En i mängden

Hemma är varhelst du lägger din hatt. Hemma är också där din brevlåda bor. När jag klev in genom farstudörren efter jobbet idag och såg ett brev adresserat till mig drog jag därför slutsatsen att jag var hemma.

I kuvertet låg två A4-ark som lät berätta att det småningom är dags att gå och rösta i Helsingfors kommunalval. För det får jag nämligen göra, inget finskt medborgarskap behövs. Det räcker att jag står skriven här i staden. Däremot får jag inte rösta i de finska riksdags- eller presidentvalen. För sådana nöjen får jag fortfarande vända mig till Sverige. Eller ja, minus presidentval då. Monarkier kopuleras ju fram utan folklig inblanding.

Nu får jag börja tänka på vad jag ska rösta på. Och på vem. Finland har ett större inslag av personval än vad Sverige har. Under valkampanjer radas det upp plakat, överallt på landets gator och torg, med trynen tillhörande våra företrädare in spe.

Jag kommer givetvis att gå och rösta. Det ska man göra. Påverka och hej och hå. Så att hemma inte blir en dålig plats. Sen är jag lite blödig på det sättet. Tycker om tanken på att få rösta i Helsingfors. Att delta. Att hemma är här.

Fåglarna

Att Hitchcock skulle ha haft planer på att göra en film i Finland och kalla den för Short Nights känns lagom bisarrt. Men på min svarta Crescent blev jag idag varse om tingens ordning.

Jag var egentligen bara ute efter lite jordgubbar. Rullade nerför Mariegatan med Salutorget i sikte. Tycker om Salutorget på sommaren. Där är livlig kommers, allt från färsk fisk till fuskpälsar till goda laxburgare till kylskåpsmagneter med diverse finska motiv kan köpas. Och jordgubbar då.

Dessvärre är det inte bara turister som gillar fisk. Även fiskmåsar gör det. Förvisso inte helt otippat, men det är här Alfred kommer in i bilden. Fåglarna är über alles. Det gör inget i sig att måsarna är så många. Problemet är att de är helt orädda. Obekymrat struttar de omkring bland borden, eller varför inte på dem, till synes ovetandes att de i egenskap av måsar borde hålla sig i luften och jaga rätt på sin egen mat. Varför flyga runt i cirklar, argumenterar dessa - det ger jag dem - vackra djur, när man kan få den serverad, säg ur näven på en japan.

Hade jag inte låtit så gnällig, hade jag argumenterat tillbaka att de är rätt äckliga. Men ibland så. Markusplatsen har sina duvor. Jag tyckte inte om dem heller. Det betyder inte att man ska avboka sina biljetter till Venedig. Eller till Helsingfors. Hitchcock bredde på en smula. Så farliga är de inte. Dessutom är jordgubbar godis.

Att göra det lite svårare än vad det är

Födelsedagsfest igår. Inte min. Men ändå.

Vid tiosnåret tog en grupp kvinnor till orda, kungjorde födelsedagsbarnens (ja, plural - 30+30) förträfflighet och stämde upp i sång för att fira de två.

Paljon onnea vaan går sången. Melodin är densamma som i den engelska Happy birthday to you.

En vers senare var det klart. Inga konstigheter där. Men en tanke knoppade mellan mina - det ska erkännas - något runda öron.

I Sverige uppstår alltid ett vakuum efter den första versen av Ja, må han leva. En outtalad fråga kräver ett svar. Är en andra vers påkallad?

Den andra versen är ett av de mer obegripliga elementen i svensk kultur. Självklart, skulle den icke-svenske Peter tänka. Skjuten på en skottkärra. Fram. Och sedan skulle jag lägga in beteendet i samma medvetenhetens folder vari små grodor och surströmming redan placerats.

Men det var inte det jag tänkte. Istället funderade jag på vad som avgör huruvida en andra vers sjungs eller inte. Är det en förolämpning om sången avstannar efter den första versen? Någon klar etikett finns inte. Istället ett ögonblicks tvekan. I dimman hittade jag inte fram till något svar på varför vi gör så mot oss själva. Så kan det gå när man hålls i de triviala tankarnas slaveri.

Babelfish

Det här är lite elakt, jag vet det. Man ska uppmuntra den som försöker. Visdomsord från mig själv, som jag ska börja tillämpa en annan dag.

Godis från barn

En dag på kontoret. Ur kontext.

Jag: Jag har verktyget, men jag vet inte hur man använder det.
Kollegan: Eftersom du är svensk.

Mångbottnat. Lågt i största allmänhet. För lätt. Jag lär mig aldrig.

Svansen mellan benen

Spenderade sex av förra veckans dagar i Sverige. Tre på Thoresta Herrgård och tre på Brännö. Sverige är inte så dumt ändå.

Däremot är Sverige utslaget ur EM. Detta bevittnade jag sittandes i en brittisk sekelskiftesstol, drickandes en dansk pilsner. I sällskap av ett tiotal finnar. I deras samvaro hade jag förväntat mig att battla mig igenom 90 minuters fotboll. Ritat upp försvarslinjer mot tusen Ni Är Värdelösa. En enkel match.

Vad som istället följde var ack så mycket grymmare. För du vet att Sverige spelar dåligt när finnarna runt dig slutar försöka sänka Sverige verbalt och istället börjar visa empati.

Var inte ledsen, Så Värdelösa Är Ni Inte. Säger de och bekräftar att det förhåller sig just exakt så. Stolthetens erosion. Mot medömkan finns inget försvar.

I solitär ensamhet

På en av det förhållandevis tomma Café Fannys stolar satt jag idag och funderade på om Sinebrychoffparken kvalificerar sig som Helsingfors trevligaste park. Surplade i mig en kopp espresso som var dubbel och knaprade på den lilla kaka som kvinnan bakom baren av någon anledning inte ville ta betalt för.

Efter moget övervägande kom jag fram till att i soligt väder och med en god bok (Montecore - briljerande briljant!) ligger parken åtminstone inom topp tre.

Lugnet jag fann stod i skarp kontrast mot den bedövande ljudvolym gårdagskvällens besök på Erottaja bjöd på. Erottaja ligger vid Skillnaden och har allt sedan jag kom till Helsingfors varit ett av de ställen till vilka jag alltid återkommit. Där går dock aldrig att föra en konversation. Det är som en något för jovialisk gammal bekant. Man förlåter bullret eftersom sällskapet alltid är så behagligt.

Igår satt jag och A och beundrade (ja alltså, inte så) de två unga herrar som agerade DJ:s. A identifierade den ena som sprungen ur Kuopio. Vilket som var deras lekfullhet inspirerande, blandingen av toner ovanligt bred och mitt och A:s gillande ansenligt stort.

Bakgrunden till vår munterhet låg dels i den låga medelåldern på barens klientel, i förhållande till min och A:s runt-trettio-streckiga närvaro. Detta i kombination med det faktum att Wham hade varit retro att spela redan för tio år sedan. Och det stannade inte där.

Det spelar ingen roll att majoriteten av barens gäster säkert inte var medvetna om att man år 2008 faktiskt inte kan spela Dr. Alban utan att framstå som rätt fånig. Inte borde kunna. Nej, tvärtom. DJ Kuopio såg gladare ut än vad som borde vara möjligt efter ett sådant djärvt drag. Så det spelar faktiskt ingen roll. 20-åringarna runt DJ-båset dansade glatt. Jag vill inte underskatta någon, men kanske var jag den ende som förstod. Mitt svenska hjärta slog igenkännande. Nostalgin gav mig varma kårar.