Att flyga är som att åka buss, fast i luften. Helsingfors passiv-aggressiva kår av busschaufförer vägs upp av den numera makalöst sega proceduren för att ta sig igenom flygplatsernas säkerhetskontroller. Och dessa flaskhalsars funktionärer måste man ju till skillnad från busschaufförerna interagera med.
Få ställen kan ju tänkas ha en värre dylik kontrollinstans än Londons flygplatser. I söndags kväll vandrade jag genom Stansteds terminal, på väg mot säkerhetskontrollen och fruktandes det värsta. Till min glädje fann jag dock att det hela gick mycket smidigt, jag skulle kunna sträcka mig till snabbt.
Därför blev jag till min förvåning vittne till ett drama när jag stod och plockade ihop min saker efter den vanliga, men på intet sätt överdrivna, förnedringen. En äldre herre sträckte sig fram över disken för att ge lite kundåterkoppling.
Jag har bott på gränsen till Nordirland i 30 år, väste han, och jag har aldrig behövt stå ut med hälften av den här skiten. Vad sa han, tänkte jag. Vad sa du, svarade säkerhetskontrollanten. Mannen upprepade sin konstruktiva kritik, vänlig som han var.
Nu hade jag inte följt denne herres väg genom Röntgens förlovade land. Kanske hade han blivit omilt behandlad, vad vet jag. Men jag har även en annan teori. Kanske har jag, o hemska tanke, vant mig vid att bli behandlad som boskap som förberedande åtgärd inför flygresor. Kontrollen på Vanda är sannerligen inte särskilt rolig, men jag har slutat bry mig. Jag tycker mest den känns överdriven. Finland känns rätt ofarligt.
Men så ser hot också alltid större och otäckare ut inifrån än vad de gör utifrån. För något halvår sedan stegade jag genom tullen på Arlanda när en tulltjänstekvinna ställde sig bredbent i min väg. Var har vi varit, frågade hon. Jag vet inte var du har varit, vågade jag såklart inte svara, utan uttalade istället bara den andra hälften av min tanke: Jag har varit i Helsingfors.
Kvinnan tog genast ett steg åt sidan och visade med armen mot ankomsthallens dörrar. Välkommen, sa hon. Även hon valde att hålla tillbaka orden som hon måste ha tänkt: Farligheter från Finland? Vilka i hela friden skulle det vara?
Visar inlägg med etikett galenskap. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett galenskap. Visa alla inlägg
onsdag 22 oktober 2008
torsdag 2 oktober 2008
Grinig
Neon, techno och lyckohjul som lockar med stora kramdjur.
Jag har klagat på Narinken förr. Så jag har förstås ingen rätt att vara raljant mot olika satsningar för att göra platsen levande. Men den som kom idén att ställa upp ett provisoriskt nöjesfält kan inte ha haft alla hästar hemma.
Jag kan förstås känna sympati med det, speciellt när det oddsen för succé är så fantastiskt höga. Helsingfors i oktober är en tillräcklig utmaning för ett dylikt arrangemang, men när staden är så grå som den var ikväll är det hela dömt att misslyckas. Så är det med den saken.
Jag har klagat på Narinken förr. Så jag har förstås ingen rätt att vara raljant mot olika satsningar för att göra platsen levande. Men den som kom idén att ställa upp ett provisoriskt nöjesfält kan inte ha haft alla hästar hemma.
Jag kan förstås känna sympati med det, speciellt när det oddsen för succé är så fantastiskt höga. Helsingfors i oktober är en tillräcklig utmaning för ett dylikt arrangemang, men när staden är så grå som den var ikväll är det hela dömt att misslyckas. Så är det med den saken.
onsdag 7 maj 2008
Fart
I baksätet på en taxi.
Fråga: Var befinner jag mig?
På tre poäng: Hastighetsmätaren står på 210.
På två poäng: Musiken på radion är kalasdålig. Inte dålig som NKOTB:s nya singel*. Dålig som NKOTB:s första singel.
På en poäng: I farten vänder sig magen runt en rejält tilltagen schnitzel.
Jag är såklart i Tyskland. Autobahn svischade förbi, och nu sitter jag på Frankfurter Flüghafen och funderar på fartgränser.
I Sverige är jag uppväxt med udda tiotal. 30, 50, 70, 90 och 110. I Finland kör man jämna tiotal. Det verkar lite godtyckligt. Varför blev det så? Förbryllar mig lite. Inte tillräckligt för att jag ska ta reda på varför. Men väl för att döda en halvtimme i gaten med dessa tankar.
* En brasklapp här. Jag har inte hört NKOTB:s nya singel. Jag utgår dock från att den kommer att slå i Tyskland.
Fråga: Var befinner jag mig?
På tre poäng: Hastighetsmätaren står på 210.
På två poäng: Musiken på radion är kalasdålig. Inte dålig som NKOTB:s nya singel*. Dålig som NKOTB:s första singel.
På en poäng: I farten vänder sig magen runt en rejält tilltagen schnitzel.
Jag är såklart i Tyskland. Autobahn svischade förbi, och nu sitter jag på Frankfurter Flüghafen och funderar på fartgränser.
I Sverige är jag uppväxt med udda tiotal. 30, 50, 70, 90 och 110. I Finland kör man jämna tiotal. Det verkar lite godtyckligt. Varför blev det så? Förbryllar mig lite. Inte tillräckligt för att jag ska ta reda på varför. Men väl för att döda en halvtimme i gaten med dessa tankar.
* En brasklapp här. Jag har inte hört NKOTB:s nya singel. Jag utgår dock från att den kommer att slå i Tyskland.
fredag 4 april 2008
Kaos
Hemma från Indien i en vecka, och det är med blandade känslor jag har låtit det nordeuropeiska lugnet sluta sig runt min vardag. Helsingfors är inte Mumbai, på gott och ont.
Men det hindrar inte staden från att då och då kasta mig in i en parallell verklighet. Igår landade jag med bussen i Kampens bottenvåning, tog mig ut på Narinken, där det pågick en bisarr musiktävling i form av unga rockers i en glasbur, och spatserade bort mot Tre Smeder. Så långt var allting väl. Men sedan gick allting väldigt fel.
I ett irrationellt ögonblick bestämde jag mig för att söka mig ner i Stockmanns bottenvåning, för att möjligen söka rätt på Håkan Hellströms nya alster. Jag borde ha anat oråd, men trots allt det gula, förblev jag ovetande om de galna dagarna, och inte förrän det var för sent, när jag redan var inne i mitt i galenskapen, insåg jag mitt misstag. Jag var fast. Människor överallt, runtom, under, på. Jag var tillbaka i Indien.
Ett djupt andetag senare, under vilket jag insåg att skivan ändå inte fanns, hade jag lyckats trycka mig ut ur varuhuset. Därute rådde lugn.
Men det hindrar inte staden från att då och då kasta mig in i en parallell verklighet. Igår landade jag med bussen i Kampens bottenvåning, tog mig ut på Narinken, där det pågick en bisarr musiktävling i form av unga rockers i en glasbur, och spatserade bort mot Tre Smeder. Så långt var allting väl. Men sedan gick allting väldigt fel.
I ett irrationellt ögonblick bestämde jag mig för att söka mig ner i Stockmanns bottenvåning, för att möjligen söka rätt på Håkan Hellströms nya alster. Jag borde ha anat oråd, men trots allt det gula, förblev jag ovetande om de galna dagarna, och inte förrän det var för sent, när jag redan var inne i mitt i galenskapen, insåg jag mitt misstag. Jag var fast. Människor överallt, runtom, under, på. Jag var tillbaka i Indien.
Ett djupt andetag senare, under vilket jag insåg att skivan ändå inte fanns, hade jag lyckats trycka mig ut ur varuhuset. Därute rådde lugn.
måndag 11 februari 2008
Demokrati Beta
I Sveriges riksdag finns idag sju partier. Dessa sju har gemensamt att de lyckats skrapa ihop fyra procent av väjarkårens röster. Eller fler. Det finns naturligtvis andra partier som fått röster, men nu har man i Sverige alltså sagt att de övriga inte får vara med och leka.
Den här spärren håller det gosiga partiet Sverigedemokraterna utanför riksdagen. Till min och mångas glädje. Men åtminstone 2,9 procent av svenskarna delar inte den glädjen. Eller de som röstade på eländet då, och det kan man förstås debattera, huruvida det är rätt eller fel att så många människor saknar representation i Sveriges lagstiftande organ.
Just den debatten förs i Finland. Om det är rätt att stänga ute partier (bara) för att de är små. Än så länge är svaret på den frågan nej, och alltså finns ingen spärr som den svenska.
Ingen lätt diskussion det där. Men det är intressant att se att det inte finns någon universallösning för demokrati. Det som funkar fint i Finland, funkar för tillfället mindre fint i Italien. Skulle funka i Sverige? Kanske. Kanske är poängen att det går bra så länge man diskuterar saken. Eller så är jag bara typiskt svensk. Tur att S är sociolog. Får fråga henne.
Den här spärren håller det gosiga partiet Sverigedemokraterna utanför riksdagen. Till min och mångas glädje. Men åtminstone 2,9 procent av svenskarna delar inte den glädjen. Eller de som röstade på eländet då, och det kan man förstås debattera, huruvida det är rätt eller fel att så många människor saknar representation i Sveriges lagstiftande organ.
Just den debatten förs i Finland. Om det är rätt att stänga ute partier (bara) för att de är små. Än så länge är svaret på den frågan nej, och alltså finns ingen spärr som den svenska.
Ingen lätt diskussion det där. Men det är intressant att se att det inte finns någon universallösning för demokrati. Det som funkar fint i Finland, funkar för tillfället mindre fint i Italien. Skulle funka i Sverige? Kanske. Kanske är poängen att det går bra så länge man diskuterar saken. Eller så är jag bara typiskt svensk. Tur att S är sociolog. Får fråga henne.
söndag 2 december 2007
Rockefeller Centerilainen
Innan jag skriver det här vill jag bara påpeka att jag tycker att Helsingfors är en väldigt vacker stad. För protokollet så att säga. Med detta sagt...
Vid en första blick kanske det inte verkar så, men det finns ganska gott om parker och öppna platser i Helsingfors. Min favorit är den stora Brunnsparken, våra steg bär ofta längs vattnet förbi Olympiaterminalen till parkens södra del där Café Ursula bjuder på goda örfilar och vacker utsikt mot Sveaborg. Om man sedan traskar norrut genom parken hamnar man småningom uppe vid observatoriet, där parken kanske är som vackrast.
Norrom stadskärnan finns även den stora Centralparken, med sin södra del Tölöparken som sträcker sig hela vägen in mot centrum, och alldeles bakom Mannerheimsvägen, intill Boulevarden, finns Gamla Kyrkoparken, eller Pestparken som den populärt kallas. Esplanadparken behöver väl inte nämnas.
Nej, det är inte bristen på öppna platser som skaver i Helsingfors. Det är hur illa skötta vissa av dem är. Sedan de gamla trämagasinen nedanför Kiasma brann förra året, har behandlingen av den nu tomma ytan varit en fars, vilket gjort den ödsliga arealen bort till Tölöviken om möjligt ännu tristare.
Järnvägstorget lider av samma obeslutsamhet. Det är inte bara mördarbussarna som stör, hela platsen andas outnyttjad potential. De eviga gatuarbetena gör inte saken ett dugg bättre. Därför är det särskilt roligt att det sedan ett par år finns en isbana för allmänheten att skrida runt på under vintermånaderna, enligt modell från det stora äpplet. Sånt gillar jag. Någon har tänkt. Tydligen ska Kaisaniemiparken också få en ansiktslyftning. Vi håller tummarna. Tomma ölflaskor i all ära, men en något högre ambition vore trevligt. Tycker jag. En i stort sett nöjd, men lite bekymrad skattebetalare.
Vid en första blick kanske det inte verkar så, men det finns ganska gott om parker och öppna platser i Helsingfors. Min favorit är den stora Brunnsparken, våra steg bär ofta längs vattnet förbi Olympiaterminalen till parkens södra del där Café Ursula bjuder på goda örfilar och vacker utsikt mot Sveaborg. Om man sedan traskar norrut genom parken hamnar man småningom uppe vid observatoriet, där parken kanske är som vackrast.
Norrom stadskärnan finns även den stora Centralparken, med sin södra del Tölöparken som sträcker sig hela vägen in mot centrum, och alldeles bakom Mannerheimsvägen, intill Boulevarden, finns Gamla Kyrkoparken, eller Pestparken som den populärt kallas. Esplanadparken behöver väl inte nämnas.
Nej, det är inte bristen på öppna platser som skaver i Helsingfors. Det är hur illa skötta vissa av dem är. Sedan de gamla trämagasinen nedanför Kiasma brann förra året, har behandlingen av den nu tomma ytan varit en fars, vilket gjort den ödsliga arealen bort till Tölöviken om möjligt ännu tristare.
Järnvägstorget lider av samma obeslutsamhet. Det är inte bara mördarbussarna som stör, hela platsen andas outnyttjad potential. De eviga gatuarbetena gör inte saken ett dugg bättre. Därför är det särskilt roligt att det sedan ett par år finns en isbana för allmänheten att skrida runt på under vintermånaderna, enligt modell från det stora äpplet. Sånt gillar jag. Någon har tänkt. Tydligen ska Kaisaniemiparken också få en ansiktslyftning. Vi håller tummarna. Tomma ölflaskor i all ära, men en något högre ambition vore trevligt. Tycker jag. En i stort sett nöjd, men lite bekymrad skattebetalare.
måndag 19 november 2007
Snusoförnuft
Från en finlandssvensk man och tillika fotbollsspelare fick jag en gång berättat för mig hur man kan anskaffa snus i detta finska rike. Det finns t.ex. en kiosk, började han, en sån där vanlig turk utanför stan, dit man kan gå. När man kommer in, fortsatte han, ska man sen inte be att få en dosa snus.
Detta kan ju för läsaren synas en smula underligt, men häng med, historian slutar inte där.
Istället för snus, fick jag förklarat för mig, ska du ange det aktuella lösenordet. Ett lösenord som byts från tid till tid, men som snabbt sprids via den finlandssvenska djungeltelegrafen. Och som alltså ger tillgång till denna i alla svenska högstadiers innertak så vanligt förekommande drog.
Att det ska vara så här besvärligt beror på att snus, liksom i alla övriga EU-länder, är förbjudet att sälja i Finland. Inte att använda eller att föra in, bara att sälja. Liksom reglering av bananers böjning kan man ju som svensk tycka att ett sådant förbud ter sig lite knepigt. Men precis som bananerna har sin förklaring, det har tydligen med att ge mer rymd i logistiken att göra, har säkert herrarna och damerna i Bryssel haft sina skäl att sätta stopp för snuset.
Fast det finns ju ett land, som bekant, för vilket ett undantag har gjorts. Nu snusar jag inte, och kan tänka skulle jag argumentera annorlunda om jag gjorde det, men av alla undantag som de olika medlemsländerna kämpat för, måste väl ändå det fånigaste vara att Sverige fick behålla sin prilla. Det här är ingen politisk blogg, men väl personlig. Och eftersom det personliga ju sägs vara politiskt, kan jag inte låta bli att för mig själv fundera på vilka andra viktiga frågor Sverige kunde ha drivit istället.
Detta kan ju för läsaren synas en smula underligt, men häng med, historian slutar inte där.
Istället för snus, fick jag förklarat för mig, ska du ange det aktuella lösenordet. Ett lösenord som byts från tid till tid, men som snabbt sprids via den finlandssvenska djungeltelegrafen. Och som alltså ger tillgång till denna i alla svenska högstadiers innertak så vanligt förekommande drog.
Att det ska vara så här besvärligt beror på att snus, liksom i alla övriga EU-länder, är förbjudet att sälja i Finland. Inte att använda eller att föra in, bara att sälja. Liksom reglering av bananers böjning kan man ju som svensk tycka att ett sådant förbud ter sig lite knepigt. Men precis som bananerna har sin förklaring, det har tydligen med att ge mer rymd i logistiken att göra, har säkert herrarna och damerna i Bryssel haft sina skäl att sätta stopp för snuset.
Fast det finns ju ett land, som bekant, för vilket ett undantag har gjorts. Nu snusar jag inte, och kan tänka skulle jag argumentera annorlunda om jag gjorde det, men av alla undantag som de olika medlemsländerna kämpat för, måste väl ändå det fånigaste vara att Sverige fick behålla sin prilla. Det här är ingen politisk blogg, men väl personlig. Och eftersom det personliga ju sägs vara politiskt, kan jag inte låta bli att för mig själv fundera på vilka andra viktiga frågor Sverige kunde ha drivit istället.
torsdag 15 november 2007
En man med ett jävla humör
De flesta har väl någon gång varit nära döden. På ett eller annat vis. Vad vet man, det finns många sätt att inte dö på. Genom att inte få en spårvagn över sig förslagsvis.
En gång för några år sedan, vid Hagakyrkans hållplats i Göteborg, höll jag t.ex. på att traska ut i gatan just framför en framrusande sådan. Mindre smart, lite ångestframkallande, och en ny post i min skyddsängels balansräkning.
Que sera, sera, det gick bra, det gick bra, och det hände mig bara en gång. Med tanke på att jag bodde fem år i Göteborg, och att en mängd av mina somrar tillbringats där, är en gång, som man säger, ingen gång. Att det inte har blivit två har sina orsaker, att bränt barn luktar illa och lär sig av misstagen är en, men det är inte hela förklaringen. I Sverige är fotgängare en högre kast. Bilar, bussar och spårvagnar, om inte stannar, så saktar i alla fall in för det mesta när någon vill gå över gatan. Vad är det för struntprat, kanske denna någon tänker nu, men då har samma någon inte varit i Helsingfors.
I Helsingfors regerar fordonen. Går gör man på nåder, att passera framför en buss är en ren provokation. Som värst är det nere vid Järnvägsstationen, där jag mer än en gång har insett att en buss på väg mot mig faktiskt gasar, inte bromsar in. Bilisterna är inte ett jota bättre, bara undantagsvis stannar de för att släppa över någon. Man får snällt vänta tills kusten är klar. Det har till min fasa hänt att jag har fått ta till det kraftfullaste vapen en fotgängare har. Håll i hatten nu. Jag hytter med näven. Det trodde jag inte att jag skulle göra förrän jag fyllt 85 eller så. På tal om att vara nära döden, menar jag.
En gång för några år sedan, vid Hagakyrkans hållplats i Göteborg, höll jag t.ex. på att traska ut i gatan just framför en framrusande sådan. Mindre smart, lite ångestframkallande, och en ny post i min skyddsängels balansräkning.
Que sera, sera, det gick bra, det gick bra, och det hände mig bara en gång. Med tanke på att jag bodde fem år i Göteborg, och att en mängd av mina somrar tillbringats där, är en gång, som man säger, ingen gång. Att det inte har blivit två har sina orsaker, att bränt barn luktar illa och lär sig av misstagen är en, men det är inte hela förklaringen. I Sverige är fotgängare en högre kast. Bilar, bussar och spårvagnar, om inte stannar, så saktar i alla fall in för det mesta när någon vill gå över gatan. Vad är det för struntprat, kanske denna någon tänker nu, men då har samma någon inte varit i Helsingfors.
I Helsingfors regerar fordonen. Går gör man på nåder, att passera framför en buss är en ren provokation. Som värst är det nere vid Järnvägsstationen, där jag mer än en gång har insett att en buss på väg mot mig faktiskt gasar, inte bromsar in. Bilisterna är inte ett jota bättre, bara undantagsvis stannar de för att släppa över någon. Man får snällt vänta tills kusten är klar. Det har till min fasa hänt att jag har fått ta till det kraftfullaste vapen en fotgängare har. Håll i hatten nu. Jag hytter med näven. Det trodde jag inte att jag skulle göra förrän jag fyllt 85 eller så. På tal om att vara nära döden, menar jag.
onsdag 31 oktober 2007
Stolthet och fördom
Bokmässan var det ja. I år var den enda svenska författare jag fick syn på Liza Marklund, hon höll någon utläggning om varför polisuniformer aldrig tvättas i manliga deckarförfattares böcker. Hon kämpade tappert med att få publiken att förstå varför just tvätt är viktigt och intressant att skriva om. Det påminde mig om ett avsnitt av Bettina S för ett par år sedan, där Gudrun Schyman var gäst. Gudrun, som ju icke är någon oäven retoriker, talade om feminism inför en alltmer förbryllad programvärd, varpå Bettina helt sonika skakade på huvudet och utbrast att nog talar Gudrun bra, men inte förstår man vad hon säger.
Personkemin kunde varit bättre, men det som framförallt saknades var ett sammanhang. Gudrun var i fel sammanhang. Utanför sina domäner. Borde ha valt det lättare artilleriet utifrån den förutsättningen. Så kändes det för Liza på bokmässan med. Även Leif GW Persson, som förra året la ut hela sitt sura register på mässan, hamnade offside. Det är ok för Leif att vara dryg i Sverige, där alla förväntar sig det. I Finland kom det som en överraskning att han är en idiot. Svårare att smälta. Den som bara läst hans böcker förväntar sig ju humor.
Jag skäms lite för mina landsmän när de går bort sig så. Därför är det skönt när jag får anledning att vara stolt. Jonas Hassen Khemiri är ett exempel på en sådan anledning. Läste en intervju med honom, full av klokskaper verkar han. Och när jag såg honom på bokmässan för två år sedan talade han ödmjukt och begåvat om sin då till finska nyligen översatta Ett öga rött. Att han dessutom fick otaliga flickhjärtan att smälta genom sin blotta närvaro visar bara att Gud är orättvis.
Personkemin kunde varit bättre, men det som framförallt saknades var ett sammanhang. Gudrun var i fel sammanhang. Utanför sina domäner. Borde ha valt det lättare artilleriet utifrån den förutsättningen. Så kändes det för Liza på bokmässan med. Även Leif GW Persson, som förra året la ut hela sitt sura register på mässan, hamnade offside. Det är ok för Leif att vara dryg i Sverige, där alla förväntar sig det. I Finland kom det som en överraskning att han är en idiot. Svårare att smälta. Den som bara läst hans böcker förväntar sig ju humor.
Jag skäms lite för mina landsmän när de går bort sig så. Därför är det skönt när jag får anledning att vara stolt. Jonas Hassen Khemiri är ett exempel på en sådan anledning. Läste en intervju med honom, full av klokskaper verkar han. Och när jag såg honom på bokmässan för två år sedan talade han ödmjukt och begåvat om sin då till finska nyligen översatta Ett öga rött. Att han dessutom fick otaliga flickhjärtan att smälta genom sin blotta närvaro visar bara att Gud är orättvis.
torsdag 25 oktober 2007
Evig sommar
Satt igen i en bil jag inte äger, på väg hem från innebandyn. Vi talade om rökning.Finland införde i somras ett rökförbud på krogen, samma förbud som Sverige införde förra året. Kanske finns det skillnader i detaljerna, vad vet jag, men andan är densamma. Jag röker inte. Bilden är ett lyxigt undantag och cigarrer räknas ändå inte. Har jag bestämt. Så jag är bara glad åt förbudet. Rökarna i sin tur har inte riktigt ställts på prov ännu, det har varit ganska varmt och då gör ju en rökpaus inget. Men nu kommer kylan, och det rejält.
Så vad göra?
A. Röka mindre
B. Sluta röka
C. Låtsas att vi bor i Italien
Rätt svar: C. Naturalmente!
Uteserveringar hela vintern. Det är sisu det.
torsdag 11 oktober 2007
Galna dagar
Jag var på väg hem från innebandyn idag, som vanligt fick jag skjuts (när ska jag någonsin bli vuxen, köpa en bil, och slippa fråga om skjuts överallt? Jag har verkligen blivit skjutsad hela mitt liv). Min chaufför berättade om sina kvällsplaner. Först hem, sa han, men sen bär det av till Stockmann.
Normalt sett hade det inte varit mer med det, men just den här veckan är inte normal. Stockmann har nämligen sina Galna Dagar. Under en halv vecka rear man ut allsköns skräp, och finnarna vallfärdar. Regeln verkar vara att den vinner, som i slutet av veckan har flest av de gula plastpåsar som kännetecknar händelsen. Staden blir helt igenom gul. I ärlighetens namn finns också en hel del kap att göra, men jag gör gemensam sak med turisterna längs Alexandersgatan och tittar istället på med skräckblandad förtjusning. Något ska man ju ha sin inre elitist till. För att inte tala om sin inre klaustrofobiker.
I Sverige finns ingen riktig motsvarighet till Stockmann, även om det ibland liknas vid NK. Men NK är inte alls lika dominant. Stockmann är en instutition, ett gammalt finlandssvenskt högnäste, där nästan allt går att finna som alls finns i Finland. Tryggt och stabilt är det, på ett sätt som som bara den som är ohotat störst och bäst kan vara. Och snällt. Jag lämnade en gång tillbaka en elsladd till varuhuset och fick pengarna tillbaka, trots att sladden inte fanns eller ens hade funnits i deras sortiment. Till mitt försvar förstod inte heller jag det just då.
Min bild av Gekås i Ullared är mer vad de galna dagarna framkallar. Men jag är fånig. De flesta vettiga människor tycker Galna Dagar är jättekiva*. Jag handlar ofta och gärna på Stockmann. Det är bara... äsch, jag vet inte, inte bara just den här veckan.
*kiva betyder kul på finska, och alla finlandssvenskar missbrukar lustfyllt ordet.
Normalt sett hade det inte varit mer med det, men just den här veckan är inte normal. Stockmann har nämligen sina Galna Dagar. Under en halv vecka rear man ut allsköns skräp, och finnarna vallfärdar. Regeln verkar vara att den vinner, som i slutet av veckan har flest av de gula plastpåsar som kännetecknar händelsen. Staden blir helt igenom gul. I ärlighetens namn finns också en hel del kap att göra, men jag gör gemensam sak med turisterna längs Alexandersgatan och tittar istället på med skräckblandad förtjusning. Något ska man ju ha sin inre elitist till. För att inte tala om sin inre klaustrofobiker.
I Sverige finns ingen riktig motsvarighet till Stockmann, även om det ibland liknas vid NK. Men NK är inte alls lika dominant. Stockmann är en instutition, ett gammalt finlandssvenskt högnäste, där nästan allt går att finna som alls finns i Finland. Tryggt och stabilt är det, på ett sätt som som bara den som är ohotat störst och bäst kan vara. Och snällt. Jag lämnade en gång tillbaka en elsladd till varuhuset och fick pengarna tillbaka, trots att sladden inte fanns eller ens hade funnits i deras sortiment. Till mitt försvar förstod inte heller jag det just då.
Min bild av Gekås i Ullared är mer vad de galna dagarna framkallar. Men jag är fånig. De flesta vettiga människor tycker Galna Dagar är jättekiva*. Jag handlar ofta och gärna på Stockmann. Det är bara... äsch, jag vet inte, inte bara just den här veckan.
*kiva betyder kul på finska, och alla finlandssvenskar missbrukar lustfyllt ordet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)