Konst

Om du frågar mig vilka finska konstnärer du bör ta dig en titt på, sätter du mig på pottan. Det blir en kort lista. Min kunskap sträcker sig över Helene Schjerfbeck och Pekka Halonen, om man inte räknar Tove Jansson som konstnär. Och det kanske man ska.

Igår blev listan lite längre. Buss 195 tog mig till Didrichsens konstmuseum i Munksnäs. Helsingforsfödde Rafael Wardi, som inte givit namn åt en ninjasköldpadda, men vars konst sträcker sig från början av 1950-talet till än idag, ställdes ut i det lilla men sympatiska museet.

Jag tyckte mycket om denne Wardis tavlor, framförallt hans vackra oljemålningarna med Helsingforsmotiv. Jag slog mig ned i en stol, knappade fram den mer finkulturella katalogen i min iPod och kom till ro.

På museum

Vår vana trogen lyckades S och jag ta oss till en av stadens muséer, först när den utställning vi velat se kommit in på sin sista dag. Bättre sent än aldrig, tänkte vi, och promenerade Högbergsgatan upp för att ta oss till vår destination, Helsingfors Designmuseum. Det som lockade var Yrjö Kukkapuro - Designer. Hela muséets övervåning var fylld med stolar, soffor och fåtöljer av olika former, och sympatiskt nog fick besökaren även provsitta utvalda verk.

Efter att ha suttit oss igenom ett par rum hamnade vi oförhappandes i Kukkopuros mästerverk, Karusellen. Jag kan ärligt säga att jag nog aldrig suttit i en bekvämare möbel. Alldeles, alldeles perfekt. Tankar som gnager: kan man betala 3000 euro för en stol? Varför ska den osaliga stolen vara så skön?

Nåväl. Det var en givande och intressant utställning. Det pågår en annan utställning på Ateneum mittemot Järnvägsstationen, om konstnären Pekka Halonen. Hans konstnärshem i Tusby, Halosenniemi, besökte S och jag för ett par somrar sedan, och det är väl värt resan dit för den som har tid. Man kan ta en avstickare till Jean Sibelius gamla hem när man ändå är i krokarna. Finsk kulturhistoria, och tung sådan dessutom.

Inlägget tappar tråden kan det verka, men ha tålamod. Vad Designmuseum och Ateneum har gemensamt är trivsamma butiker. För en av konsumtionssamhället skadad individ som undertecknad är slika butiker inte sällan en av de större behållningarna vid museumbesök. Just dessa två har förutom det vanliga utbudet - typ böcker med titlar som Berlin Apartments och London Lifestyles, riktade till urbana människor som vill verka mondänt bildade, dvs såna som mig - även en hel del roliga alternativt vackra ting som viskar mitt namn om jag lägger ens bara ett finger på dem.

Det tredje muséet i Helsingfors med en rekommenderad butik är Kiasma. Jag är för övrigt även svag för museumcaféer. Kiasmas är dyrt, men inte så dumt på sommaren. Min favorit är caféet på Amos Anderssons Konstmuseum på Georgsgatan. Litet är det, men det har charm.