Håll i hatten

Igår kväll cyklade jag och S upp till Alphyddan, för ett besök på Borgbacken. Jag hade kommit över gratis åkband och helt oavsett bör man ju gå på tivoli åtminstone en gång per år. Eftersom nöjesparken stänger om en vecka var det dessutom så dags.

Att gå på tivoli är ju alltid en smula som att besöka sin barndom. Det är därför Flumride, om vi talar lisebergska, aldrig blir trött och det är därför Berg-och-dalbanan på Borgbacken fortfarande står kvar.

Det måste vara så. För det är knappast den gamla träbanans fart och fläkt som gör den attraktiv. Nej, det är inte gasen som är hemligheten. Det är snarare bromsen.

Längst bak i tåget står nämligen en livs levande bromsman. Han är hipp, han är cool, han är allas idol. Han, eller egentligen de, för de är några stycken, har sina foton uppsatta vid ingången. Ett statusyrke om jag någonsin sett ett.

Fast med eller utan flickidol i aktern har banan sin egen charm. Träbanor har ju det. Gott luktar den också. Tjära. Alldeles väldigt mångas barndom här i stan luktar förmodligen så.

Rockefeller Centerilainen

Innan jag skriver det här vill jag bara påpeka att jag tycker att Helsingfors är en väldigt vacker stad. För protokollet så att säga. Med detta sagt...

Vid en första blick kanske det inte verkar så, men det finns ganska gott om parker och öppna platser i Helsingfors. Min favorit är den stora Brunnsparken, våra steg bär ofta längs vattnet förbi Olympiaterminalen till parkens södra del där Café Ursula bjuder på goda örfilar och vacker utsikt mot Sveaborg. Om man sedan traskar norrut genom parken hamnar man småningom uppe vid observatoriet, där parken kanske är som vackrast.

Norrom stadskärnan finns även den stora Centralparken, med sin södra del Tölöparken som sträcker sig hela vägen in mot centrum, och alldeles bakom Mannerheimsvägen, intill Boulevarden, finns Gamla Kyrkoparken, eller Pestparken som den populärt kallas. Esplanadparken behöver väl inte nämnas.

Nej, det är inte bristen på öppna platser som skaver i Helsingfors. Det är hur illa skötta vissa av dem är. Sedan de gamla trämagasinen nedanför Kiasma brann förra året, har behandlingen av den nu tomma ytan varit en fars, vilket gjort den ödsliga arealen bort till Tölöviken om möjligt ännu tristare.

Järnvägstorget lider av samma obeslutsamhet. Det är inte bara mördarbussarna som stör, hela platsen andas outnyttjad potential. De eviga gatuarbetena gör inte saken ett dugg bättre. Därför är det särskilt roligt att det sedan ett par år finns en isbana för allmänheten att skrida runt på under vintermånaderna, enligt modell från det stora äpplet. Sånt gillar jag. Någon har tänkt. Tydligen ska Kaisaniemiparken också få en ansiktslyftning. Vi håller tummarna. Tomma ölflaskor i all ära, men en något högre ambition vore trevligt. Tycker jag. En i stort sett nöjd, men lite bekymrad skattebetalare.