Martyr

På tal om finskalektioner. En av de finskalärare jag har haft uttryckte efter avslutad kurs sin beundrad inför de gjorda framstegen. Vi elever lapade okritiskt i oss. Men, sa läraren, så är heller ingen av er ryss. Dem kan man inte lära någonting. Slut citat.

Jag minns att jag tänkte att det var en våghalsig generalisering av 150 miljoner människor. Sen lade jag det på minnets sophög, där det har liggat till i förrgår. Jag fick de vantar jag hade önskat att jag burit på Anna-Lena Lauréns bok "De är inte kloka, de där ryssarna".

En finfin liten bok, som jag fick färdigläst på planet hem från Stockholm. Det är mycket jag inte vet om Ryssland. Förmodligen det allra mesta, när jag tänker efter. Dock fick jag bestämt intrycket att ryssar skulle kunna lära sig både det ena och det andra. Laurén för tesen att de minsann redan kan en hel del om Finland, dess historia och dess folk.

Men strunt i ryssarna nu. Boken, som alltså handlar om Ryssland, klankar på utvalda ställen ned på Sverige och svenskar. Ett fenomen som jag ofta upplever och förundras över. Svenskars politiska korrekthet är ett exempel på ett ämne som även fanns med i denna bok. Vad har det med något att göra, undrade jag stilla i min flygplansstol.

Tycker ni jag är överkänslig? Kanske. Men jag vore ju inte bloggare om jag inte önskade att världen cirklade runt mig.

Efterhandskonstruktion

Måndag och tidigt flyg till Oslo. Väl där fann jag mig ståendes i ett rum tillsammans med finländare och norrmän. Diskussionen flöt mot härkomster. I ett rörande ögonblick av förbrödring var de övriga helt överens om det svenska släktets enfald.

Jag lät dem hållas. Inte blandade sig Gulliver i Lilliputs alla inre angelägenheter. Ibland får man vara den större människan.

Evolution

Likt ett barn har jag svårt att acceptera att verkligheten i Sverige, även efter det att jag flyttade österut, har sin gång. Nya kulturella uttryck känns jobbiga.

Jag ska ge ett exempel. I mitt jobb kommer jag ofta i kontakt med mina landsmän. Kontorsjargongen är, i brist på bättre ord, fånig, men på sistone har den blivit ännu lite fånigare. I Sverige har nämligen formuleringen "jag hör vad du säger" fått fotfäste.

Med det menas inte det traditionella "jag har öron och använder dem för fånga in ljudvågor". Nej, det är istället ett annat sätt att säga "jag förstår vad du säger".

Jag tycker att den är utomordentligt enfaldigt denna fras. Och alltså ett exempel på den sorts nya kulturella uttryck som jag inte känner mig delaktig i. Om jag skulle flytta tillbaka skulle Sverige vara ett annat land än det jag lämnade. Som ni förstår är jag en banal människa.

Att göra det lite svårare än vad det är

Födelsedagsfest igår. Inte min. Men ändå.

Vid tiosnåret tog en grupp kvinnor till orda, kungjorde födelsedagsbarnens (ja, plural - 30+30) förträfflighet och stämde upp i sång för att fira de två.

Paljon onnea vaan går sången. Melodin är densamma som i den engelska Happy birthday to you.

En vers senare var det klart. Inga konstigheter där. Men en tanke knoppade mellan mina - det ska erkännas - något runda öron.

I Sverige uppstår alltid ett vakuum efter den första versen av Ja, må han leva. En outtalad fråga kräver ett svar. Är en andra vers påkallad?

Den andra versen är ett av de mer obegripliga elementen i svensk kultur. Självklart, skulle den icke-svenske Peter tänka. Skjuten på en skottkärra. Fram. Och sedan skulle jag lägga in beteendet i samma medvetenhetens folder vari små grodor och surströmming redan placerats.

Men det var inte det jag tänkte. Istället funderade jag på vad som avgör huruvida en andra vers sjungs eller inte. Är det en förolämpning om sången avstannar efter den första versen? Någon klar etikett finns inte. Istället ett ögonblicks tvekan. I dimman hittade jag inte fram till något svar på varför vi gör så mot oss själva. Så kan det gå när man hålls i de triviala tankarnas slaveri.

Godis från barn

En dag på kontoret. Ur kontext.

Jag: Jag har verktyget, men jag vet inte hur man använder det.
Kollegan: Eftersom du är svensk.

Mångbottnat. Lågt i största allmänhet. För lätt. Jag lär mig aldrig.

Majoritetens diktatur

Finlandssvenskar kindpussas. Sägs det. Jag vet inte, det kan vara en fördom.

Det här med hur man hälsar är annars en sällsam historia. Det är så lätt att det slutar med en faux pas. Om jag får bli lite fransk, och det får jag väl när vi talar om kindpussar. Jag har personligen svårt för dem. Pussarna alltså, inte fransmän (eller kanske ibland). Kindpussar var allmänt vedertaget som hälsning när jag gick i högstadiet. Så när jag ser någon hälsa på det viset sadlar jag närmsta höga häst. Sätter mig till rätta. Så pubertalt, tänker jag, och missar grovt poängen. Blandar ihop sammanhangen. Mina högstadieår har har inget med Frankrike att göra. Borde tänka något annat. Så kontinentalt, exempelvis.

Helt ovetenskapligt har jag nämligen fått för mig att kindpussandet är en väldigt kontinental sedvänja. Åtminstone är den inte svensk. I mitt vuxna Sverige är det kramar som gäller. Inte när man första gången träffar någon, men därefter och för alltid. Jag är helt bekväm med det, tycker att det är lagom närgånget och dessutom mysigt. Finare än handslagets kylighet och lättare att hålla reda på än kindpussandets oändliga matematik (en, två, tre eller rentav fyra?).

Med en ryggsäck full av omfamningar åkte jag därför till Finland.

Det hade räckt med en magväska. För i Finland kramas man inte. Eller låt mig formulera om den meningen. I Finland kramas män inte. Inte med varandra, ej heller med kvinnor. Vilket är synd, men inte mycket att orda om.

Få saker är ju nämligen så kulturellt betingade som hur man hälsar på andra människor. Dessvärre ligger kramar lågt på Europarankingen. I Finland är det för mycket, på Kontinenten är det för lite. Och den fransman är inte född som inte anser sig ha tolkningsföreträde på detta område. Så jag får böja mig. Det finns större problem. Fast finnarna får gärna kramas mer. Hör ni det, alla finnar? Det är väldigt, väldigt enkelt att göra mig glad.

Extra svensk i Finnlandet

Idag är det Sveriges nationaldag. Exakt ett halvår före Finlands. Eller efter.

Det måste vara en av världens minst firade nationaldagar. Antar att vi tar vår självständighet såpass för given. Jag med. Bryr mig inte. Tyvärr lämnas hela scenen öppen för nynazister. Det känns sådär. Ambivalent.

Poängen är i alla fall att jag när jag vaknade imorse inte hade några funderingar kring dagens dignitet. Däremot förstod jag att det var fredag - casual Friday - och varmt ute. Så mitt klädval gjordes helt utan baktankar. Inte ens när min kollega med en lurig blick påpekade att jag minsann såg svensk ut idag funderade jag på saken.

När det väl slog mig var det för sent. Valet att publicera en bild på dagens skjorta är ren terapi.



Uppdatering: S ser mer nyktert på det hela. Va, säger hon. Varför skulle någon finne bry sig om det? Finnar bryr sig inte ett dugg.

Jag tror att det känns bättre så.

Åsikt 1.1

Jag vet. Jag har skrivit ner den svenska ambassaden i Helsingfors tidigare. Ett försök att uppdatera min åsikt gjordes i lördags, när Statens Fastighetsverk - det svenska alltså - anordnade Hemliga Rum 2008. Ambassaden här i stan var ett av dem.

Jag blev väl inte precis tagen med storm. Men det är en vacker byggnad med många fina rum, hemliga eller inte. Personalen log och var på prima humör. Och på innergården bjöds det på tranbärssaft, renklämmor och kanelbullar. Den som bjuder på sånt godis är min vän. Min syn på beskickningen är härmed reviderad.

Att dö en smula

Efter 10 år är ett svenskt körkort inte längre brukbart. Den som har sett mitt körkort skulle nog inte tycka att det är en så dum idé, om inte annat för att min artonåriga känsla för hårmode lämnar en del att önska så här ett decennium senare. Ett finskt kort räcker bra mycket längre, men som svensk får jag nu alltså söka om ett nytt.

Den svenska ambassaden i Helsingfors är förmodligen den svenska ambassad i världen som är mest pompös. Den syns och tar plats där den ligger nere vid Salutorget. En svensk vimpel slänger sig glatt i vinden, ropar ut att här finns något viktigt. Så måste det i alla fall vara tänkt.

Begav mig dit imorse, för att hämta ansökningshandlingar för mitt nya körkort. Mellan 9 och 12 på vardagsmorgnar välkomnas man, och ungefär när man öppnar porten till besöksavdelningen börjar glansen att falna. För det hela är, för att sammanfatta det med ett ord, grått. Ingen verkar le i onödan, inget verkar vara i något annat syfte än att administrera. De gånger jag varit där i olika ärenden har jag alltid gått ut med en känsla av förundran. Varför denna nedstämdhet och tristess?

Idag när jag gick därifrån började jag fundera på en liten teori. Kanske är det med den svenska ambassaden i Helsingfors, som med den ryska i Berlin. För den som inte har varit på Unter den Linden, en liten bit från Brandenburger Tor, och skådat den, kan jag berätta att man blir lite nedstämd av hur onödigt stor och central den ryska ambassaden är numera. Egentligen kan man säga nästan samma om den ryska i Helsingfors, ett riktigt kråkslott, men nu är det alltså en känsla av tider som flytt som jag försöker fånga. Och möjligen gäller detta även för Sverige i Finland. Det fanns en tid när vi betydde något, ja till och med mycket, och det krävde en ambassadbyggnad med stil.

Säkert pågår en hel därinne även idag, bortom besökstiderna. Men knappast lika mycket som i fornstora dagar. Nu känns den mest förväxt. Kanske är det därför stämningen är så nedstämd. För att Finland klarar sig självt nu. Det gör ont när knoppar brister.

Släkt

Det var något ruttet i staten Danmark. Närmare bestämt på Rådhusplatsen i Köpenhamn, för när jag och S traskade dit från vårt hotell i fredags kväll, stank det från en okänd källa. Det kändes inte chockerande, av någon anledning förknippar jag kontinenten - och Danmark räknas frikostigt dit - med konstiga lukter.

Något jag efter den här helgen förknippar ännu mer med Danmark är svenskar. Horder av dem belägrade den danska huvudstaden, i mer eller mindre varje butik stod en svensk pige eller fyr bakom kassan. Vilket i och för sig gjorde livet lättare för oss, för danska är inte alltid lätt att förstå. Uttalet gör det svårt. Fast ofta är det ok, för danskarna är snälla och talar tydligare för sitt broderfolks skull.

Jag önskar att jag kunde få samma hjälp i Finland. Det är många gånger lite lättare att hänga med om någon saktar ner även här, men ibland hjälper inte ens det. En av anledningarna till att finska är ett svårt språk att lära sig, är i min mening att det (nästan) inte liknar något annat. Det gör att det inte finns särskilt mycket att hänga upp nya kunskaper på, endast några få besläktade ord som belönar en chansning.

Men så händer det då och då att jag tvingas erkänna att det inte beror på alltings jävlighet, utan på min egen bristande allmänbildning. Att behöva heter tarvita på finska, och där trodde jag länge att det inte fanns något som band språken samman, tills jag lärde mig det svenska verbet att tarva.

Och så satt jag och såg på dansk TV, och dansken på skärmen skulle beskriva något som redan hade hänt. Men istället för att använda ordet redan, drog han till med ett jo. Precis som en finne skulle ha gjort. Se där, tänkte jag, allting sitter ihop, men exakt hur är det inte lätt att veta.

Tills jag vet det, använder jag de finska ord jag har i mitt förråd. Vad övrigt är, är tystnad.

Bridget Jones dagbok

Blogginlägg: 24:e januari.

Vikt: 85; Alkoholenheter: 0; Kalorier: ärtsoppa och pannkakor; Cigaretter: 0; Antal gånger någon skämtat kring att svenska män är homosexuella: 2.

Det är inget personligt, så missförstå mig inte. Men dessa eviga skämt. Det blir aldrig gammalt.

I Tennispalatset finns det för det mesta någon temporär utställning att se. Det är knappast lysande varje gång, men där har funnits guldkorn. Ett av dem var - och här ser jag mig tvungen att varna känsliga läsare - när Tom of Finland ställdes ut. Subversiv verksamhet i ett homogent land. Rädslan för homosexuella är ett av den finska kulturens mindre sympatiska inslag. Och skämten, kan man ana, döljer något.

Heath är död, men Brokeback Mountain står kvar. Tusen sjöar, men nog finns det ett och annat berg även i Finland.

Förankringsprocess

Kollegan stack in huvudet i mitt rum idag. Jag tänkte att du ville läsa det här, förklarade han och sen gick han sin väg igen.

Frågan lyder alltså: är svenskar verkligen så normala?

Tvivelsutan. Med hästlängder det mest normala folk jag vet. Fast jag kanske kan anses jävig. Kollegans poäng kan ha varit en annan.

Magi

"Varsågod". Med det enkla, svenska ordet gav Finnairs flygvärdinna mig min smörgås och juice på planet från Stockholm till Helsingfors. De brukar säga så, och jag har alltid antagit att det beror på den kvällstidning jag har instoppad under armen när jag kliver in i planet. Man får ju en sådan från ett ställ vid utgången, så att man har något att bläddra i innan planet lyfter. Längre än så räcker de sällan.

I alla fall har jag gjort den kopplingen. Svensk kvällstidning i näven, svenskt varsågod till maten.

Bara att den här gången tog jag ingen tidning, jag hade en engelsk bok. Antar därför att Finnairs värdinnor, förutom att de är språkbegåvade, också kan läsa nationalitet. Eller så finns det något annat sofistikerat system. Vad det skulle var vet jag inte. Till det, och en hel del annat, räcker inte mitt förstånd. Och ja, nu när jag tänker på det. Kanske var det just därför de utgick från att jag var svensk.

En mupp i Finnlandet

Jag är vanligtvis omgiven av finska ord. Om jag lyssnar, då hör jag faktiskt orden, men annars är det bara ljud. Ett myller av ljud.

Då och då känner jag av en störning i Kraften. Ljudvågorna börjar studsa extra mycket mot öronsnäckorna, en stavelse sträcker sig ett halvt tonsteg uppåt. Jag blir som en hund som har fått korn. Korn på talad svenska.

Rikssvenska, inte finlandssvenska. I Finland talas det svenska språket med samma rytm som finskan har. Betoningen läggs på ordens första stavelse, och där finns också svaret på varför finnar i gemen tycker det är mycket lättare att förstå finlandssvenska. Rikssvenskan studsar för mycket.

Det är i alla fall en intressant känsla. Det är de närmaste jag kan komma att förstå hur svenska låter för den som inte förstår språket. Be mig inte förklara det bara, det kan jag inte. Det är alltför undermedvetet. Jag lämnar den uppgiften åt den svenske kocken. Hurdigurdi.

Snusoförnuft

Från en finlandssvensk man och tillika fotbollsspelare fick jag en gång berättat för mig hur man kan anskaffa snus i detta finska rike. Det finns t.ex. en kiosk, började han, en sån där vanlig turk utanför stan, dit man kan gå. När man kommer in, fortsatte han, ska man sen inte be att få en dosa snus.

Detta kan ju för läsaren synas en smula underligt, men häng med, historian slutar inte där.

Istället för snus, fick jag förklarat för mig, ska du ange det aktuella lösenordet. Ett lösenord som byts från tid till tid, men som snabbt sprids via den finlandssvenska djungeltelegrafen. Och som alltså ger tillgång till denna i alla svenska högstadiers innertak så vanligt förekommande drog.

Att det ska vara så här besvärligt beror på att snus, liksom i alla övriga EU-länder, är förbjudet att sälja i Finland. Inte att använda eller att föra in, bara att sälja. Liksom reglering av bananers böjning kan man ju som svensk tycka att ett sådant förbud ter sig lite knepigt. Men precis som bananerna har sin förklaring, det har tydligen med att ge mer rymd i logistiken att göra, har säkert herrarna och damerna i Bryssel haft sina skäl att sätta stopp för snuset.

Fast det finns ju ett land, som bekant, för vilket ett undantag har gjorts. Nu snusar jag inte, och kan tänka skulle jag argumentera annorlunda om jag gjorde det, men av alla undantag som de olika medlemsländerna kämpat för, måste väl ändå det fånigaste vara att Sverige fick behålla sin prilla. Det här är ingen politisk blogg, men väl personlig. Och eftersom det personliga ju sägs vara politiskt, kan jag inte låta bli att för mig själv fundera på vilka andra viktiga frågor Sverige kunde ha drivit istället.

Du fjällhöga nord

När man reser får man veta vilken bild andra har av ens nationalitet. Den stämmer inte nödvändigtvis överens med den bild man har själv, och därför är det en berusande känsla när någon säger att svenskar är bra på något särskilt. Speciellt när vi själva är övertygade om att så också är fallet. Självförhärligandet förstärks utomlands. Lokalpatriotismen växer med kvadraten på avståndet från hembygden.

Musik är ett bra exempel. Sverige är en fantastisk liten nation, som producerar mängder med musik. Finnar säger ofta till mig att svensk musik är så bra, och jag nickar ivrigt. Suger in det, på riktigt stolt. Det här är svensk musik, kan jag berätta med en menande blick, när någon från Svea Rike exporterad skiva snurrar. Ändå finns där en gnagande känsla av att jag kanske inte direkt har så mycket med den exporten att göra. Personligen, menar jag. Att det inte nödvändigtvis finns något i mitt svenska blod som gör mig delaktig i, och därmed ansvarig för, det svenska musikundret. Arvsynd har man ju hört om, men arvära? Finns det?

När jag växte upp var svaret på den frågan ett självklart ja. Sveriges fullkomligt oproportionerliga framgångar i tennis exempelvis, var ett bevis på att vi svenskar var utvalda. En ohotad världsordning.

Som ett JAS-plan föll den kronan på sned. Robin Söderling, Sveriges nummer ett, ligger 41:a på världsrankingen, 14 placeringar efter Finlands numero yksi, Jarkko Nieminen. Fördel Finland. Finland! I tennis!

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill få sagt med det här. Mer än att det här med tennisen gör mig ein Bißchen bitter. Att det här med nationalism är ett förrädiskt fanstyg. Och kanske är det ett litet försvarstal från en dåre med blågult blod. Man får ta det onda med det goda.

Stolthet och fördom

Bokmässan var det ja. I år var den enda svenska författare jag fick syn på Liza Marklund, hon höll någon utläggning om varför polisuniformer aldrig tvättas i manliga deckarförfattares böcker. Hon kämpade tappert med att få publiken att förstå varför just tvätt är viktigt och intressant att skriva om. Det påminde mig om ett avsnitt av Bettina S för ett par år sedan, där Gudrun Schyman var gäst. Gudrun, som ju icke är någon oäven retoriker, talade om feminism inför en alltmer förbryllad programvärd, varpå Bettina helt sonika skakade på huvudet och utbrast att nog talar Gudrun bra, men inte förstår man vad hon säger.

Personkemin kunde varit bättre, men det som framförallt saknades var ett sammanhang. Gudrun var i fel sammanhang. Utanför sina domäner. Borde ha valt det lättare artilleriet utifrån den förutsättningen. Så kändes det för Liza på bokmässan med. Även Leif GW Persson, som förra året la ut hela sitt sura register på mässan, hamnade offside. Det är ok för Leif att vara dryg i Sverige, där alla förväntar sig det. I Finland kom det som en överraskning att han är en idiot. Svårare att smälta. Den som bara läst hans böcker förväntar sig ju humor.

Jag skäms lite för mina landsmän när de går bort sig så. Därför är det skönt när jag får anledning att vara stolt. Jonas Hassen Khemiri är ett exempel på en sådan anledning. Läste en intervju med honom, full av klokskaper verkar han. Och när jag såg honom på bokmässan för två år sedan talade han ödmjukt och begåvat om sin då till finska nyligen översatta Ett öga rött. Att han dessutom fick otaliga flickhjärtan att smälta genom sin blotta närvaro visar bara att Gud är orättvis.

Vad jag lest om skolan i Finland

Det fins en tidning som heter Economist.Där skriver dom att Finland har jätebra skola.Sverige har inte jätedålig skola,men dåligare än Finland.Vi kan till exempel lesa bra,men andra egen skaper är dåligare,till exempel matte. Men vadåra.Hade jag kunnat lesa skriva och rekna bättre bara för att jag hade vari i Finland?Dom pratar i natt mössan.

Arrogans

Det här är roligt. Elakt, och inte särskilt representativt kanske, men heller knappast helt utan botten. Turistbussarna tar ofta vägen genom Kronohagen, när kryssningsfärjan angjorts vid Salutorget och den anslutande bussen ska parkeras någonstans nära Senatstorget. Ut genom fönstren stirrar pensionerade amerikaner, och ett stående skämt är att de antagligen inte ens vet i vilken stad de hamnat. Elakt det med.

Vi irriterar oss gärna, vi européer, när amerikaner kommer över och behandlar oss som just européer. Ignorerar våra särarter. Tar för givet att alla talar engelska. Attityden får dem att framstå som obildade, ohyfsade och i allmänhet korkade. Som i filmen. Att inte veta var Frankrike ligger! Det måste man veta.

Vad har då det detta i den här bloggen att göra? Jo, precis som jag skrev tidigare, har jag en teori. Jag tror nämligen att vi svenskar på många sätt är lika goda kålsupare som amerikaner.

Om jag börjar baklänges. Hur många delstater kan du placera på en amerikansk karta? Om någon gick ut på en svenska gata och frågade gemene man, skulle resultatet bli magert. Men, säger du, det är inte länder och därför inte alls samma sak. Taget. Rikta blicken söderut istället. Hur många länder i Sydamerika fixar du? Ok igen, vi har inga storpolitiska ambitioner där, för inte krig mot eller i någon nation, så kanske kan vi förlåtas om kunskaperna brister, även denna gång.

Då tycker jag vi tar oss till Finland. Låt mig ställa en lätt fråga. Helsingfors känner nog de flesta till, men vilken är Finlands näst största stad? Det är sannerligen inte mycket begärt. Jag talar ändå om ett grannland som vi delar djupa historiska rötter med, och en nordisk stad som bara är obetydligt mindre än Malmö. Esbo är förresten svaret. Det ligger... ja, var ligger Esbo?

Jag tror att vi många gånger är så bekväma som vi tillåts vara. En amerikan på resande fot talar sitt modersmål eftersom det går. För det mesta. En svensk i Helsingfors gör samma sak. Det är värt ett försök. Och nog sadlar vi svenskar om till herrefolk när vi kommer över Östersjön och får syn på alla avtryck vi har lämnat och lämnar ännu. Någon sträng slås an. Det klingar en ganska otrevlig ton. Och det slutar inte där. Följ med ett finskt sällskap till Tallinn, och upplev samma fenomen. Det finns något djupt mänskligt i det beteendet. Varför annars beställa Raimat i Västergötland?

Änglagård, nån?

Vad min poäng är? Att den som är fri från synd kan kasta första stenen. Just det. Jag är Jesus. Från Nasaret. Peka ut det på en karta den som kan*.


* Om du prickat in svaret på dessa frågor har du min djupaste respekt. Personligen hade jag knappt ens hört om Esbo innan jag flyttade hit, och jag skulle sladda en hel del på den amerikanska kartan, i nord såväl som i syd. Men Nasaret ligger i alla fall i Israel.

Rosa skjortor

Mitt lilla poem tidigare kom ur inspiration. På en fest satt jag och talade med en tjej som stolt proklamerade att hon minsann kunde en sång på svenska, men att hon inte ville sjunga den för att jag nog skulle bli arg.

Du har min uppmärksamhet, sa jag, och efter lite övertalning sjöng hon sin sång. Den gick så här:

Alla svenska män är homosexuella.
Alla svenska män är homosexuella.

Ja, det var väl ungefär det, avslutade hon. Det fanns ju inte så mycket att tillägga.

Fördomar är ju räliga. Men svenska pojkar är mesar, en eufism för bögar. Som heter Håkan. Det är inte fördomar. Det vet alla finnar.