit namn åt en jazzgrupp och en alldeles utsökt sådan till på köpet.
The Five Corners Quintet får mig att känna mig ung - dekandens och låt oss sitta hela nätterna på rökiga caféer i Berlin - och samtidigt gammal - dekadens och jag minns hur vi brukade sitta hela nätterna på rökiga caféer i Berlin. Tillbakalutat men tekniskt, djupgående men lättlyssnat. Det är en sådan musikstil, fylld av paradoxer 'n all that jazz.
torsdag 22 november 2007
Brevet från Lillan
En enligt utsago finlandssvensk visa till din snapsi. Det är ju ändå snart jul.
A-B-C-D,
E-F-G-H-I-J-K,
L-M-N-OP
A-B-C-D,
E-F-G-H-I-J-K,
L-M-N-OP
onsdag 14 november 2007
Musiikki #2
The Soul Investigators spelar ibland tillsammans med Nicole Willis, som tillsammans med Jimi Tenor utgör Lahtis högst troligen funkigaste äktenskap.
Hela bunten såg vi på Tavastia för ett par år sedan. Tenor var fantastisk, han gav uttryck för hela sin multitalang. Willis och bandet däremot kändes ljumna live. Vi missade dem tyvärr på höstens Flow-festival nere vid Söderviks gamla kraftverk, så jag har inte fått tillfälle att revidera den åsikten.
Det kommer fler chanser. Får lyssna på inspelade toner så länge, och där fungerar det prima. Den som vill utforska sin själ på egen hand kan lyssna här. Den som vill göra det tillsammans med Nicole Willis vänder sig istället hit.
Hela bunten såg vi på Tavastia för ett par år sedan. Tenor var fantastisk, han gav uttryck för hela sin multitalang. Willis och bandet däremot kändes ljumna live. Vi missade dem tyvärr på höstens Flow-festival nere vid Söderviks gamla kraftverk, så jag har inte fått tillfälle att revidera den åsikten.
Det kommer fler chanser. Får lyssna på inspelade toner så länge, och där fungerar det prima. Den som vill utforska sin själ på egen hand kan lyssna här. Den som vill göra det tillsammans med Nicole Willis vänder sig istället hit.
tisdag 6 november 2007
En dag i livet
Idag vajade det en finsk flagga utanför mitt kontorsfönster hela dagen. Den sjätte november är nämligen Svenska Dagen. Den är inte, som man med en nypa magiskt tänkande skulle kunna tro, inrättad för min skull.
Tillåt mig trots det att vara lite vidskeplig. Just hemkommen från Kents konsert i Kulturhuset (Betyg: PPPP) sitter jag nu och knaprar på en delikat chokladboll. Eftersom bandet hade vett att börja redan klockan åtta, på utsatt tid till allmän glädje för oss pensionärer, har jag hunnit se hela andra halvlek av Schalke 04-Chelsea i Champions League. Däremellan fick jag talat ett längre samtal med S i Lissabon. En bättre kväll. Med sådan verkan är det väl inte så konstigt om jag söker en orsak?
Tillåt mig trots det att vara lite vidskeplig. Just hemkommen från Kents konsert i Kulturhuset (Betyg: PPPP) sitter jag nu och knaprar på en delikat chokladboll. Eftersom bandet hade vett att börja redan klockan åtta, på utsatt tid till allmän glädje för oss pensionärer, har jag hunnit se hela andra halvlek av Schalke 04-Chelsea i Champions League. Däremellan fick jag talat ett längre samtal med S i Lissabon. En bättre kväll. Med sådan verkan är det väl inte så konstigt om jag söker en orsak?
måndag 5 november 2007
Du fjällhöga nord
När man reser får man veta vilken bild andra har av ens nationalitet. Den stämmer inte nödvändigtvis överens med den bild man har själv, och därför är det en berusande känsla när någon säger att svenskar är bra på något särskilt. Speciellt när vi själva är övertygade om att så också är fallet. Självförhärligandet förstärks utomlands. Lokalpatriotismen växer med kvadraten på avståndet från hembygden.
Musik är ett bra exempel. Sverige är en fantastisk liten nation, som producerar mängder med musik. Finnar säger ofta till mig att svensk musik är så bra, och jag nickar ivrigt. Suger in det, på riktigt stolt. Det här är svensk musik, kan jag berätta med en menande blick, när någon från Svea Rike exporterad skiva snurrar. Ändå finns där en gnagande känsla av att jag kanske inte direkt har så mycket med den exporten att göra. Personligen, menar jag. Att det inte nödvändigtvis finns något i mitt svenska blod som gör mig delaktig i, och därmed ansvarig för, det svenska musikundret. Arvsynd har man ju hört om, men arvära? Finns det?
När jag växte upp var svaret på den frågan ett självklart ja. Sveriges fullkomligt oproportionerliga framgångar i tennis exempelvis, var ett bevis på att vi svenskar var utvalda. En ohotad världsordning.
Som ett JAS-plan föll den kronan på sned. Robin Söderling, Sveriges nummer ett, ligger 41:a på världsrankingen, 14 placeringar efter Finlands numero yksi, Jarkko Nieminen. Fördel Finland. Finland! I tennis!
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill få sagt med det här. Mer än att det här med tennisen gör mig ein Bißchen bitter. Att det här med nationalism är ett förrädiskt fanstyg. Och kanske är det ett litet försvarstal från en dåre med blågult blod. Man får ta det onda med det goda.
Musik är ett bra exempel. Sverige är en fantastisk liten nation, som producerar mängder med musik. Finnar säger ofta till mig att svensk musik är så bra, och jag nickar ivrigt. Suger in det, på riktigt stolt. Det här är svensk musik, kan jag berätta med en menande blick, när någon från Svea Rike exporterad skiva snurrar. Ändå finns där en gnagande känsla av att jag kanske inte direkt har så mycket med den exporten att göra. Personligen, menar jag. Att det inte nödvändigtvis finns något i mitt svenska blod som gör mig delaktig i, och därmed ansvarig för, det svenska musikundret. Arvsynd har man ju hört om, men arvära? Finns det?
När jag växte upp var svaret på den frågan ett självklart ja. Sveriges fullkomligt oproportionerliga framgångar i tennis exempelvis, var ett bevis på att vi svenskar var utvalda. En ohotad världsordning.
Som ett JAS-plan föll den kronan på sned. Robin Söderling, Sveriges nummer ett, ligger 41:a på världsrankingen, 14 placeringar efter Finlands numero yksi, Jarkko Nieminen. Fördel Finland. Finland! I tennis!
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill få sagt med det här. Mer än att det här med tennisen gör mig ein Bißchen bitter. Att det här med nationalism är ett förrädiskt fanstyg. Och kanske är det ett litet försvarstal från en dåre med blågult blod. Man får ta det onda med det goda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)