Lika barn

En kollega frågade mig häromdagen vad som skiljer livet i Finland från livet i Sverige. Jag får den frågan ibland.

Jag svarade som jag brukar. Ingenting speciellt, mest språket. I övrigt är Finland absolut det land i världen som påminner mest om Sverige. Så, så. Om du är finländare och blir upprörd av detta påstående, kan jag bara säga att det motsatta förhållandet inte nödvändigtvis gäller. Så lugn.

Kollegan var skeptisk. Du tror inte, frågade hon vidare, att ditt svar är färgat av att du har bott i Finland i några år. En observation som jag naturligtvis inte kunde neka till (och det skulle bevisas - några timmar senare menade samma kollega att Fazer gör världens godaste choklad). Men det betyder inte att jag har fel.

Norrmän då, lyder den implicita invändningen. Och danskarna.

Nej. I Norge äter de inte ens lunch. Jag skulle inte överleva en vecka. Och Danmark är minst ett alkoholmonopol kort. I Finland skulle ett otränat, svenskt öga inte märka någon skillnad om det inte vore för språket. Ägaren till ett tränat öga däremot - och här menar jag givetvis mitt eller rentav mina - skriver vidare på sin blogg.

Evangelium enligt Peter

Guds vrede. Inte hippieguden från det nya testamentet, nej nej. Den buttre, oförlåtande från det gamla. Eller så föreställer bilden bara en vacker kväll från i somras.

Det är bara det att teorin passar. Vi var just komna från S systersons konfirmation. 25 unga själar hade bekräftat sin kristna tro. Eller så. Jag tyckte mig inte se några skillnader från det svenska utförandet, förutom då att psalmerna sjöngs på finska. Mitt i allt fann jag mig själv funderande på hur min relation till kyrkan egentligen ser ut. Jag menar inte andligen precis, den biten kan vi lämna därhän, även om Guds vrede möjligen kan fungera som en ledtråd.

Jag menar snarare rent formellt. Min kristna tro bekräftade jag så länge jag bodde i Sverige genom att betala kyrkoskatt, vilket jag kände fungerade fint som preventivt avlat. Men, slog det mig när jag satt där i kyrkbänken, nu bor jag ju i Finland. Har jag gått ur Svenska Kyrkan därmed?

Eftersom jag ville veta, tror gör man i kyrkan*, så skrev jag ett email till Svenska Kyrkan. Eftersom Gud inte har en emailadress. Svaret blev att jag visst är medlem, så länge jag inte aktivt avsäger mig medlemskapet (i Finland kan man göra det via nätet, i Sverige är det lite knepigare). Nu har jag inga planer på det, jag har - möjligen naiva - idéer om att kyrkan gör en del nytta, men frågan är om jag verkligen kommer till himlen som icke betalande medlem. Tveksamt.

Inte är jag medlem i Finska Kyrkan heller. Känns som jag hamnat i ett mellanläge. Kanske står det något om min situation i Apokryferna. Annars får jag väl kalla det för limbo. Thomas av Aquino skulle varit stolt över min uppfinningrikedom.


* Förlåt. Jag tar fullt ansvar för hur kasst det skämtet är.

Ved i vår tid

Det går åt en del ved i Finland. I runda slängar 80 miljoner m3 per år. En hel del av den mängden importeras från Ryssland, men nu kommer det jävelskap från öst i form av höjda virkestullar. Jag vet att det knappast är vad det handlar om här, men jag kan inte låta bli att förskräckas vid tanken på ett Finland utan bastuved. Det skulle bli krig, tro inget annat.

Som tur är har regeringen en handlingsplan. Vi får hoppas på det bästa. Och förlåt inläggets titel, men mamma är från Göteborg.

De andra

Fredagen börjar med frukost, sympatiskt och trevligt erbjuden av min kära arbetsgivare. På borden kring vilka kollegorna samlas ligger diverse tidningar, varav antalet svensk- och engelskspråkiga är noll.

Tar därför med mig mitt eget exemplar av Hufvudsstadsbladet.

När jag är klar lägger jag den ifrån mig. Nästa gång någon rör tidningen är när den slängs, tillsammans med övriga tidskrifter vars aktualitet löpt ut.

Nästan som om den vore farlig. Som om något slags smittorisk vore förenat med att råka läsa den av misstag. Ett svenskt virus. Man blir fjollig. Lindar in sig i oändliga diskussioner. Curlar sina barn. Blir kränkt.

Att jag kunde föregå med gott exempel och försöka läsa något av de finska alster som finns att tillgå? Jaha? Det låter som ett sluttande plan. Vad är nästa steg? Att bära kniv?

Bridget Jones dagbok

Blogginlägg: 24:e januari.

Vikt: 85; Alkoholenheter: 0; Kalorier: ärtsoppa och pannkakor; Cigaretter: 0; Antal gånger någon skämtat kring att svenska män är homosexuella: 2.

Det är inget personligt, så missförstå mig inte. Men dessa eviga skämt. Det blir aldrig gammalt.

I Tennispalatset finns det för det mesta någon temporär utställning att se. Det är knappast lysande varje gång, men där har funnits guldkorn. Ett av dem var - och här ser jag mig tvungen att varna känsliga läsare - när Tom of Finland ställdes ut. Subversiv verksamhet i ett homogent land. Rädslan för homosexuella är ett av den finska kulturens mindre sympatiska inslag. Och skämten, kan man ana, döljer något.

Heath är död, men Brokeback Mountain står kvar. Tusen sjöar, men nog finns det ett och annat berg även i Finland.

I en annan del av landet

Unnade mig själv en klämdag i fredags, fick på så sätt en fyra dagars semester, packade väskorna och tog Pendolinon till S föräldrar i Kuopio. Om Kuopio har S tidigare läst högt ur Lonely Planet, och jag fick då lära mig följande:

Traditional clothing is commonly seen.
Sophistication is rare.

Bonnläppar i folkdräkter med andra ord. Också ett sätt att sammanfatta en regional huvudstad med 90.000 invånare, ett universitetssjukhus och en, inte att förakta, framväxande teknikindustri. Dessutom är Kuopio en vacker stad, omgärdad av vatten och med naturen alldeles runt hörnet.

Trots detta tänkte jag ändå fåfängt försöka se det hela ur den ensamma planetens perspektiv. Under en exkursion i Gamla Saluhallen här i Helsingfors för någon sommar sedan sprang jag in i gamla bekanta från Göteborg. Helt slumpmässigt, de hade just stigit av båten från Stockholm, men jag såg mig ändå kallad att försöka ge något tips för deras korta vistelse. Gå ner mot Brunnsparken, fick jag ur mig, där är vackert. De tittade på mig, nickade artigt, och tog sen rakt motsatt riktning mot Esplanden. Som alla andra turister. Och det gjorde de naturligtvis rätt i.

Om man har en eller två dagar i en stad, är det troligen bäst att avverka det man "ska" se. Om man följer den logiken, och har en kort, begränsad tid i Finland, åker man inte till Kuopio. Kanske var de två meningarna i LP bara omskrivningar av just det.

Längre än så tänker jag inte sträcka mig till deras försvar. Tycker att de visar brist på respekt för både läsare och tema. För så här är det. Det kryllar av människor från Kuopio i Helsingfors, många av dem S vänner och bekanta. Folkdräkt kännetecknar dem inte, men sofistikerade typer är de minsann. Och det är inte Helsingfors ensamt som har gjort dem sådana, de fanns där redan under Kuopios till synes trista yta. En yta som kan verka tjock, men som alltså behöver skrapas på. Men, inställer sig då frågan, är det inte just det man har reseguider till?

Utsocknes

Det är inte rasism, verkligen inte. Men det att jag inte är finne finns det en del som drar växlar på. På en fest i helgen hamnade jag bredvid en kille som betraktade mig med mycket misstänksamma ögon. Han måsta ha vetat att jag inte talar finska, för hans öppningsfråga var lika oväntad som den var på engelska.

Han: Are you a hipster?
Jag (fritt från engelskan): Jag tror inte det.
Han: Tittar skeptiskt på mig.
Jag: Eller jag vet inte. Hur är man då?
Han: Man röker braj och har långt hår.
Jag: Jaha. Utifrån den definitionen är jag inte en hipster. Jag röker inte braj, och jag har inte långt hår.
Han (med blicken mot min Emo-lugg): Halvlångt.
Jag: 25% hipster?
Han: 30.

Det händer lite då och då att jag blir tilldelad egenskaper på det här sättet. Det händer inte alls på samma sätt i Sverige. Kanske behöver man bara vara lite annorlunda, för att betraktas som mycket annorlunda. Någon annan anledning till varför någon skulle kalla mig för hipster kan jag inte se. Jag som är så proper.

När Finland var nummer ett

Ok, bara ett klipp till. Jag kommer ändå aldrig kunna skriva något lika slagkraftigt.

Stolthet och fördom

Bokmässan var det ja. I år var den enda svenska författare jag fick syn på Liza Marklund, hon höll någon utläggning om varför polisuniformer aldrig tvättas i manliga deckarförfattares böcker. Hon kämpade tappert med att få publiken att förstå varför just tvätt är viktigt och intressant att skriva om. Det påminde mig om ett avsnitt av Bettina S för ett par år sedan, där Gudrun Schyman var gäst. Gudrun, som ju icke är någon oäven retoriker, talade om feminism inför en alltmer förbryllad programvärd, varpå Bettina helt sonika skakade på huvudet och utbrast att nog talar Gudrun bra, men inte förstår man vad hon säger.

Personkemin kunde varit bättre, men det som framförallt saknades var ett sammanhang. Gudrun var i fel sammanhang. Utanför sina domäner. Borde ha valt det lättare artilleriet utifrån den förutsättningen. Så kändes det för Liza på bokmässan med. Även Leif GW Persson, som förra året la ut hela sitt sura register på mässan, hamnade offside. Det är ok för Leif att vara dryg i Sverige, där alla förväntar sig det. I Finland kom det som en överraskning att han är en idiot. Svårare att smälta. Den som bara läst hans böcker förväntar sig ju humor.

Jag skäms lite för mina landsmän när de går bort sig så. Därför är det skönt när jag får anledning att vara stolt. Jonas Hassen Khemiri är ett exempel på en sådan anledning. Läste en intervju med honom, full av klokskaper verkar han. Och när jag såg honom på bokmässan för två år sedan talade han ödmjukt och begåvat om sin då till finska nyligen översatta Ett öga rött. Att han dessutom fick otaliga flickhjärtan att smälta genom sin blotta närvaro visar bara att Gud är orättvis.

Underground

Det är som sagt kallare nu, även om det fortfarande är varmt för årstiden. Halsduken har åkt på, men mössan och vantarna väntar ännu i sin sommardvala. Med detta sagt skulle jag inte frivilligt göra Helsingfors uteliggare sällskap, sover hellre hemma i min varma säng.

Bekväm är jag. Gammal. På väg till jobbet idag passerade jag som vanligt Urho Kekkonens gata. På ett pärlband, längs husväggen, satt en rad söta små Hel-look-alikes med sovsäck, köande sedan hela natten för att komma in bland de första på Tavastias konsert med japanska The GazzetE ikväll.

Säkert hade hälften ljugit om sina förehavanden för sina föräldrar. Men vet ni vad noll gånger noll är? Så mycket bryr de sig om vad föräldrar snackar för jävla skit.

Fucking Åmål, nån?

Men vi befinner oss trots allt i Finland. Man vill inte störa för mycket. Så vid varje husport upphörde kön, för att tas upp igen på andra sidan. Så att folk kan komma in och ut genom dörrarna. Ordning. En mycket artig revolt. Fast jag är elak nu. Se det ur deras perspektiv. De rör sig, jag står still.

Unik ok

Hel-looks har bilder att bli inspirerad av. Modigare människor än jag förevigade av andra människor med näsa för stil. Exakt hur långt borta jag är från att hamna på sidan vet jag inte. Men långt är det, det inser jag, och förra helgen stod det plötsligt ännu klarare.

Jag och S var inne på Beamhill, en av Helsingfors bättre klädbutiker, och jag hittade en skjorta som jag köpte. I kassan på Beamhill står det alltid en snygg 20-nånting eller två. Det är nästan, men inte riktigt, som att surfa in på Hel-looks. När vi gick därifrån sa S i alla fall till mig att gatukreddiga killen i kassan måste ha varit förvånad över att jag köpte coola kläder, jag med min svartbrunrandiga Marimekko-väska och allt.

Här lärde jag mig något nytt. Tydligen har jag helt felaktigt gått omkring med min väska och trott att den är snitsig. Missförstå mig inte, den är vrålsnygg, det tycker S med. Det var ändå en present från henne. Men Hel-looks skulle inte vända sig om efter mig. Den är inte cool enligt gängse Helsinforskt gatumode. Inte för kidzen. Ungdomar gör sig inte besvär. Etcetera. Något jag alltså inte har förstått.

Skiter nu i det. Mannen gör kläderna, och ironin är med andra ord att i Helsingfors hjälper väskan till med att göra mig annorlunda. Gör mig very special. Håller mig borta från Fab Five. Inte tvärtom. Tänk att jag skulle vara en sådan föregångare.

Arrogans

Det här är roligt. Elakt, och inte särskilt representativt kanske, men heller knappast helt utan botten. Turistbussarna tar ofta vägen genom Kronohagen, när kryssningsfärjan angjorts vid Salutorget och den anslutande bussen ska parkeras någonstans nära Senatstorget. Ut genom fönstren stirrar pensionerade amerikaner, och ett stående skämt är att de antagligen inte ens vet i vilken stad de hamnat. Elakt det med.

Vi irriterar oss gärna, vi européer, när amerikaner kommer över och behandlar oss som just européer. Ignorerar våra särarter. Tar för givet att alla talar engelska. Attityden får dem att framstå som obildade, ohyfsade och i allmänhet korkade. Som i filmen. Att inte veta var Frankrike ligger! Det måste man veta.

Vad har då det detta i den här bloggen att göra? Jo, precis som jag skrev tidigare, har jag en teori. Jag tror nämligen att vi svenskar på många sätt är lika goda kålsupare som amerikaner.

Om jag börjar baklänges. Hur många delstater kan du placera på en amerikansk karta? Om någon gick ut på en svenska gata och frågade gemene man, skulle resultatet bli magert. Men, säger du, det är inte länder och därför inte alls samma sak. Taget. Rikta blicken söderut istället. Hur många länder i Sydamerika fixar du? Ok igen, vi har inga storpolitiska ambitioner där, för inte krig mot eller i någon nation, så kanske kan vi förlåtas om kunskaperna brister, även denna gång.

Då tycker jag vi tar oss till Finland. Låt mig ställa en lätt fråga. Helsingfors känner nog de flesta till, men vilken är Finlands näst största stad? Det är sannerligen inte mycket begärt. Jag talar ändå om ett grannland som vi delar djupa historiska rötter med, och en nordisk stad som bara är obetydligt mindre än Malmö. Esbo är förresten svaret. Det ligger... ja, var ligger Esbo?

Jag tror att vi många gånger är så bekväma som vi tillåts vara. En amerikan på resande fot talar sitt modersmål eftersom det går. För det mesta. En svensk i Helsingfors gör samma sak. Det är värt ett försök. Och nog sadlar vi svenskar om till herrefolk när vi kommer över Östersjön och får syn på alla avtryck vi har lämnat och lämnar ännu. Någon sträng slås an. Det klingar en ganska otrevlig ton. Och det slutar inte där. Följ med ett finskt sällskap till Tallinn, och upplev samma fenomen. Det finns något djupt mänskligt i det beteendet. Varför annars beställa Raimat i Västergötland?

Änglagård, nån?

Vad min poäng är? Att den som är fri från synd kan kasta första stenen. Just det. Jag är Jesus. Från Nasaret. Peka ut det på en karta den som kan*.


* Om du prickat in svaret på dessa frågor har du min djupaste respekt. Personligen hade jag knappt ens hört om Esbo innan jag flyttade hit, och jag skulle sladda en hel del på den amerikanska kartan, i nord såväl som i syd. Men Nasaret ligger i alla fall i Israel.

Noll kronor för mina tankar

En schweizisk vän förde senast vi träffades fram en teori. Ju katolskare land, desto mer korruption, menade han. Fan vet, tänkte jag.

En annan som vet, eller i alla fall har en aning, är Transparency International. Jag surfade runt lite idag, och hamnade på deras hemsida. Jag hade för mig att jag hade läst att Finland rankats som minst korrumperat i världen, men tydligen ligger Danmark snäppet bättre till.

Det där jag skrev om dricks i Finland är naturligtvis en konsekvens av det här. Vad är väl extrapengar till en servitör annat än en retroaktiv muta? Att Finland skulle vara särskilt rättskaffens är visserligen inget jag har gått omkring och förtrollats av. Kontrasten är nog obetydlig även för en snäppet mer korrumperad svensk. Men schweizaren använde de nordiska länderna som exempel för att stödja sin tes. Ingen katolicism i onödan här inte. Vi tror liksom inte på något, inte ens på mammon. Vi skålade på att korruption är dåligt, avslutade diskussionen, och jag lät bli att fråga om exakt hur trist Norden måste verka från utsidan.

Huruvida teorin är korrekt eller inte går inte att utröna. Vatikanen är nämligen inte med på listan. Det gör dock inte listan mindre prestigefylld, och inte ska Finland låta sig nöjas med en andraplats. Jag tror att om man budade ner några lådor Koskenkorva till Köpenhamn, så skulle danskarna säkert gå med på att sänka sina ambitioner en smula. Förstaplatsen torde komma som ett avlatsbrev på posten.

Mucho macho

Vierumäki ligger utanför Lahtis, en timmes bilresa från Helsingfors, lite längre om man kör lagligt. Där ligger Finlands idrottsinstitut, och där tränar t.ex. finska idrottare inför OS i Peking nästa år.

Det senare var spännande för de finnar jag just spenderat ett dygn i Vierumäki tillsammans med. De siktade ett eller ett par kända ansikten, kända för dem men inte nödvändigtvis för mig. Inte för att jag var ledsen för det, det var en fantastiskt fin plats vare sig man blev star struck eller inte. Vi bodde, badade bastu, åt och drack gott i en stuga vid en sjö. Och det, det kan man inte göra för ofta.

Inte nog med det, vistelsen kröntes av att vi fick köra fyrhjulingar genom skogen. På med fullt stass, overall, stövlar, hjälm, rubbet. Sen en och en halv timmes brummande. På karavan, bakom en guide för säkerhets skull. Men i övrigt, väldigt manligt det hela.

På småstigar, genom skogens beckmörker. Träd som rusar förbi, ljudet och lukten av motorer. När vi rundade en obebodd, igenbommad trästuga, väntade jag mig nästan att häxan Blair skulle dyka upp. Kanske skulle vi göra en liten amatörfilm. Illusionen bröts brutalt av guiden som viftade oss vidare.

Jag hade sett fram emot vår lilla oktoberkåsa, men precis som på skjutklubben hade jag långt mycket roligare än vad jag hade förväntat mig. Slutsatsen måste vara att jag är mer macho än vad jag trott. Eller mer barnslig. Något av de två. Eller båda.

Rosa skjortor

Mitt lilla poem tidigare kom ur inspiration. På en fest satt jag och talade med en tjej som stolt proklamerade att hon minsann kunde en sång på svenska, men att hon inte ville sjunga den för att jag nog skulle bli arg.

Du har min uppmärksamhet, sa jag, och efter lite övertalning sjöng hon sin sång. Den gick så här:

Alla svenska män är homosexuella.
Alla svenska män är homosexuella.

Ja, det var väl ungefär det, avslutade hon. Det fanns ju inte så mycket att tillägga.

Fördomar är ju räliga. Men svenska pojkar är mesar, en eufism för bögar. Som heter Håkan. Det är inte fördomar. Det vet alla finnar.

André

Yttre hot

Alexandersgatan i Helsingfors. Ett samtal.

Jukka Suomalainen: Saaatan, det är ryssar överallt nuförtiden.
Sven Svensson: Jaså.
Jukka Suomalainen: Ja, de är överallt. Kommer och invaderar.
Sven Svensson: Låter för jäkligt det där. Men du, är det det inte dags att smälla upp ett tredje H&M på den här gatan?
Jukka Suomalainen: Ehh, ok. Tror det finns plats mellan Din Sko och Lindex där borta.

Två länder har jävlats med Finland. Ok, fyra. Men två har varit här och härjat på riktigt. Ryssarna är inte helt omtyckta, för att uttrycka sig milt. Vi svenskar har kommit lindrigt undan.