Kaos eller konstruktion

Eller både och. De Som Bestämmer har slutgiltigt bestämt att samtliga gator i centrala Helsingfors ska grävas upp. Jag är inte helt säker på varför, men jag gissar att de helt enkelt satte sig i en helikopter, flög ett par varv runt staden och till sin förskräckelse såg att det ännu fanns gator i staden på vilka invånarna kunde ta sig fram. På sina platser tom nästan obehindrat.

Detta måste få ett slut, sa de till varandra där uppe i helikoptern. Ett blitzkrieg senare stod Helsingfors samtliga grävskopor på plats. 10-tals spårvagnslinjer drogs om, vilket är en bedrift med tanke på att det bara finns åtta. Eller möjligen tio, det beror lite på hur man räknar. Ja, ni hör. Det var inte helt lätt innan heller. Men om det vore lätt skulle alla göra det. Och så kan vi inte ha det i kollektivtrafiken. Hur skulle det se ut?

Fart

I baksätet på en taxi.

Fråga: Var befinner jag mig?

På tre poäng: Hastighetsmätaren står på 210.

På två poäng: Musiken på radion är kalasdålig. Inte dålig som NKOTB:s nya singel*. Dålig som NKOTB:s första singel.

På en poäng: I farten vänder sig magen runt en rejält tilltagen schnitzel.

Jag är såklart i Tyskland. Autobahn svischade förbi, och nu sitter jag på Frankfurter Flüghafen och funderar på fartgränser.

I Sverige är jag uppväxt med udda tiotal. 30, 50, 70, 90 och 110. I Finland kör man jämna tiotal. Det verkar lite godtyckligt. Varför blev det så? Förbryllar mig lite. Inte tillräckligt för att jag ska ta reda på varför. Men väl för att döda en halvtimme i gaten med dessa tankar.


* En brasklapp här. Jag har inte hört NKOTB:s nya singel. Jag utgår dock från att den kommer att slå i Tyskland.

Kluvenhet

Jag tar två bussar till jobbet. Något val har jag inte, för jag arbetar i Esbo och dit kommer man inte på andra sätt, inte utan egen bil. I utdragna diskussioner har det stötts och blötts huruvida det inte skulle vara fint att bygga ut Helsingfors tunnelbanenät västerut, så att även Esbo-borna kunde åka tåg under marken, men av precis alla skäl som man kan tänka sig har det inte blivit av. Nätet är fortfarande världens kanske kortaste. Eller nätet och nätet, det är mer som en tvåuddad gaffel.

För den som inte vet något om Esbo är det en magisk plats. Där finns hus och träd. Och människor och bussar. Och tja, det är det. Någon metro har inte prioriterats.

Uppväxt som jag är i Solna begriper jag inget av den sortens ovilja. Jag begriper mig i största allmänhet inte på människor som vill bo i Esbo, men ändå. Tunnelbanan är ett snabbt och praktiskt sätt att ta sig fram. Den slukar mer folk och är nästan alltid i tid. Så nu när det faktiskt äntligen ser ut som om det kommer att ske en utvidgning, då borde jag vara glad. Men det är jag inte.

För lyckan ler inte mot mig. Den tittar fordrande på mig och säger att nu får du offra dig för det allmänna bästa. Ni förstår, min ena buss avgår utanför mitt vardagsrumsfönster och tar mig till Kampen. Medan min andra buss tar mig från Kampen och stannar utanför mitt kontorsfönster. Dörr till dörr, nästan som taxi.

En metrostation skulle hamna långt från mitt kontor, jag skulle tvingas ta en buss även den sträckan. Inget vunnet. Något förlorat. Fan på väggen.

Inget av det här är emellertid det som oroar mig mest. S säger åt mig att det mycket väl kan bli så att jag vinner tid med tunnelbanan. Att jag tar ut förlusten i förskott. Peter, frågar hon, har du gått och blivit finsk?

Krig och fred

Mer kollektivtrafik. På spårvagnar i Helsingfors finns det platser särskilt utmärkta för äldre och behindrade människor. Stod på sjuans spårvagn, på väg längs Alexandersgatan, och stirrade på den där skylten. "Invalider och åldringar" står det på den. Något stämde inte.

Så föll myntet ner. Ordvalet. På en skylt i Sverige skulle det inte ha stått så. Åldringar förvisso. Men inte invalider. I Sverige skulle platserna snarare vara reserverade för handikappade eller kanske funktionshindrade. Man kunde möjligen förklara det hela med att det just bara är godtyckliga ordval och inget mer. Men det är ju intressantare att spekulera. Jag gör därför det.

<spekulation>Krigsskadade invalider är fortfarande ett inslag i det kollektiva, finska medvetandet. Och de anses i behov av en skylt. Så inte i Sverige, där skylten blir en annan, mer anpassad för fredsskadade.</spekulation>

Hålls platserna då lediga för det tilltänkta syftet? Jodå, nog hittas invalidos där allt som oftast. Fast riktigt så var det förstås inte tänkt.

Varats olidliga lätthet

En helsingforsk buss kan haltas på den hållplats där du står och fryser. Men bara om du viftar med handen och visar ditt intresse. Så är det inte i Stockholm, där räcker det att stå på hållplatsen. Min första tid här i stan tillbringades följaktligen* vid tillfällen med att fånstirra på en förbiåkande buss.

Har lärt mig nu, men ändå är det av någon anledning jobbigt att genomföra denna enkla handling. Jag är inte ensam om att känna så, för vid vilket givet tillfälle som helst, är det aldrig mer än en eller ett par armar som åker upp i luften. Alla verkar vänta på att hållplatsens omegahanne ska falla för trycket och bli den som lyfter armen. Ett chicken race för mentalt bedövade pendlare.


* Nu, vid 29 års ålder lärde jag mig att följaktligen heter just följaktligen. Inte följdaktligen. Det är inte ett ord.

Rockefeller Centerilainen

Innan jag skriver det här vill jag bara påpeka att jag tycker att Helsingfors är en väldigt vacker stad. För protokollet så att säga. Med detta sagt...

Vid en första blick kanske det inte verkar så, men det finns ganska gott om parker och öppna platser i Helsingfors. Min favorit är den stora Brunnsparken, våra steg bär ofta längs vattnet förbi Olympiaterminalen till parkens södra del där Café Ursula bjuder på goda örfilar och vacker utsikt mot Sveaborg. Om man sedan traskar norrut genom parken hamnar man småningom uppe vid observatoriet, där parken kanske är som vackrast.

Norrom stadskärnan finns även den stora Centralparken, med sin södra del Tölöparken som sträcker sig hela vägen in mot centrum, och alldeles bakom Mannerheimsvägen, intill Boulevarden, finns Gamla Kyrkoparken, eller Pestparken som den populärt kallas. Esplanadparken behöver väl inte nämnas.

Nej, det är inte bristen på öppna platser som skaver i Helsingfors. Det är hur illa skötta vissa av dem är. Sedan de gamla trämagasinen nedanför Kiasma brann förra året, har behandlingen av den nu tomma ytan varit en fars, vilket gjort den ödsliga arealen bort till Tölöviken om möjligt ännu tristare.

Järnvägstorget lider av samma obeslutsamhet. Det är inte bara mördarbussarna som stör, hela platsen andas outnyttjad potential. De eviga gatuarbetena gör inte saken ett dugg bättre. Därför är det särskilt roligt att det sedan ett par år finns en isbana för allmänheten att skrida runt på under vintermånaderna, enligt modell från det stora äpplet. Sånt gillar jag. Någon har tänkt. Tydligen ska Kaisaniemiparken också få en ansiktslyftning. Vi håller tummarna. Tomma ölflaskor i all ära, men en något högre ambition vore trevligt. Tycker jag. En i stort sett nöjd, men lite bekymrad skattebetalare.

En man med ett jävla humör

De flesta har väl någon gång varit nära döden. På ett eller annat vis. Vad vet man, det finns många sätt att inte dö på. Genom att inte få en spårvagn över sig förslagsvis.

En gång för några år sedan, vid Hagakyrkans hållplats i Göteborg, höll jag t.ex. på att traska ut i gatan just framför en framrusande sådan. Mindre smart, lite ångestframkallande, och en ny post i min skyddsängels balansräkning.

Que sera, sera, det gick bra, det gick bra, och det hände mig bara en gång. Med tanke på att jag bodde fem år i Göteborg, och att en mängd av mina somrar tillbringats där, är en gång, som man säger, ingen gång. Att det inte har blivit två har sina orsaker, att bränt barn luktar illa och lär sig av misstagen är en, men det är inte hela förklaringen. I Sverige är fotgängare en högre kast. Bilar, bussar och spårvagnar, om inte stannar, så saktar i alla fall in för det mesta när någon vill gå över gatan. Vad är det för struntprat, kanske denna någon tänker nu, men då har samma någon inte varit i Helsingfors.

I Helsingfors regerar fordonen. Går gör man på nåder, att passera framför en buss är en ren provokation. Som värst är det nere vid Järnvägsstationen, där jag mer än en gång har insett att en buss på väg mot mig faktiskt gasar, inte bromsar in. Bilisterna är inte ett jota bättre, bara undantagsvis stannar de för att släppa över någon. Man får snällt vänta tills kusten är klar. Det har till min fasa hänt att jag har fått ta till det kraftfullaste vapen en fotgängare har. Håll i hatten nu. Jag hytter med näven. Det trodde jag inte att jag skulle göra förrän jag fyllt 85 eller så. På tal om att vara nära döden, menar jag.

Vilse

Varje gata i Helsingfors har två ändar, utom Sofiegatan som har tre. Eller vänta, det där lät inte rätt... Ah, namn ska det vara. Tre namn. Ett minnesmärke från den ryska tiden. Sofiankatu, Sofiegatan och Sofijskaja Ulitsa. Som för övrigt är en av Helsingfors vackraste gator.

Resten av gatorna har alltså ett finskt och ett svenskt namn. Minnas behöver man dock bara det finska. Jag droppar ibland ett svenskt namn på något torg och får oförstående blickar som svar. Finlandssvenska taxichaufförer måste ha ett gott minne.

Men visst hjälper det för en vilsen svensk att bo på Mariankatu och Mariegatan. För en vilsen svensk vars lokalsinne aldrig vecklades ut, skulle det hjälpa ännu mer om det fanns gatunummer på skyltarna. Det kanske inte fick plats. Aldrig får man vara nöjd.

Välanpassad

Satt i passagerarsätet i kollegans bil på väg mot Åbotrakten, när vi bestämde oss för att ta en bit mat i Salo. I Salo sägs Finlands bästa kebab finnas, men den kebaberia vi hamnade på bjöd inte på något annat än bukfylla. Ska leta bättre nästa gång.

När jag satt där och åt insåg jag plötsligt att medan jag satt och sörplade på min cola, drack kollegan starköl. Och jag började fundera. Han skulle ju ändå köra vidare.

I Sverige är gränsen för rattfylleri 0,2 promille, och gränsen för grovt rattfylleri är 0,5. Det senare är den finska lägre gränsen. Som tillåter ett glas öl, vilket högst troligen är ett av skälen till att den svenska gränsen är satt vid det förra.

Det som slog mig när jag satt där var att i Sverige hade jag förmodligen påpekat det olämpliga med att dricka den där ölen, men i Finland tycker jag det är ok. Så duktig är jag, att jag låter min personliga moral styras av det relativa godtycke dessa gränser är dragna efter. Får skärpa mig.

Kollade lite statistik. Bara lugn, jag har läst 10 poäng statistik, så jag är kvalificerad att göra det. Verkar som om antalet dödade av rattfyllon per capita är ungefär samma i Sverige och Finland. Är finnar bättre bilförare?

Var god dröj

I Sverige fanns till för inte så många år sedan ett reglerat taxisystem. Jag kan inte minnas hur det var, för avregleringen kom innan jag blev en särskilt stor taxikund. Jag satt nyligen i en svensk taxi och lyssnade på en förare som förklarade för mig att det var bättre för honom nu än vad det var förr (min kära arbetsgivare betalade resan från Arlanda till Västerås, så han kunde lägga ut orden), men jag kan inte säga att jag är alltför imponerad av det svenska taxisystemet som det ser ut idag.

Många är de gånger jag har suttit i en svensk taxi och undrat vad som har gått åt taxametern. Jag rör mig i det tempo jag bestämmer. Väser den, och rasslar vidare mot nya rekord. Special price for you, my friend.

I Finland är det annorlunda. Här finns det reglerade systemet kvar, och varje stad har en taxiväxel. Där finns några mindre alternativ, men i stort sett är det Taksi Helsinki som gäller om resan går i Helsingfors. Ett reellt monopol. Kan ju inte vara bra. Leder ju bara till högre priser. Har man ju hört.

Och visst blir man en aning frustrerad när man står och väntar på en taksi för transport till flygplatsen en fredag eftermiddag, bara för att när man ringer till växeln få höra att den är på väg, om än något försenad. För det finns absolut inget man kan göra åt den saken. Perkele, tänker man då. Patria y libertad!

Jag lugnar mig dock när jag väl får tag på taxin. Jag vet nämligen nästan exakt hur mycket resan kommer kosta. Och det är inte uppseendeväckande mycket. Föraren kommer heller inte välja en alternativ rutt, trots mitt misstänkt mörka, icke-finska utseende. Det är värt en hel del. Vad jag vet kommer det avregleras här med inom en inte alltför avlägsen framtid. För fyra år sen hade jag nog tyckt att det är en bra idé. Det tycker jag inte längre.

Inte för att systemet inte kan förbättras. Taksi Helsinkis svenskaspråkiga nätsidor är ett exempel på det.

Ampelmännchen

"... i väntan på grön gubbe medan du själv befinner dig halvvägs över gatan, skall du förstå vad ensamhet är i miljonstaden Berlin". Citatet kommer från den finlandsvenske författaren Nils-Erik Forsgård. Liksom han har även jag bott en period i Berlin, och fått uppleva den preussiska disciplinen, oviljan att gå mot röd gubbe. I suburbia utanför Stockholm, där jag växte upp, kan jag inte minnas att rött var något annat än en rekommendation. I Berlin däremot lärde jag mig snabbt. En av de första gångerna jag gick mot rött hörde jag från en tant bakom mig "gegen Rot macht Tot". Fritt översatt, mot rött är dött. Man argumenterar inte mot tyska tanter som talar om döden.

Nu gjorde det inte så mycket, för det finns få städer där väntandet på grönt är roligare än i Berlin. Det nöjet kan helt tillskrivas Ampelmännchen, även bland Östtysklands byråkrater hade humor en plats, om än inte så ofta.

Här i Helsingfors har folk samma respekt för rött som berlinarna hade. Man hittar dock samma trista röda och gröna Herr Gårman som man gör i Sverige. Så jag finner ingen anledning att vänta. Banzai, tänker jag, bara för att titta mig över axeln och upptäcka att jag just traskat rakt in i ensamheten.