En man med ett jävla humör

De flesta har väl någon gång varit nära döden. På ett eller annat vis. Vad vet man, det finns många sätt att inte dö på. Genom att inte få en spårvagn över sig förslagsvis.

En gång för några år sedan, vid Hagakyrkans hållplats i Göteborg, höll jag t.ex. på att traska ut i gatan just framför en framrusande sådan. Mindre smart, lite ångestframkallande, och en ny post i min skyddsängels balansräkning.

Que sera, sera, det gick bra, det gick bra, och det hände mig bara en gång. Med tanke på att jag bodde fem år i Göteborg, och att en mängd av mina somrar tillbringats där, är en gång, som man säger, ingen gång. Att det inte har blivit två har sina orsaker, att bränt barn luktar illa och lär sig av misstagen är en, men det är inte hela förklaringen. I Sverige är fotgängare en högre kast. Bilar, bussar och spårvagnar, om inte stannar, så saktar i alla fall in för det mesta när någon vill gå över gatan. Vad är det för struntprat, kanske denna någon tänker nu, men då har samma någon inte varit i Helsingfors.

I Helsingfors regerar fordonen. Går gör man på nåder, att passera framför en buss är en ren provokation. Som värst är det nere vid Järnvägsstationen, där jag mer än en gång har insett att en buss på väg mot mig faktiskt gasar, inte bromsar in. Bilisterna är inte ett jota bättre, bara undantagsvis stannar de för att släppa över någon. Man får snällt vänta tills kusten är klar. Det har till min fasa hänt att jag har fått ta till det kraftfullaste vapen en fotgängare har. Håll i hatten nu. Jag hytter med näven. Det trodde jag inte att jag skulle göra förrän jag fyllt 85 eller så. På tal om att vara nära döden, menar jag.