Krig och fred

Mer kollektivtrafik. På spårvagnar i Helsingfors finns det platser särskilt utmärkta för äldre och behindrade människor. Stod på sjuans spårvagn, på väg längs Alexandersgatan, och stirrade på den där skylten. "Invalider och åldringar" står det på den. Något stämde inte.

Så föll myntet ner. Ordvalet. På en skylt i Sverige skulle det inte ha stått så. Åldringar förvisso. Men inte invalider. I Sverige skulle platserna snarare vara reserverade för handikappade eller kanske funktionshindrade. Man kunde möjligen förklara det hela med att det just bara är godtyckliga ordval och inget mer. Men det är ju intressantare att spekulera. Jag gör därför det.

<spekulation>Krigsskadade invalider är fortfarande ett inslag i det kollektiva, finska medvetandet. Och de anses i behov av en skylt. Så inte i Sverige, där skylten blir en annan, mer anpassad för fredsskadade.</spekulation>

Hålls platserna då lediga för det tilltänkta syftet? Jodå, nog hittas invalidos där allt som oftast. Fast riktigt så var det förstås inte tänkt.

För den stora galakvällen så ska vi sy modellen

Jo, jag tänkte förtydliga en grej. Det där jag skrev om den finska nationaldagen, att det sjungs karaoke. Det framstod kanske som att det var huvudattraktionen, men så är det naturligtvis inte. Firandets höjdpunkt går av stapeln i presidentens slott, det där stora huset som ligger i början av Norra Esplanden. Nej, inte svenska ambassaden, bakom den. Nej, inte Uspenskikatedralen, utan framför den. För att tala med André Wickström.

Presidentens bal är årets mest betittade TV-program, runt 40% av befolkningen bänkar sig, och det är en sällsam upplevelse för en immigrant. 2000 inbjudningar går ut till diverse personer som förtjänat det, bara ett fåtal tackar nej, och var och en av de gäster som kommer ställer sig på led och skakar presidentens hand när de ankommer till festen.

Nära 2000 händer tar en stund att skaka. Om en hand varannan sekund hinns med, tar det fortfarande en dryg timme. Handskakning är dock en långsammare sport än så, och klockan stannade därför på dryga två timmar. Pust, måste President Halonen tänka efteråt. Eller möjligen Var är toaletten?

Balen sker i direktsändning, och det blir en Who's Who i finländskt kändisliv, ett slags inverterad lit de parade. Jag kände igen fler ansikten i år än förra året, vilket väl tyder på fortlöpande integration. Jag gillar dessutom balen. Glitter och glamour, dans och vackra människor, allt är i min smak. Det finns betydligt sämre sätt att manifestera sin självständighet. Militärparader exempelvis. Det fanns nog sådana även här i Finland i torsdags, men balen är det som det syns och hörs mest ifrån.

Och just det är det som jag gillar mest med spektaklet. Blickandes upp mot den mörka Norden, ser många Finland som den kanske mörkaste platsen. Per definition vore något dystrare ett mer finskt sätt att fira sig själva på. Men finnarna vänder på det där. Självständighetsdagen är möjligen det allra mest finska av allt finskt, och man sätter som kännemärke en fabulöst sprakande fest. För vad är väl en självständighet? Varken tråkig eller dötrist, utan alldeles underbar. Som en bal på slottet, tänkte jag skriva, men frågan är om jag vågar vara så fjompig.

Från ett födelsedagsbarn till ett annat

Japans nationaldag är den 23:e december. Det lärde jag mig någon gång i gymnasiet, och eftersom min tjocka skalle är full av dylikt värdelöst vetende, medan viktiga saker tenderar att trängas ut, kan jag nu informera läsaren om detta.

Finlands nationaldag, självständighetsdag, är också i december, fast den 6:e. Detta datum 1917 förklarade sig Finland självständigt från Ryssland, och Finland fyller i år följdaktligen 90. Finnar är stolta över sin självständighet, medvetenheten är stor, och det ska alltså inte liknas vid svenskars ängsliga flaggviftande den 6:e juni, och vår vaga aning om kopplingen mellan Gustav Vasa och just det datumet.

Finlands ambassadör i Tokyo sa i en intervju jag läste, att finnar och japaner har gott om likheter, han tyckte rentav att det var broderfolk. Mina kunskaper om Japan är i bästa fall dåliga, så jag låter bli att spekulera i det påståendets riktighet. Men han borde ju ha vetat, och utöver att fira sig själva i december, delar länderna åtminstone en passion. Båda älskar karaoke.

Som jag nog nämnt, ligger Pata Ässä en bit ner på Mariegatan. Det är den enda karaokebar jag vågat mig in på, men det är icke den enda i Helsingfors. Om man känner att promenaden mellan de olika barerna är för tyst och lång, finns för säkerhets skull även Karaoke-Taxi.

Steget till att kombinera nationaldagen och karaoke är med det som bakgrund inte stort. I ett TV-sänt evenemang anordnas "hela folkets karaoke". Alla får vara med. Till just detta vill jag särskilt lyckönska Finland. Men också i allt övrigt, om än två dagar i förväg - Grattis! Ledigt är det också. En får tacka för friåket.

Sisyfos hade det inte så lätt han heller

Å ena sidan. Finland lyckades inte vinna nere i Porto. Fru Fortuna låg och lurade ute i Atlanten, men valde att inte blanda sig i. Efter regn kommer sol, kära Finland, även om du själv nog skulle hävda att det snarare kommer mer regn efter regn.

Å andra sidan. Sverige slog Lettland på Råsunda, och spelar därmed EM nästa sommar. Den svenska fotbollshaussen kan fortsätta.

I Finland är intresset för fotboll ganska stort, men bara på landslagsnivå. Den inhemska ligan är för de närmast sörjande. Intressant nog var det likadant i Sverige innan EM på hemmaplan 1992. Expressen övervägde tom att sluta bevaka Allsvenskan, pga det klena intresset. Andra tider, minst sagt, men det som ändrade det hela var just europamästerskapet. Därefter har publiken kommit tillbaka, och det med råge.

Finland behöver en liknande injektion. Nästa gång, säg. Heja Suomi!

Du fjällhöga nord

När man reser får man veta vilken bild andra har av ens nationalitet. Den stämmer inte nödvändigtvis överens med den bild man har själv, och därför är det en berusande känsla när någon säger att svenskar är bra på något särskilt. Speciellt när vi själva är övertygade om att så också är fallet. Självförhärligandet förstärks utomlands. Lokalpatriotismen växer med kvadraten på avståndet från hembygden.

Musik är ett bra exempel. Sverige är en fantastisk liten nation, som producerar mängder med musik. Finnar säger ofta till mig att svensk musik är så bra, och jag nickar ivrigt. Suger in det, på riktigt stolt. Det här är svensk musik, kan jag berätta med en menande blick, när någon från Svea Rike exporterad skiva snurrar. Ändå finns där en gnagande känsla av att jag kanske inte direkt har så mycket med den exporten att göra. Personligen, menar jag. Att det inte nödvändigtvis finns något i mitt svenska blod som gör mig delaktig i, och därmed ansvarig för, det svenska musikundret. Arvsynd har man ju hört om, men arvära? Finns det?

När jag växte upp var svaret på den frågan ett självklart ja. Sveriges fullkomligt oproportionerliga framgångar i tennis exempelvis, var ett bevis på att vi svenskar var utvalda. En ohotad världsordning.

Som ett JAS-plan föll den kronan på sned. Robin Söderling, Sveriges nummer ett, ligger 41:a på världsrankingen, 14 placeringar efter Finlands numero yksi, Jarkko Nieminen. Fördel Finland. Finland! I tennis!

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill få sagt med det här. Mer än att det här med tennisen gör mig ein Bißchen bitter. Att det här med nationalism är ett förrädiskt fanstyg. Och kanske är det ett litet försvarstal från en dåre med blågult blod. Man får ta det onda med det goda.

Ismannen

Så vann då Kimi Räikkönen VM-titeln i Formel 1. Relativt höga odds på det innan sista loppet idag. Låga odds däremot på vad som kommer vara samtalsämnet på kontoret imorgon, och ännu lägre odds på att jag kommer få frågan om på vilken plats bäste svensk hamnade.

Jag har varit på ett F1-lopp, på Hungaroring i Budapest. Den gången åkte Räikkönen ur, vilket lade en sardin på stämningen bland de övriga i sällskapet, alla finnar. Men jag, som inte varit någon större fantast sedan tidigare och som tyckt att F1 på TV är på gränsen till kriminellt tråkigt, trivdes finfint och hade fantastiskt roligt. Vem hade kunnat ana? Uppspelt av motorsport. Men det måste upplevas på plats. Live ska det vara.

En åsikt jag alltså är rätt ensam om här i trakten. Just nu när jag skriver det här sitter min flickvän, liksom ungefär fem miljoner andra finnar, klistrad framför TV:n och njuter i fulla drag av Kimis seger. Ki-mi Räik-kö-nen, Ki-mi Räik-kö-nen! När Lordi vann Schlagerfestivalen i Aten samlades en ansenlig skara finnar på Salutorget för att fira dem när de kom hem, men kanske kan det bli ännu fler nu? Kimi är populär. Om jag inte varit svensk, och rönnbären inte varit så förutsägbart sura, hade jag även skrivit om hans totala brist på karisma, men jag låter bli. Och jag gläds åt vinsten, riktigt mycket. Jag gör faktiskt det.

Belgian blues

Det blev ingen billig öl igår, eftersom Henry´s pub tydligen inte blivit informerade om Ölets Dag. Ingen annan jag talade med heller för den delen, så uppenbart(?) hade jag läst in för mycket i affischen från förra helgen.

I alla fall. Vi satt på nämnda pub med anledning av dess storbildsskärm, där Finland spelade oavgjort mot Belgien i Bryssel. Ju längre matchen led, och ju längre bort Finland spelade sig från EM-slutspelet nästa sommar, desto mer frustration ackumulerades i lokalen, och desto mer frekvent flög V-ordet genom luften.

Jag har upplevt liknande atmosfär förr. Som mest laddad var den på ett torg i Stuttgart förra sommaren, där jag i ett hav av attackberusade engelsmän såg England slå Ecuador med 1-0, målet en patenterad Beckham-frispark. Jag höll på britterna, av det enkla skälet att jag inte hade lust att få reda på vad de tillresta engelsmännen skulle ta sig för om de hade blivit besvikna.

Det finns dock en stor skillnad. Britterna hade helt säkert gjort sitt värsta för att möblera om i Stuttgart, men jag var inte ett dugg bekymrad för vad finnarna skulle hitta på igår. Visst, det är mikro och makro, och jag kanske är naiv, men det här med att finnarna ska börja slåss för en fotbollsmatch skull är helt enkelt inget jag går omkring och oroar mig för.

Igår fick jag vatten på min kvarn. Efter slutsignalen var det som om matchen aldrig spelats, möjligen fanns där ett stänk av vemod. Huliganism har inte fått något större fäste här i Finland. Tänk vad skönt det hade varit att kunna skriva samma sak om Sverige.

Oktoberfest junior

Imorgon är Ölets Dag i Finland. Alla inhemska öl kostar löjliga tre euro på diverse krogar och ölstugor. Eventuellt kommer jag ge mig ut på fältet. I rent journalistiskt syfte, givetvis.

Beteendemönster

Efter en fest i förra veckan hamnar jag i framsätet av en bil, för en tur in till Helsingfors centrum. Syftet är att fortsätta på lokal.

På radion, Radio Nova om jag inte minns fel, spelas Haddaways euroklassiker What is love?, något som alla i bilen naturligtvis är mycket nöjda med. Men det spelar ingen roll. Jag vet att kanalen snart kommer att ändras.

Mönstret är lätt att känna igen. Någon kanal spelar musik, den kan vara bra eller dålig, när chaufförens ena hand blir orolig och börjar vandra. Vägen kan sen variera lite, via Radio Aalto (Radio Våg), Radio Nova eller kanske via Groove FM, varje kanal får chansen i några sekunder. För syns skull får jag förmoda.

För målet är alltid detsamma. SuomiPOP.

Så även denna gång. Introt till Penny Lane dånar ur högtalarna, men när sången kommer är det inte Paul McCartneys röst som hörs. Istället är det en finsk tolkning.

Det är verkligen obegripligt det här, för en person som inte är uppväxt i Finland. Det är samma sak varje gång. För fest eller vardag, om det är Beatlestolkningar, Nightwish eller bara hederlig, finsk schlager som bjuds. SuomiPOP förnekar sig aldrig.

Finska på svenska

Nu har jag gått en språkkurs. Tre intensiva veckor, fyra kvällar i veckan, tre och en halv timme per gång. Det visade sig att det hela var riktigt kul, mest beroende på att läraren var finemang och att de övriga som gick kursen var sympatiska typer. Men också för att jag äntligen förstod vissa grundläggande saker med det finska språket. Det är som en pyramid, där basen är tung och svår att lära sig, men när man väl har den, är det som lego, bara att bygga på. Engelskans raka motsats, det finns fler som talar engelska som andraspråk i världen än som har det som modersmål. Så är det inte med finskan. Nåt beror det ju på.

Jag läste nånstans för en massa år sen att finska av några språkforskare hade klassats som en femma på skala mellan ett och fem, där fem var allra svårast. Helt objektivt alltså, hur man nu mäter det. Topplaceringen delades med andra språk man inte lär sig på en kafferast, t.ex. mandarin och arabiska.

Min lärare var dock av en helt annan åsikt. Finska är inte svårare än något annat. Kruxet är istället att det är så annorlunda. Jag börjar luta åt att hålla med henne.Problemet är att man inte kan gissa sig till ett endaste nåt.

Tänkte jag, och försökte lägga ut en trevare till en kollega om att finska kanske ändå inte är så himla hopplöst att lära sig. Jag vet visserligen sen tidigare att det är riskfyllt att säga till någon att deras modersmål är lätt att lära sig. Nåt slags stolthet rubbas. Men den här gången trodde jag mig vara på stark is. Fel, fel, fel. Kollegan förklarade finskans överlägsenhet, deklarerandes att allting går att säga mycket mer detaljerat på finska än andra språk. Underförstått: Svårare, Större, Bättre.

Vi svenskar är lite annorlunda där. Vi berättar stolt för alla som vill lyssna att svenskan är lätt att lära sig. Vad beror det på?