Navelskådning deluxe

Det här är inlägg nummer ett hundra. Någonstans när jag började blogga trodde jag att jag skulle orka upp i kanske femtio inlägg, men nu har det alltså blivit några ytterligare. Det är egentligen ganska underligt, varför det fortsätter. Att jämföra bloggaren med ett slags sentida Scheherazade är väl att ta i - ordentligt att ta i - men någon sorts tryck är det som gör att man skriver och skriver i tusen och en natt.

Att beskriva en stad eller ett land kan bara göras på två olika sätt. Som invånare eller som främling. Jag har bott fyra år i Helsingfors och Finland, fyra år som sakta men säkert gjort mig mer och mer inbodd. Det är bra, ingen orkar gå omkring och vara nykomling hela livet. Men det är också lite sorgligt. Med tiden har jag tappat mycket av det som gjort att Finnlandet för mig varit exotiskt, eller åtminstone annorlunda. Integration, tror jag det heter på myndighetssvenska.

Tanken med bloggen var från början att skriva ned de betraktelser jag har haft om Finland i allmänhet och Helsingfors i synnerhet. Ur mitt egna, svenska perspektiv. Mest för att få dem nedskrivna. Så har jag också gjort, kanske med en generöst bred pensel ibland, men utöver det har jag upptäckt att bloggen får mig att tänka på sådant oftare än jag skulle gjort annars. Vilket är en trevlig bieffekt. Och min drivkraft att skriva vidare.

Om det sen blir fem inlägg till, eller hundra till rentav, det vet jag inte. Kanske sinar källan, Finland är till syvende och sist det land i världen som skiljer sig från Sverige allra minst. Eller så tar jag och börjar skriva från det andra perspektivet, det inifrån.

Det ger sig. Den som läser får se.

Haiku #5

Och nu med känsla
Den glider in, den glider
In i mål igen

Krig och fred

Mer kollektivtrafik. På spårvagnar i Helsingfors finns det platser särskilt utmärkta för äldre och behindrade människor. Stod på sjuans spårvagn, på väg längs Alexandersgatan, och stirrade på den där skylten. "Invalider och åldringar" står det på den. Något stämde inte.

Så föll myntet ner. Ordvalet. På en skylt i Sverige skulle det inte ha stått så. Åldringar förvisso. Men inte invalider. I Sverige skulle platserna snarare vara reserverade för handikappade eller kanske funktionshindrade. Man kunde möjligen förklara det hela med att det just bara är godtyckliga ordval och inget mer. Men det är ju intressantare att spekulera. Jag gör därför det.

<spekulation>Krigsskadade invalider är fortfarande ett inslag i det kollektiva, finska medvetandet. Och de anses i behov av en skylt. Så inte i Sverige, där skylten blir en annan, mer anpassad för fredsskadade.</spekulation>

Hålls platserna då lediga för det tilltänkta syftet? Jodå, nog hittas invalidos där allt som oftast. Fast riktigt så var det förstås inte tänkt.

Varats olidliga lätthet

En helsingforsk buss kan haltas på den hållplats där du står och fryser. Men bara om du viftar med handen och visar ditt intresse. Så är det inte i Stockholm, där räcker det att stå på hållplatsen. Min första tid här i stan tillbringades följaktligen* vid tillfällen med att fånstirra på en förbiåkande buss.

Har lärt mig nu, men ändå är det av någon anledning jobbigt att genomföra denna enkla handling. Jag är inte ensam om att känna så, för vid vilket givet tillfälle som helst, är det aldrig mer än en eller ett par armar som åker upp i luften. Alla verkar vänta på att hållplatsens omegahanne ska falla för trycket och bli den som lyfter armen. Ett chicken race för mentalt bedövade pendlare.


* Nu, vid 29 års ålder lärde jag mig att följaktligen heter just följaktligen. Inte följdaktligen. Det är inte ett ord.

Koppleri

Som Demetri Martin påpekat, är batterier dramatiska objekt. Andra saker går sönder, men batterier, de dör.

Min två år gamla Nokia Communicator dog mobildöden häromsistone. Tekniskt sett var det batteriet som dog, men vem är jag att undersöka det närmare, när jag kan få en ny, skinande telefon att skrota runt med. Jag begravde min silvriga följeslagare under lågtidliga former, och skickade efter en ny. Min arbetsgivare är vänlig nog att erbjuda ett antal olika varianter och modeller, och även för en moderat prylbög som jag är det spännande att klämma på olika länkar på Nokias hemsida, innan ett val kunde göras.

Någon riktig valfrihet rör det sig dock inte om. Det är ändå ett finskt företag jag jobbar på, och Sony Ericsson lyser med sin frånvaro. Att fråga sig för är inte att tänka på, för även om finnar vitt och brett dissar Nokias telefoner, är det något som är finnar förunnat, och inget jag som svensk ska försöka mig på. Det gör inget, min nya yuppienalle är så snygg så.

En liten spaning tillåter jag mig till sist. Ericssons långlivade slogan var Make Yourself Heard. Fokus på individen. Nokia har sin Connecting People. Fokus på samarbete. Vad jag tänkte på var att samma anda finns redan i företagens namn. L.M. Ericsson gav förstås namn åt sitt nystartade bolag på 1800-talet. I Nokias fall tog man istället orten Nokias namn. Individen mot kommunen. Vilket som är bäst? Jag lutar åt det finska. För trots allt, utan andra människor är en telefon inte så värst mycket värd.

Den enes död, den andres bröd

En rask promenad hem från Maxim fick det bli idag. En film om abort i Ceauşescus Rumänien gav något att fundera på, men när det är så förbenat kallt saktar hjärnan ner, och energin går åt för enklare tankar. Som t.ex. hur man fortast kommer hem.

På sextio- eller sjuttiotalet fanns det i Stockholm planer på att gräva tunnlar för gångtrafikanter under hela staden, för att på så sätt kunna ha biltrafiken ostört framrusande på gatunivå. Sergels torg, fast överallt, så att säga. En tacksamhetens tanke bör skänkas till vem som än satte P för de planerna.

Men kyla har som sagt en inverkan på vilka reflexioner som görs. Forum har blivit större, och det hade under normala omständigheter inte gjort mig märkvärt glad. Omständigheten att jag därmed kan gå under tak, hela vägen från att jag går av bussen i Kampen, nästan ända fram till Stockmann (och tekniskt kan jag gå via Forums garage och hela vägen till Stockmann, men det är en rätt hemsk promenad), den omständigheten gör mig just nu lyrisk. Den absoluta nollpunkten ligger ju runt -270 grader Celsius, och även om det känns så, är botten inte ännu riktigt nådd här i stan. Absoluta bottnar når man man inte med enbart kallt väder, därtill krävs en Ceauşescu eller slik. Men bra nära är det när jag tackar stjärnorna för ännu ett köpcentrum, alldeles mitt i Helsingfors centrum.

Ett slut och en början

En vanlig fråga jag får är huruvida julen i Finland och Sverige skiljer sig åt. Jag brukar svara att nej, det gör den inte, och om så ändå är fallet, i alla fall bara lite. Om man bortser från småjularna, är det få saker jag kan komma på är annorlunda. I Finland käkar man lådor. Det gör man inte i Sverige. I Sverige käkar man prinskorv. Det gör man inte i Finland. Om jag nu får inleda året med att generalisera helt utan hämningar. För övrigt tycker jag om lådor. Prinskorv också.

Men om vi räknar den 31:e december till julens högtider, kan jag sura lite över mitt öde. På självaste nyårsafton satt jag på min kontorsstol, som den kontorsråtta jag är (Kontorus Rottus står det på en skylt utanför mitt rum), och var bitter över att Finland inte höll stängt, såsom är kutym i mitt avlånga hemland.

Nåväl. Kvällen blev trevlig ändå, inte minst tack vare tolvslaget på Senatstorget. Fullt med folk, Vårt Land och Sibelius. Så här trevligt var det ungefär.



Och så börjar ett nytt år. I Finland och i Sverige. Somt ändras aldrig.