Klor

Jag är en man med många talanger. Om jag får säga det själv. Jag kan duscha på mindre än en minut. Jag kan äta en 200-grams chokladkaka utan att få dåligt samvete. Jag är en inte oäven Singstar-utövare. Jag har läst hela Harry Potter-serien. Ja, ni hör. Listan kan göras lång.

Att simma hör däremot inte till listan. Jag kan förstås simma. Hålla mig flytande och så där. Men jag har aldrig känt att det skulle kunna vara en alternativ karriär. Dessutom har jag aldrig riktigt tyckt om simhallar.

I Helsingfors har detta ändrats lite. Jag går och simmar i Georgsgatans Simhall, och det är en i sanning angenäm upplevelse. Själva simhallen är en klassisk skönhet och om man går dit på lördagar är det nästan tomt. Eller söndagar om man är kvinna. Simhallen kör med segregering, varannan dag tillhör respektive kön. Därför kan man även simma naken. Man ser visserligen fantastiskt fånig ut endast iklädd simglasögon, men det kunde ju ha varit värre. Och det spelar ändå ingen roll. Om jag trivs i en simhall, då är det trivsamt på riktigt.

I väntan på boarding

Lite underligt kan tyckas, men jag tänkte tipsa om en elektronikbutik på Helsingfors-Vanda flygplats. Capi heter den, och jag har i evinnerliga tider gått förbi den i övertygelsen om att den, liksom alla andra flygplatsbutiker jag någonsin besökt, skulle ha en prissättning modell högre.

I maj mötte P dock upp i stan med en nyinköpt kamera från denna butik och till min förvåning var priset på leksaken lågt. Så jag köpte en likadan. Och följde upp detta vid mitt senaste besök med att införskaffa en iPod Touch, även den till ett relativt reapris.

Allt är nog inte billigt, men mycket är det. Så för den materialist som har vägarna förbi kan det vara värt en liten översyn.

Från en stor båt till en mindre

Nog för att den var ståtlig när den gled in och lade sig invid Gamla Saluhallen, men jag tänkte skriva om en annan båt än Götheborg. Återkommer möjligen till den, men nu ska det handla om ett av Sommarhelsingfors mindre temporära nöjen.

En bit bort från Salutorget ligger Sjötullstorget, som mycket väl kan vara Helsingfors anspråkslösaste torg. En tom plats. Att det sedan ett par somrar ligger en fyrbåt vid kajen kanske inte låter som en större förbättring, men till min förtjusning är denna fyrbåt även ett café.

Relandersgrund heter båten i fråga och den har sin egen historia. På däck finns en uteservering, som när det inte blåser är alldeles väldigt trevligt. Där kan man sedan sitta och och betrakta Uspenskikatedralens polerade kupoler eller titta på de vackra träbåtar som ligger utmed Kanalstranden. Sämre kan man ha det.

Grotesk

Jag lovade ju att återkomma till Vappu-helgen, och tänkte göra så genom att berätta lite om ett restaurangbesök. S fyllde år och P var här på besök, så vi slog på stort och bokade bord på relativt nyöppnade Grotesk vid Skillnaden.

Eftersom det var just dagen efter första maj, var lokalen nästan tom. De flesta huvudstadsbor låg hemma med betongkepsarna på, så vi fick gott om uppmärksamhet. Underligt nog framstod vår servitris som väldigt nervös, lite grön rentav. Underligt skriver jag, eftersom Grotesk är ett ganska snofsigt ställe, med priser därefter.

Men vad gör det, när hon var godhjärtad och när sparrissoppan till förrätt var mitt i prick. Tio poäng. Sparris är verkligen underskattat. Soppa också för den delen. Huvudrättsvakteln nådde inte samma nivåer, men slank ner utan större besvär. Vi toppade det hela med glass, och med glass är det som så, att den får vara rent... tja, grotesk, för att jag inte ska äta upp den med behag. Kokosglass. Ren fröjd.

I samma lokal ligger en bar. Den är snygg, på det loungiga sättet. Jag drack en Mai Tai. Romdrinkar är som sparrissoppor. Vi var glada. Blev gladare. Försvann ut i natten.

Tillbaka på jorden

Jag har varit på kurs i fyra dagar i Borgå, eller närmare bestämt på Haikko Herrgård. Med jobbet. Tyvärr antog det hela formen av business snarare än pleasure, så tid för någon spaverksamhet fanns inte. Men jag teg om denna obalans i schemat.

Inte klagade jag heller när vi efter en guidad rundvandring i Gamla Borgå satte oss på Finlands enda restaurang specialiserad på sniglar, Timbaali. Trots att jag inte ens gillar sniglar. Tänk vilken tolerant person jag ändå är.

Så. Väl hemma i Helsingfors, och för att väga upp detta fullpensionstrauma, slog jag igår kväll följe med S och begav mig till Loft. Ren och ett glas rött italienskt. Veckan var räddad.

Vad är ditt problem, tänker kanske någon nu. Lugn. Jag är - givetvis - ironisk. Ironisk och väldigt, väldigt bortskämd.

Tankeprocess

Det är söndag, och det är förmodligen den dag i veckan då min hjärna går som mest på sparlåga. Förutom måndag möjligen, men på måndagar brukar jag ändå börja kunna få något gjort framåt eftermiddagen, så söndag är nog ändå etta.

Så först nu, sex timmar senare, slog det mig att kosmos spelade mig ett litet spratt idag. Som jag skrev tidigare förfördes jag av stolen Karusellen på Designmuseum. Vad jag inte skrev var att S och jag tog en fika innan vi begav oss dit. Och var? Jo, på Café Carusel i Brunnsparken.

Caféet är väl inget speciellt precis, men det ligger på en av Helsingfors allra vackraste platser. Staden har visserligen gjort sitt bästa för att förstöra det hela, Havsgatan lider oerhört av att ha omvandlats till något slag båtvarv, och på avstånd reser sig västra hamnens fulhet. Men det finns gott om saker på plussidan, bara havet som sträcker sig alldeles inpå räcker. Att vi idag - för första gången i år - kunde sitta på uteserveringen hjälpte förstås det med. Och måsarnas skri är barndom för mig. Söndagens intellektuella nedvarvning gör att jag är lättflirtad. Jag trivdes som fisken i vattnet.

Indien

På planet mellan Helsingfors och Stockholm brukar jag roa mig med att läsa Finnairs fina ombordtidning, eller inflight magazine för att flasha, Blue Wings. Längst fram brukar chefen på Finnair skriva några ord om hur han ser på tingens tillstånd. För inte så länge sedan skrev han om global uppvärmning. En man i tiden.

Finnair, löd tesen, är väldigt miljövänliga. Nya flygplan har köpts, vilka drar mindre bränsle per person än en personbil. Exemplet var en resa till Spanien, där en fyrsitsig bil med fyra personer var mindre miljövänlig än ett fullsatt Finnair-plan.

Skeptikern i mig invände att det nog rätt sällan man tar bilen till Spanien.

Men vänta, kontrade Mr Finnair, det slutar inte där. Det är även som så, att för den som ska till Asien, är det överlägset miljövänligast att flyga via Helsingfors. Underförstått med Finnair.

En av nackdelarna med att bo i Finland är just läget. Man är lite offside om man tänker ta sig ut i Europa, och befolkningen är för liten för att locka särskilt många lågprisflyg. Någon bil till Spanien är förstås inte att tänka på. Därför är det extra rolig att det faktiskt är väldigt lätt, och billigt, att ta sig till Asien. Flygvägen är kortare, och även om det är lite nyspråk att kalla det miljövänligt att flyga till Mumbai, är det just det jag och S gör på söndag. Snabbt, utan mellanlandingar, och billigt. Med Finnair. Jag ser fram emot det som en tokig.

Musiikki #4

Nu blir det lite överkurs. Hittills har musiken i Finnlandet varit musikalisk eller engelskspråkig, men nu är det dags för lite finsk sång. PMMP består av två finska damer, och de är en av de bästa liveakter jag har haft förmånen att se i Finland.

Det finns något livsbejakande över deras musik som jag gillar, de frambringar samma känslor som Håkan Hellström gör, för att jämföra med något svenskt. Nu förstår jag vad Håkan ylar om, medan PMMP:s i mina öron kan tänkas sjunga om vad som helst. S hjälper mig som vanligt. Hon, som också diggar, säger att att texterna är naiva. Banala.

Kanske är det så. Och kanske gör det ingenting. Kanske vill de inte veta hur trädgården växer. Kanske vill de bara flyga.

Om du tyckte att det där sista var platt, så håller jag helt med dig. Det är just min poäng. Musik handlar mer om känsla än om förnuft. Man kan gott analysera den, men något måste är det verkligen inte.

Det goda livet

Är gräsänkling i några dagar, var så även i förra veckan. Passar därför på att ta hand om mina rovdjursgener i S vegetariska frånvaro*.

Om man vill få tag på en bättre bit kött lite senare på en helsingforsk eftermiddag, ligger det nära till hands att ta sig ner till Stockmanns bottenvåning; Delikatessen.

Som på alla andra områden inom vilka Stockmann säljer varor - i sanning de allra flesta områden det - är regeln att om något finns i Finland, finns det på Stockmann. Så är det också en himla fin matbutik. Normalt sett vill jag bara ut från livsmedelsbutiker, men det här är en sådan där jag kan förvandlas till en stormarknadspappa, med händerna på ryggen, spatserandes runt bland varuhyllorna i mitt eget sakta mak. Fattas bara att jag börjar vissla för mig själv.

Lite reklam blev det nu. För att balansera kan jag väl säga att där kan vara ohyggligt trångt. Och att om man vill ha tag på något gott under dagtid är väl de olika saluhallarna, med den gamla i spetsen, roligare. Men om vi talar om sortering, då vinner Det Stora Varuhuset på poäng. Kvällens rostbiff satt som en fläskläpp.


* Jag och Samuel har fler saker gemensamt. Skägget. Auktoriteten. Men jag ingen pistol.

Ein Kleiner Shock

Att på veckoslutet få en plats i en av Beatroots nedsuttna soffor är en nåd att stilla be om. Flera fåfånga försök har gjorts, men ingen allitteration i världen kan ändra på soffornas beläggning. På en tisdag lever hoppet däremot.

Jag och A slog oss ned i en av sofforna och tog varsin öl, som vanligt på Beatroot ackompanjerade av ett av Helsingfors funkigaste soundtracks.

I vinterkvällens kyla, på väg mot spårvagnen hemåt, filosoferade vi kring hur skönt det är att lämna en bar långt innan den stänger. Inte för att det känns moget att göra så, utan för att man slipper genomlida det som sker i lokaler där alkohol utskänks, en halvtimme innan stängningsdags. Då tänds nämligen lamporna, och baren stängs för kröken. Som gäst slits man brutalt iväg från det trevliga man har haft. Chockdoktrinen tillämpas för att göra gästerna mottagliga, vilse och enklare att köra bort.

Jag lånar orden från A. Det är tortyr.

Finne

Dags för bloggen att önska god jul. Till Sverige några dagar, detta land av sin granne i öst oförskyllt anklagat för att vara materialistiskt, ytligt rentav. Ett statistiskt urval av en (1) stycken svenskar (jag) har svarat på frågan om julen i Sverige har blivit för kommersiell. Resultatet av enkäten är entydigt, det går alldeles utmärkt att kombinera julens budskap och leksaker.

Mat hör ju förstås också julen till. Jag och S gick till Ateljé Finne på Arkadiagatan i Tölö och åt en trerätters middag. Nöjda och belåtna promenerade vi hem. Tunga i magarna, men med lätta steg.

Musiikki #3

I Rödbergen finns det gott om coola människor. Detta skrivet utan ironi, eller i alla fall bara med lite. Som Söder i Stockholm, eller vad Majorna är, eller i alla fall håller på att bli, i Göteborg. Men hur buteljerar man den coolheten, så att jag kan sitta och känna tillhörighet här i Kronohagen, utan att för den sakens skull bli mindre bourgeoisie? Svaret snurrar i min skivspelare; Jazz.

Vid Fredriksgatans början, eller möjligen vid dess slut, ligger Luthersgatan och Tempelkyrkan. Om man går Fredriksgatan fram skär man småningom rakt igenom Rödbergen, och vid dess ände ligger Femkanten. Fem gator möts, och just denna plats har givit namn åt en jazzgrupp och en alldeles utsökt sådan till på köpet.

The Five Corners Quintet får mig att känna mig ung - dekandens och låt oss sitta hela nätterna på rökiga caféer i Berlin - och samtidigt gammal - dekadens och jag minns hur vi brukade sitta hela nätterna på rökiga caféer i Berlin. Tillbakalutat men tekniskt, djupgående men lättlyssnat. Det är en sådan musikstil, fylld av paradoxer 'n all that jazz.

Finess

Tänkte skriva några rader om Krister Uggeldahl, filmrecensent på Hufvudstadsbladet.

Jag hade nått en punkt i mitt liv när jag funderade på att bli vuxen, acceptera att det finns åsikter andra än mina egna, och ge upp hoppet om att hitta en recensent som delar min oändliga visdom. Varje gång någon tyckt korrekt, har densamme tyckt fel i nästa recension.

Enter Uggeldahl. Han har, undantagen går att räkna på ena handens fingrar, alltid rätt. Skriver som jag skulle ha skrivit, fast mer uttrycksfullt och med kulturell bildning.

Ville bara säga det.

Helsinki Design District

I kvarteren väster om Helsingfors absoluta centrum ligger det som har fått namnet Helsinki Design District. Större delen är placerat i Rödbergen, och där strövade jag och S omkring idag. Vi hamnade på Motel Momentos på Annegatan, en mycket fin liten butik som fler borde upptäcka, klappade den kelsjuka hunden som alltid tassar runt bland kläderna, och fick köpt oss varsin tröja.

Bara på de fyra år jag har befunnit mig här i stan har utbudet av kläder och mode förbättrats märkvärt. Samma sak tyckte jag mig märka när jag bodde i Göteborg, så nu sitter jag här och grunnar på om det är jag som inspirerar städer till att förädla sitt utbud, eller om det snarare är så att tillgången faktiskt har ökat i de flesta städer, i kombination med att jag hittar fler klädbodar ju längre tid jag förbringar i en stad.

Vi väljer det första, va? Aldrig fel med lite megalomani så här på en lördagskväll. Jag är ju så vansinnigt sjangdobel (hej högskoleprovet!) i min nya tröja. Verkligheten kan vi tala om på måndag.

Musiikki #2

The Soul Investigators spelar ibland tillsammans med Nicole Willis, som tillsammans med Jimi Tenor utgör Lahtis högst troligen funkigaste äktenskap.

Hela bunten såg vi på Tavastia för ett par år sedan. Tenor var fantastisk, han gav uttryck för hela sin multitalang. Willis och bandet däremot kändes ljumna live. Vi missade dem tyvärr på höstens Flow-festival nere vid Söderviks gamla kraftverk, så jag har inte fått tillfälle att revidera den åsikten.

Det kommer fler chanser. Får lyssna på inspelade toner så länge, och där fungerar det prima. Den som vill utforska sin själ på egen hand kan lyssna här. Den som vill göra det tillsammans med Nicole Willis vänder sig istället hit.

Finkrubb

Första avsnittet av Extras gick ikväll, och det hade varit skäl nog att stanna hemma. Bakfylla Trötthet gjorde sitt till, det med. Fast mest var S och jag helt enkelt nöjda med vårt dagsverke, efter att tidigare på kvällen ha premiärbesökt Juuri, en restaurang på Högbergsgatan som jag gått och sneglat på en tid. En harstek med rökt baconsås, björksopp-potatiskaka och karamellök, husets äppelpaj, vaniljglass, en dubbel espresso och en liten skvätt konjak senare, hade Juuri tagit sig in på min helsingforska topplista för kulinariska upplevelser. Här är topp tre:

1. Chez Dominique

Behöver ingen förklaring. Helsingfors enda tvåstjärniga krog bjöd (eller bjöd och bjöd...) på en matorgie av romerska mått. Babylon kom tillbaka, allt är förlåtet.

2. Kuurna

Kronohagens finest. En liten pärla, med betoning på liten.

3. Juuri

Haren fick mig ur balans, men äppelpajen slog ut mig helt. Kanske den godaste någonsin. Och det är inte precis som att mitt liv varit fyllt av dåliga äppelpajer. Först Vespas chokladkaka och nu det här. Jag tror jag är inne i ett stim.

Bubblare: Glaspalatset, Farouge, Karl Johan.

Om mat tillagas i Helsingfors, och ingen äter den, finns den då? För att läsaren inte ska behöva grubbla på denna filosofiska gåta, fortsätter jag min kamp för att kartlägga stadens restauranger. Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det.

Skämt åtsido. Det finns ca 4500 restauranger, barer och caféer här i stan. Av den lilla procent som jag har besökt att döma, håller de verkligen god klass. Eat your heart out, Berlusconi.

Ensamhet

Många utklädda människor på stan igår. På heterovänliga gaybaren Lost & Found (de skriver så på sin hemsida, det är sant) kunde man se såväl elaka clowner som zombier. Däremot kan man nog knappt längre få syn på några livs levande homosexuella i den baren, de har nog blivit mer heterovänliga än vad som var deras intention. Hur man nu ser det.

Den klassiska och evolutionärt utmanade arten Stereotypisk Finländsk Man I Träningsoverallsjacka skådade vi emellertid. Inte på Lost & Found gudbevars, riktigt så heterovänliga är de inte ännu, men väl på Black Door. Han satt ensam vid sitt bord och stirrade buttert, tills han bestämde sig för att han var beredd (läs full nog) att söka kontakt med någon. Givetvis då genom att mucka gräl med ett par vid bordet bredvid. Dörrvakten var snabbt på plats, och vår hjälte i Adidasjacka hamnade på gatan utanför. Finske A som jag satt i baren med sammanfattade honom som arttypisk och, som mänskligheten i stort för att citera Liftarens Guide Till Galaxen, harmlös.

Insourcing

Syster L tog för ett par månader sen den här, som vanligt när hon fotograferar, väldigt fina bilden. Jag tänker då inte närmast på den suddiga klumpen i vitt, utan på glaset i förgrunden. Den aptitretande drinken (den var lika god som den ser ut) hade inget namn, fick vi veta av den servitör som vänligt frågade oss om vi möjligen ville prova något litet som han hade komponerat tidigare på dagen.

Jag och S var på samma restaurang igår. Namaskaar heter den, belägen på Boulevarden. Det är ingen tillfällighet att vi hamnade där, vi har varit där ganska ofta och om man ska äta indiskt i Helsingfors vet i alla fall jag inget bättre ställe.

De behöver ingen gratisreklam, det är alltid folk där, men det finns en sak som gör just det här etablissemanget lite speciellt. När servitören bad oss testa hans nya komposition, gjorde han det på engelska. Inte för att vi såg ut som turister, utan för att han inte talade finska. Vilket inte var ett nytt fenomen, så länge jag kan minnas har där alltid funnits servitörer med samma problem utmaning.

Vi hade gått dit och ätit ändå. Men det är verkligen något jag vill stödja. Inte bara för att jag kopplar ihop det med min egen arbetsgivares välvilja att ta in en utböling, utan också för att det i sanning är en diger uppgift för en person utan kunskaper i det finska språket att hitta anställning i Finland. Nej, det är inte välgörenhet det handlar om. Men det finns så många som inte vågar ta risken. Så jag lyfter på hatten. Vad är det man visar kossor i Indien? Respekt.

Söndagsmässa

Med ett trött huvud och 100 euro fattigare tog jag idag sjuans spårvagn hem från bokmässan i Böle. Vem har någonsin sagt att böcker är billiga? Men det var värt det, alla var till rabatterat pris, och Mumin-böcker till nedsatt pris förpliktigar. Har man inte läst Pappan och Havet bör man genast besöka en bokhandel eller ett bibliotek och rätta till sitt misstag.

Bokmässan är årligen återkommande, jag var där för tredje året, och det är ett fint tillfälle för en sån som jag att gå och lyssna på svenska författare som är på besök för att marknadsföra sina nya eller översatta alster. I år var det tyvärr fattigt på intressanta programpunkter av just den sorten, och kanske höll hela mässan lite lägre standard än den gjort tidigare år. Ett alternativ är att vi kanske bara var trötta redan när vi kom dit. Det går inte. Mässor ställer ju i och med sina format, stora, oöversiktliga kubikmonster fyllda med förväntan, vissa krav på energireservens storlek. Helsingforsmässan är inget undantag.

Samtidigt som bokmässan hölls även en annan mässa, "Vin, mat och ett gott liv". Som ju låter och är formidabelt sympatiskt. För en pant kunde man växla ut ett glas, vilket fylldes på i de olika båsen. Provsmakning, typ, fast jag såg ingen spotta. Jag och S var tyvärr inte sugna på vin, och då föll konceptet en smula, men det fanns gott om intressenter i vårt ställe, så det gick nog åt en flaska eller två även utan vår hjälp.

Låt mig då sammanfatta. Böcker, vin, mat och ett gott liv. Hård är mitt ödes lott. Jag tyar inte mer.

Vespa

Alldeles intill Svenska Teatern, på Södra Esplanaden, ligger Helsingfors mest italiensk-svenska restaurang, Vespa. Italiensk meny blandat med frekvent finlandssvenskt sorl. Teaterfolk kan tänkas. Vi var där igår, som så ofta förr, för att få en hyfsat billig och god bit mat. I baren ska sägas, jag har aldrig varit i den "riktiga" restaurangdelen. Säkert är den bra, den med.

Igår åt jag som vanligt den utmärkta carbonaran, men till skillnad från hur det brukar vara blev jag inte mätt. Mot min vilja tvingades jag därför äta en chokladkaka med en kula vaniljglass vid sin sida. Ackompanjerat av jordgubbssås.

Säger så här; jag vet att de flesta inte står ut vid tanken att behöva uthärda en liknande efterrätt. Men snälla kära, det här var inte din vanliga, standardiserade chokladkaka. Det här var Ferrari. Vad hade jag väntat mig av en italienare?