Konst

Om du frågar mig vilka finska konstnärer du bör ta dig en titt på, sätter du mig på pottan. Det blir en kort lista. Min kunskap sträcker sig över Helene Schjerfbeck och Pekka Halonen, om man inte räknar Tove Jansson som konstnär. Och det kanske man ska.

Igår blev listan lite längre. Buss 195 tog mig till Didrichsens konstmuseum i Munksnäs. Helsingforsfödde Rafael Wardi, som inte givit namn åt en ninjasköldpadda, men vars konst sträcker sig från början av 1950-talet till än idag, ställdes ut i det lilla men sympatiska museet.

Jag tyckte mycket om denne Wardis tavlor, framförallt hans vackra oljemålningarna med Helsingforsmotiv. Jag slog mig ned i en stol, knappade fram den mer finkulturella katalogen i min iPod och kom till ro.

Hög panna

Idag traskade jag och S genom septemberkylan, hela vägen bort till bortre Gräsviken. Det är en bedrift, Gräsviken är säkert fint för de som bor där, men med handen på hjärtat är det något av ett blåshål. Vilket visserligen är ett epitet som passar Kronohagen också, så kanske är detta första stycke delvis utan poäng.

Men strunt i det. Utflykten hade en poäng, och den var att ta oss till Kabeltrafiken. Som namnet antyder är det en fabriksbyggnad, men nuförtiden inhyser den inte så värst många kablar. Istället verkar byggnaden som ett kulturcentrum, dit man kan gå och lyssna på konserter, titta på teater, titta på utställningar eller bara ta en kopp kaffe.

Dagens mål var en konstutställning. Konstföreningen MUU ställde ut samtidskonst, i stort sett endast fotografier, av finländsk ursprung. Allt var till salu, men det mesta var ganska svårt, så det blev inga investeringar. Dyrt var det också, sa räven.

Det är ok. Kabelfabriken har i sig själv atmosfär nog för att göra ett besök värt promenaden. Fast idag var det kallt ute. Rena vintern.

På museum

Vår vana trogen lyckades S och jag ta oss till en av stadens muséer, först när den utställning vi velat se kommit in på sin sista dag. Bättre sent än aldrig, tänkte vi, och promenerade Högbergsgatan upp för att ta oss till vår destination, Helsingfors Designmuseum. Det som lockade var Yrjö Kukkapuro - Designer. Hela muséets övervåning var fylld med stolar, soffor och fåtöljer av olika former, och sympatiskt nog fick besökaren även provsitta utvalda verk.

Efter att ha suttit oss igenom ett par rum hamnade vi oförhappandes i Kukkopuros mästerverk, Karusellen. Jag kan ärligt säga att jag nog aldrig suttit i en bekvämare möbel. Alldeles, alldeles perfekt. Tankar som gnager: kan man betala 3000 euro för en stol? Varför ska den osaliga stolen vara så skön?

Nåväl. Det var en givande och intressant utställning. Det pågår en annan utställning på Ateneum mittemot Järnvägsstationen, om konstnären Pekka Halonen. Hans konstnärshem i Tusby, Halosenniemi, besökte S och jag för ett par somrar sedan, och det är väl värt resan dit för den som har tid. Man kan ta en avstickare till Jean Sibelius gamla hem när man ändå är i krokarna. Finsk kulturhistoria, och tung sådan dessutom.

Inlägget tappar tråden kan det verka, men ha tålamod. Vad Designmuseum och Ateneum har gemensamt är trivsamma butiker. För en av konsumtionssamhället skadad individ som undertecknad är slika butiker inte sällan en av de större behållningarna vid museumbesök. Just dessa två har förutom det vanliga utbudet - typ böcker med titlar som Berlin Apartments och London Lifestyles, riktade till urbana människor som vill verka mondänt bildade, dvs såna som mig - även en hel del roliga alternativt vackra ting som viskar mitt namn om jag lägger ens bara ett finger på dem.

Det tredje muséet i Helsingfors med en rekommenderad butik är Kiasma. Jag är för övrigt även svag för museumcaféer. Kiasmas är dyrt, men inte så dumt på sommaren. Min favorit är caféet på Amos Anderssons Konstmuseum på Georgsgatan. Litet är det, men det har charm.

Stockholm calling

Bloggen trivs bäst inom sitt eget inpinkade revirs gränser, där det kan skrivas om Finland och sånt som har med den saken att göra.

Men blod är tjockare än vatten, så härmed ett undantag. Syster L hänger, såväl bokstavligt som bildligt talat, på Liljevalchs Vårsalong.

Den som är i Stockholm går dit. Inga ursäkter godtas. Därtill är jag alltför stolt.

Bridget Jones dagbok

Blogginlägg: 24:e januari.

Vikt: 85; Alkoholenheter: 0; Kalorier: ärtsoppa och pannkakor; Cigaretter: 0; Antal gånger någon skämtat kring att svenska män är homosexuella: 2.

Det är inget personligt, så missförstå mig inte. Men dessa eviga skämt. Det blir aldrig gammalt.

I Tennispalatset finns det för det mesta någon temporär utställning att se. Det är knappast lysande varje gång, men där har funnits guldkorn. Ett av dem var - och här ser jag mig tvungen att varna känsliga läsare - när Tom of Finland ställdes ut. Subversiv verksamhet i ett homogent land. Rädslan för homosexuella är ett av den finska kulturens mindre sympatiska inslag. Och skämten, kan man ana, döljer något.

Heath är död, men Brokeback Mountain står kvar. Tusen sjöar, men nog finns det ett och annat berg även i Finland.

Utan en tråd

Alla drömmer om fåglar, även du, även jag. Men inte alla väljer att uttrycka sina tankar om frihet och kärlek genom att samla ihop tusentals människor och fotografera dem nakna på helt publika platser.

Traskade hem genom regnrusket idag, för att hämta min glömda plånbok. På Esplanadens norra sida kastade jag en blick in genom Galerie Forsbloms fönster. På en vägg hängde ett stort fotografi av Katarinagatan. I bakgrunden skymtade Domkyrkan, men det som gjorde tavlan speciell var att det utmed gatan låg mängder av nakna människor. Drivor av dem.

Det var den amerikanske fotografen Spencer Tunick som för några år sedan var i Helsingfors, och som nu alltså ställs ut på Norra Esplanaden. Han har tagit bilder på nakna folkmassor i en hel del olika länder, men ännu inte i Sverige. Någonting säger mig att det inte är en slump. Att det inte skulle vara helt lätt att genomföra. Jag kan ha fel. Och kanske tycker han egentligen bara att det vore att slå in öppna dörrar att fota nakna svenskar.