Gruppdynamik

En blöt kväll i Munksnäs avslutades med en bussresa till Elielplatsen. Vi var ett större sällskap och väl i Helsingfors centrum slog masspsykosen till. Jag talar om det tillstånd som uppstår när en grupp begåvade människor plötsligt inte klarar av att ta ett enkelt beslut om var nästa stop skall intagas.

Hela händer pekade i olika riktningar, men inget klokt kom ur diskussionen. Och så hände det som så ofta händer. I sann demokratisk anda säkerställs det att alla blir lika missnöjda. Det sämsta alternativet valdes och vi hamnade på Pickwick Pub på Brunnsgatan. Inte med den bästa vilja kunde det anses vara ett bra beslut, något vi efter ett glas insåg, bara för att ta ännu ett illa genomtänkt beslut; låt oss gå till Vltava. Tänkte vi slugt.

Alldeles bredvid Järnvägsstationen ligger detta etablissemang, till vars försvar ska sägas att de serverar gott tjeckiskt öl. Men just det finns det bättre ölhallar som gör här i byn.

Vad vill jag då ha sagt med detta baksmällda yrande. Jo, detta. Vi hade ändå trevligt. Om det kan man säga två saker. Dels att sällskapet betyder mer än miljön, i Helsingfors som i alla städer. Men framförallt att utelivet här håller en väldigt hög lägstanivå. Det är svårt att misslyckas helt.

Haiku #8

Lonkero på burk
En finsk kvinnas elexir
Long drink för folket

Frånvaro

Det har varit lite tyst här i veckan. Jag har varit i Tallinn. På utbildning, förenat med en större dos nöjen.

Det är intressant att resa med finnar till Tallinn. En viss spänning ligger i luften, eftersom alla är medvetna om det mindre goda rykte som omger landsmännen i den estniska huvudstaden. För att uttrycka det klart: esterna är inte roade av dyngraka finnar i grupp.

Vi bodde på Swissotel, en alldeles nybyggd skrapa i centrala Tallinn. Enligt ett rykte - som naturligtvis inte är sant - hade hotellet en policy när det öppnade, som sade att finnar inte var välkomna. När det visade sig att affärerna blev lidande upphävdes förbudet. Jag skrattade gott åt detta, finnarna skrattade ikapp med flackande blickar.

Skälet till mängden fulla finnar är naturligtvis delvis att det är så enkelt att ta sig till Tallinn från Helsingfors. Det finns gott om färjor (mina biljetter kostade ca 70 Euro tur och retur). Det finns förstås även flyg, och för det hågade, helikopter som flyger reguljärt. Den senare tar 18 minuter. Som att ta spårvagnen till Gräsviken. Men där finns det inte billig sprit.

Det finns det däremot i Tallinn. Och billig sprit är för finnar i grupp vad marken är för en fallskärmshoppare.

Som tur är, fick jag förklarat för mig av en estnisk kollega, finns det andra grupper som är än mindre omtyckta av lokalbefolkningen. Britterna med sina svensexor exempelvis. Svenskarna som börjat komma i större mängder och som delar finnarnas kärlek till flaskan. Jag låter bli att nämna ryssarna. Så finnarna är inte värst. De kan andas ut. Visserligen med en viss promilles utslag. Men ändå. Och Tallinn är värt att besöka. Verkligen.

Japaner på stan

Som tidigare sagt får man köpa starköl i finska livsmedelsbutiker. Vilket man alltså inte får göra i Sverige.

Kom att tänka på det här igen idag, när jag kom cyklandes nedför Esplanaden, förbi livebandet på scenen mittemot Kappeli. Ner mot hamnen till fick jag syn på ett koppel japaner som styrde sin kos mot Gamla Saluhallen.

Nu var de turister och kanske inte i första hand ute efter japansk mat. Men om de skulle vara det, så finns det i saluhallen en sushirestaurang. Som är ganska dyr, men inte oäven. Där man kan sitta och knapra på rå fisk, få lite tips på hur man håller pinnar från de japaner som trots allt vill ha japansk mat och skölja ned det hela med en Sapporo.

Och då har vi kommit till min association. För i Sverige får sushirestauranger inte servera alkohol, eftersom tillstånd endast ges om det erbjuds allsidig matlagning och lagad mat. Till vilket sushi inte räknas. Paragrafrytteri. Sverige är fantastiskt. Inte alltid på ett bra sätt.

Grotesk

Jag lovade ju att återkomma till Vappu-helgen, och tänkte göra så genom att berätta lite om ett restaurangbesök. S fyllde år och P var här på besök, så vi slog på stort och bokade bord på relativt nyöppnade Grotesk vid Skillnaden.

Eftersom det var just dagen efter första maj, var lokalen nästan tom. De flesta huvudstadsbor låg hemma med betongkepsarna på, så vi fick gott om uppmärksamhet. Underligt nog framstod vår servitris som väldigt nervös, lite grön rentav. Underligt skriver jag, eftersom Grotesk är ett ganska snofsigt ställe, med priser därefter.

Men vad gör det, när hon var godhjärtad och när sparrissoppan till förrätt var mitt i prick. Tio poäng. Sparris är verkligen underskattat. Soppa också för den delen. Huvudrättsvakteln nådde inte samma nivåer, men slank ner utan större besvär. Vi toppade det hela med glass, och med glass är det som så, att den får vara rent... tja, grotesk, för att jag inte ska äta upp den med behag. Kokosglass. Ren fröjd.

I samma lokal ligger en bar. Den är snygg, på det loungiga sättet. Jag drack en Mai Tai. Romdrinkar är som sparrissoppor. Vi var glada. Blev gladare. Försvann ut i natten.

Efter

Jag har varit frånvarande igen i några dagar, inte skrivit något och skäms för det. Det finns gott om förmildrande omständigheter dock, och jag kommer återkomma till dem. Skriva om Vappu och dess svallvågor. Summera.

Till dess nöjer jag mig med att skriva om första majs besök på We Got Beef. Möjligen inbillade jag mig, men det kändes lite glesare mellan borden än vad som är brukligt. Av dem som ändå var där, bestod en försvarlig del av det som i våra ögon framstår som ett av Helsingfors mer karaktärsstarka stamklientel. Det är positivt, om någon undrar hur den meningen ska tolkas. Baren producerade öl, högtalarna fantastisk musik (kudos till DJ:n!), en herre som suttit och blängt på mig under en dryg timmes tid kom fram och gav mig komplimanger för min tröja och när S till sin ungdomliga glädje tillbringade klockslaget då hon fyllde 30 på dansgolvet, kändes det som kronan på en genomtrevlig kväll.

Vi hade skoj, om det inte framgått ovan. Det framgår nedan.

Glada Vappen

I Sverige tänds det brasor på Valborg. Det nöjet sparar man till midsommar i Finland, men i övrigt sparas det inte på krutet. 30:e april och 1:a maj firas Vappu, årets möjligen, troligen och förmodligen största högtid.

Första gången jag skulle till Finland på Vappu blev jag förvarnad, och om någon bestämt behöver bygga på sina fördomar om fulla finnar är detta ett utmärkt tillfälle. Den finska huvudstaden ockuperas av törstiga firare. Inget fel med det. Jag räknar kallt med att dra mitt strå till stacken. Man får ta seden dit man kommer. Och mer därtill. Imorgon vankas det fest på Mariegatan.

Bleckafredag

Efter en mycket tidig uppgång och nio timmar i ett flygplan, skulle det troligtvis rekommenderas - av ett valfritt folkhälsoinstitut - att den påföljande kvällen spenderas i sällskap med några glas vatten, följda av en tidig sänggång.

Alltså gick jag ut på krogen, hällde i mig några öl, och kom i säng nästan på pricken 24 timmar efter att jag steg upp från min mumbaiska hotellsäng. Jag mår efter omständigheterna oförskämt bra idag. Sänder en tacksamhetens tanke till Ganesha.

Våra steg bar oss till Baker's på Mannerheimsvägen, vilket brukar vara något av en lottdragning. Alla förutsättningar finns, och ibland slår det väl ut. Två våningar, tre om man räknar källaren med dess bastuavdelning, flera barer, dansgolv och ett finfint läge. Trots detta, är det inte sällan en nit. Som igår.

Baker's säljer dyr öl. Det kan vara skäligt, om det till exempel spelas bra musik, och stämningen är god och glad. Igår var den redan när vi anlände snarare lite tryckt. Och värre skulle det bli. Jag skakade min lurviga, när DJ:n plötsligt spelar - håll i er - Alanis Morrisette från 1995. Jag är den förste att försvara 90-talet, eller möjligen den andre, men Alanis sätter jag på om jag nån gång skulle bli sugen på att skära mig lite i armarna. Alanis skulle förstå. Men sånt hör inte hemma på ett fullt dansgolv.

Ty någon ordning får det vara. Och därmed basta!

Ein Kleiner Shock

Att på veckoslutet få en plats i en av Beatroots nedsuttna soffor är en nåd att stilla be om. Flera fåfånga försök har gjorts, men ingen allitteration i världen kan ändra på soffornas beläggning. På en tisdag lever hoppet däremot.

Jag och A slog oss ned i en av sofforna och tog varsin öl, som vanligt på Beatroot ackompanjerade av ett av Helsingfors funkigaste soundtracks.

I vinterkvällens kyla, på väg mot spårvagnen hemåt, filosoferade vi kring hur skönt det är att lämna en bar långt innan den stänger. Inte för att det känns moget att göra så, utan för att man slipper genomlida det som sker i lokaler där alkohol utskänks, en halvtimme innan stängningsdags. Då tänds nämligen lamporna, och baren stängs för kröken. Som gäst slits man brutalt iväg från det trevliga man har haft. Chockdoktrinen tillämpas för att göra gästerna mottagliga, vilse och enklare att köra bort.

Jag lånar orden från A. Det är tortyr.

Krig och fred

Mer kollektivtrafik. På spårvagnar i Helsingfors finns det platser särskilt utmärkta för äldre och behindrade människor. Stod på sjuans spårvagn, på väg längs Alexandersgatan, och stirrade på den där skylten. "Invalider och åldringar" står det på den. Något stämde inte.

Så föll myntet ner. Ordvalet. På en skylt i Sverige skulle det inte ha stått så. Åldringar förvisso. Men inte invalider. I Sverige skulle platserna snarare vara reserverade för handikappade eller kanske funktionshindrade. Man kunde möjligen förklara det hela med att det just bara är godtyckliga ordval och inget mer. Men det är ju intressantare att spekulera. Jag gör därför det.

<spekulation>Krigsskadade invalider är fortfarande ett inslag i det kollektiva, finska medvetandet. Och de anses i behov av en skylt. Så inte i Sverige, där skylten blir en annan, mer anpassad för fredsskadade.</spekulation>

Hålls platserna då lediga för det tilltänkta syftet? Jodå, nog hittas invalidos där allt som oftast. Fast riktigt så var det förstås inte tänkt.

Ett slut och en början

En vanlig fråga jag får är huruvida julen i Finland och Sverige skiljer sig åt. Jag brukar svara att nej, det gör den inte, och om så ändå är fallet, i alla fall bara lite. Om man bortser från småjularna, är det få saker jag kan komma på är annorlunda. I Finland käkar man lådor. Det gör man inte i Sverige. I Sverige käkar man prinskorv. Det gör man inte i Finland. Om jag nu får inleda året med att generalisera helt utan hämningar. För övrigt tycker jag om lådor. Prinskorv också.

Men om vi räknar den 31:e december till julens högtider, kan jag sura lite över mitt öde. På självaste nyårsafton satt jag på min kontorsstol, som den kontorsråtta jag är (Kontorus Rottus står det på en skylt utanför mitt rum), och var bitter över att Finland inte höll stängt, såsom är kutym i mitt avlånga hemland.

Nåväl. Kvällen blev trevlig ändå, inte minst tack vare tolvslaget på Senatstorget. Fullt med folk, Vårt Land och Sibelius. Så här trevligt var det ungefär.



Och så börjar ett nytt år. I Finland och i Sverige. Somt ändras aldrig.

Modernitet

Simonkenttä är en av de platser i Helsingfors som har ett vackert svenskt namn; Simonsfältet. Det klingar av forna slag och ärorika segrar, även om det är osäkert om det har bäring. Det vackra med området slutar tyvärr ungefär där. Skönhet är inte rätt substantiv. Just bredvid ligger Narinken, torget framför Kampens köpcentrum, som är ännu en av de öppna platser som staden verkar tveka inför att göra något med. Själva köpcentrumet kan beskrivas som stort och nytt och med för få utgångar, för där inne vill man inte stanna i onödan.

Det andra som dominerar platsen är det Scandic-hotell som döpts till just Simonkenttä. Av förklarliga skäl spenderar jag sparsamt med nätter på hotell i Helsingfors, så jag vet inte mycket om kvalitén, men mina influgna kollegor säger till mig att det är bäst i test för affärsresenären.

En av dessa kollegor gjorde jag sällskap till en av hotellbyggnadens restauranger ikväll. Colorado heter haket, och ett hak är det, vars meny bjuder på texmex och diverse mexicaniserade varianter av det ena och det andra. För mig var det ena högst oansenlig hamburgare med frihetsfriterade potäter, vilket gjorde mig mätt men inte mer. Det andra var intressantare, en Glöggi Mojito. Dessvärre kan jag konstatera att det har funnits goda grunder till varför just den kombinationen inte spritt sig över världen. Vi lägger med andra ord Colorado till handlingarna.

Inget fel på hotellet i övrigt skulle jag tro, som sagt verkar gästerna trivas där, och från framsidan skulle man säkert kunna argumentera för att det är... snyggt, typ. Men det är inte ett skäl att hänga runt och slå dank. Sov där, men var vaken någon annanstans. Simonsfältet är trots sitt namn inte Helsingfors från sin mest förtjusande sida.

Finsk julkalender - kommentarer överflödiga

Brevet från Lillan

En enligt utsago finlandssvensk visa till din snapsi. Det är ju ändå snart jul.

A-B-C-D,
E-F-G-H-I-J-K,
L-M-N-OP

Insourcing

Syster L tog för ett par månader sen den här, som vanligt när hon fotograferar, väldigt fina bilden. Jag tänker då inte närmast på den suddiga klumpen i vitt, utan på glaset i förgrunden. Den aptitretande drinken (den var lika god som den ser ut) hade inget namn, fick vi veta av den servitör som vänligt frågade oss om vi möjligen ville prova något litet som han hade komponerat tidigare på dagen.

Jag och S var på samma restaurang igår. Namaskaar heter den, belägen på Boulevarden. Det är ingen tillfällighet att vi hamnade där, vi har varit där ganska ofta och om man ska äta indiskt i Helsingfors vet i alla fall jag inget bättre ställe.

De behöver ingen gratisreklam, det är alltid folk där, men det finns en sak som gör just det här etablissemanget lite speciellt. När servitören bad oss testa hans nya komposition, gjorde han det på engelska. Inte för att vi såg ut som turister, utan för att han inte talade finska. Vilket inte var ett nytt fenomen, så länge jag kan minnas har där alltid funnits servitörer med samma problem utmaning.

Vi hade gått dit och ätit ändå. Men det är verkligen något jag vill stödja. Inte bara för att jag kopplar ihop det med min egen arbetsgivares välvilja att ta in en utböling, utan också för att det i sanning är en diger uppgift för en person utan kunskaper i det finska språket att hitta anställning i Finland. Nej, det är inte välgörenhet det handlar om. Men det finns så många som inte vågar ta risken. Så jag lyfter på hatten. Vad är det man visar kossor i Indien? Respekt.

Oktoberfest junior

Imorgon är Ölets Dag i Finland. Alla inhemska öl kostar löjliga tre euro på diverse krogar och ölstugor. Eventuellt kommer jag ge mig ut på fältet. I rent journalistiskt syfte, givetvis.

Välanpassad

Satt i passagerarsätet i kollegans bil på väg mot Åbotrakten, när vi bestämde oss för att ta en bit mat i Salo. I Salo sägs Finlands bästa kebab finnas, men den kebaberia vi hamnade på bjöd inte på något annat än bukfylla. Ska leta bättre nästa gång.

När jag satt där och åt insåg jag plötsligt att medan jag satt och sörplade på min cola, drack kollegan starköl. Och jag började fundera. Han skulle ju ändå köra vidare.

I Sverige är gränsen för rattfylleri 0,2 promille, och gränsen för grovt rattfylleri är 0,5. Det senare är den finska lägre gränsen. Som tillåter ett glas öl, vilket högst troligen är ett av skälen till att den svenska gränsen är satt vid det förra.

Det som slog mig när jag satt där var att i Sverige hade jag förmodligen påpekat det olämpliga med att dricka den där ölen, men i Finland tycker jag det är ok. Så duktig är jag, att jag låter min personliga moral styras av det relativa godtycke dessa gränser är dragna efter. Får skärpa mig.

Kollade lite statistik. Bara lugn, jag har läst 10 poäng statistik, så jag är kvalificerad att göra det. Verkar som om antalet dödade av rattfyllon per capita är ungefär samma i Sverige och Finland. Är finnar bättre bilförare?

Bolaget

Jag tycker om öl, det är gott. Till min lycka kan jag köpa starköl i vilken livsmedelbutik som helst. Det kan jag inte i Sverige.

Systembolaget har i Sverige monopol på att sälja drycker med mer än 3,5% alkohol. Vilket namn, har jag alltid tänkt. Kollade upp saken, och det kommer tydligen från mitten av 1800-talet när olika städer hade utskänkningsbolag. Göteborgs Utskänkningsbolag startades 1865, och detta system spreds sen ut över landet. Man kallade dem systembolag.

I Finland heter samma monopol Alko. Inga konstigheter.