Klor

Jag är en man med många talanger. Om jag får säga det själv. Jag kan duscha på mindre än en minut. Jag kan äta en 200-grams chokladkaka utan att få dåligt samvete. Jag är en inte oäven Singstar-utövare. Jag har läst hela Harry Potter-serien. Ja, ni hör. Listan kan göras lång.

Att simma hör däremot inte till listan. Jag kan förstås simma. Hålla mig flytande och så där. Men jag har aldrig känt att det skulle kunna vara en alternativ karriär. Dessutom har jag aldrig riktigt tyckt om simhallar.

I Helsingfors har detta ändrats lite. Jag går och simmar i Georgsgatans Simhall, och det är en i sanning angenäm upplevelse. Själva simhallen är en klassisk skönhet och om man går dit på lördagar är det nästan tomt. Eller söndagar om man är kvinna. Simhallen kör med segregering, varannan dag tillhör respektive kön. Därför kan man även simma naken. Man ser visserligen fantastiskt fånig ut endast iklädd simglasögon, men det kunde ju ha varit värre. Och det spelar ändå ingen roll. Om jag trivs i en simhall, då är det trivsamt på riktigt.

Nådendal

Läste igenom det sista inlägget igen och det blev väl lite förvirrat. Tänkte därför försöka vara lite tydligare i detta. Vi får se hur det går. Att skriva om ett spahotell inbjuder ju till viss lättja.

Spahotellet i fråga ligger i Nådendal och var den ena av två anledningar till att vi styrde vår kos mot Åbo den gångna helgen. Den andra anledningen var alltså Ruisrock, vilket jag hoppas framgick. Trots allt. Från Åbo är det en halvtimmes bussresa till Nådendal och de första intrycken när vi gick av bussen var positiva. Omgivningen är vacker. Tyst och lugn.

Väl inne i receptionen däremot började varningsklockorna ringa. Ingen verkade ha berättat för hotellchefen att 90-talet bara varade i tio år. Istället har speglar fått växa vilt, silver- och gulddetaljer obehindrat fått tränga sig in i alla hörn. Vi borde ha låtit oss varnas av hemsidan, ett skolexempel på hur en hemsida inte ska se ut, men - och här måste jag använda ett engelskt ord - det hela kändes nu lite tacky.

Två timmar senare var det förlåtet. Jag låg på en brits med näsan nedstoppad i ett andningshål, fullt sysselsatt med att inte göra någonting, medan två händer tillhörande en man som inte presenterade sig men som såg ut som en Pentti knådade min av IT nötta kropp.

Nådendal besöks vad vi kunde begripa inte till största del av barnfattiga par i trettioårsåldern, utan snarare av barnrika par i fyrtioårsåldern som kombinerar besöket med en tripp till Muminvärlden. Eller av konferenstyskar. Men med en sol som värmde och en Bacardi Breezer i näven, vad brydde väl vi oss om det. Att servicen på thairestaurangen där vi åt kvällsmat var superb gjorde heller inte livet svårt.

Sa jag att sängarna var sköna?

Ni märker att jag är positiv va? Vågar inget annat. Vill inte framstå som obotligt dryg. Åtminstone inte medvetet.

Hausse

Tidigare bastutid: söndagar 21-22
Bastutid from idag: lördagar 17-18
Livskvalitetskoefficient: 133 (+35,8%)

Ved i vår tid

Det går åt en del ved i Finland. I runda slängar 80 miljoner m3 per år. En hel del av den mängden importeras från Ryssland, men nu kommer det jävelskap från öst i form av höjda virkestullar. Jag vet att det knappast är vad det handlar om här, men jag kan inte låta bli att förskräckas vid tanken på ett Finland utan bastuved. Det skulle bli krig, tro inget annat.

Som tur är har regeringen en handlingsplan. Vi får hoppas på det bästa. Och förlåt inläggets titel, men mamma är från Göteborg.

Ägarsamhället

I Sverige har hyresrätter länge varit vanligt förekommande, ett normalt sätt att bo. I Finland ska man äga sitt hem. Så är det. Här finns inte samma hyresbostadsmarknad, den som inte vill köpa sig ett bo är i stort sett hänvisad till att hyra direkt från en privatperson. Eftersom Finland inte har de svenska restriktioner som finns kring att investera i lägenheter och sen hyra ut dem som privatperson, är det en relativt utbredd lösning. S och jag bodde exempelvis så nere på Norra Kajen innan vi inhandlade vår egen lägenhet här på Mariegatan.

Men att äga är alltså normen. Om den normen är hönan, så är väl den här statistiken, som visar att Finland är nummer ett vad gäller samhällsklimat för ägarskap, ägget.

Vad finska män i en bastu har med äganderätt att göra låter jag läsaren själv grubbla på.

Den finska synden - eller det är synd om svenskarna

Svenskar tycker om att bada bastu. På riktigt. Jag med. Vi tycker om att bada bastu ungefär som vi tycker om att spela bowling eller att steka pannkakor. Om man gör det en gång i månaden, är det relativt sett ganska ofta.

Finnar tycker om att bada bastu. I nya lägenheter är bastun inbyggd, och det ses som en självklar del av det sociala livet. Inget underligt med det. Vi har en en fast tid i gårdsbastun, en timme varje vecka, och det är en av veckans höjdpunkter.

Vi har en bastuavdelning även på jobbet. Den är ständigt uppbokad, och en av stationerna på många av våra firmafester. Där har jag fått lära mig hur en riktig man beter sig i bastun. Man sitter länge, man dricker öl och man är naken.

En av min flickväns väninnor berättade för ett tag sen om en bastuupplevelse hon hade haft med en svensk. Svensken hade velat ha handduken med sig in i bastun, något som fick väninnan att kort konstatera att det är synd om svenskarna. Träiga, pryda svenskar. Så mycket för den svenska synden.

När jag först fick klart för mig att finnarna körde naturell, tänkte jag såklart Sweeeet, tits n ass till folket. Till min besvikelse stod det dock snabbt klart att finnarna också körde damerna först. Segregerad bastu, helt enkelt. Så mycket för den finska synden.

Helt klart är att bastu bäst badas naken. Men om villkoret är att bastun är enkönad, då tar jag hellre på mig en handduk. Finnarna har inget, absolut inget, att lära av svenskarna när det kommer till bastandes ädla konst. Bara det att det vore skönt om man kunde släppa den falska självbilden och vira in sig i lite handdukar. Det är roligare tillsammans, och det är helt, helt ok att vara pryd.