Omtalad

Jag har aldrig vad jag kan minnas blivit kallad för något annat än mitt förnamn eller variationer - mer eller mindre härledbara - av detsamma. Ingen har kallat mig vid mitt efternamn, om man inte räknar med den svenska försvarsmakten och det gör man inte i Finland.

Men det finns en liten gråzon här. Inte sällan i mitt yrkesmässiga liv finner jag mig kallad Törnrothin Peter. In:et på slutet av efternamnet är genetiv för den som undrar.

Jag vet förstås inte om den här formen bara används på min arbetsplats, eller är utbredd här i landet. Kanske kan någon finländare svara på den frågan?

Att sakna ord

Finnar är väldigt stolta över sitt språk. En av anledningarna är dess ordrikedom, ett område där vi svenskar (svensktalande bör jag kanske skriva) har vissa komplex. För det mesta går jag omkring och intalar mig att sådana skillnader mest är nonsens, att erkänna sig begränsad av sitt modersmål är ju ingenting som man gör frivilligt. Men det är en ömtålig övertygelse. Någonstans i mig anar jag att finnar går omkring i en långt mer verbaliserad verklighet.

Därför blir jag lite nervös när mitt svensk-finsk-svenska lexikon i förordet tillkännager att antalet ord och uttryck inte är samma i den finsk-svenska delen som i den svensk-finska. Där är 7000 fler i den senare. Det kan visserligen tolkas i den helt motsatta riktningen. Men såpass finsk har jag hunnit bli, att jag frankt låter min oro få tolkningsföreträde.

Suomi

I min ambition att lära mig finska har jag ett antal allierade. Sommaruniversitetet är en sådan, hos dem tillbringar jag för tillfället tre kvällar i veckan. Men ibland känner jag att detta lärosäte inte fullt ut förstår mitt behov av tydlig pedagogik.

Det gör däremot Selkouutiset, Yles nyheter på enkel finska. En riktig vän går att ladda ned via iTunes. Morgondagens resa till Stockholm kan göras i trygg förvissning om att iPoden är laddad med finska ord.

Evolution

Likt ett barn har jag svårt att acceptera att verkligheten i Sverige, även efter det att jag flyttade österut, har sin gång. Nya kulturella uttryck känns jobbiga.

Jag ska ge ett exempel. I mitt jobb kommer jag ofta i kontakt med mina landsmän. Kontorsjargongen är, i brist på bättre ord, fånig, men på sistone har den blivit ännu lite fånigare. I Sverige har nämligen formuleringen "jag hör vad du säger" fått fotfäste.

Med det menas inte det traditionella "jag har öron och använder dem för fånga in ljudvågor". Nej, det är istället ett annat sätt att säga "jag förstår vad du säger".

Jag tycker att den är utomordentligt enfaldigt denna fras. Och alltså ett exempel på den sorts nya kulturella uttryck som jag inte känner mig delaktig i. Om jag skulle flytta tillbaka skulle Sverige vara ett annat land än det jag lämnade. Som ni förstår är jag en banal människa.

Svaret skyldig

Hemma hos S föräldrar frågade hennes mor om jag ville ha fika. En enkel fråga kan tyckas, men i svaret blottades kulturella betingelser.

Mamma S: Vill du ha kaffe?
Jag: Det är bra.
Mamma S: Reser sig för att göra kaffe.

Hon trodde att jag hade svarat ja. Jag trodde att jag hade svarat nej. Hon hade förstås rätt, det är ett förvirrat svar. "Det är bra" är bara ett sätt att slippa säga nej. Den svenska konflikträdslan förnekar sig inte.

Reklam

Hihi.

Perspektiv

Läste en artikel i Economist om det engelska språket. Om det hopplösa gapet mellan det skrivna och det talade språket. Att var tredje engelsk 14-åring inte kan läsa ordentligt - vilken värdering som nu än läggs i det ordet - förmodas ha med detta att göra.

Tidigare i somras läste jag i samma tidning en artikel (en i raden) om den finska skolans förträfflighet. Kort förklarades det att varje finsk bokstav utgör ett och endast ett läte och att det inte finns oregelbundna ord (nästan inga borde nog tilläggas), vilket gör det lätt att lära sig att läsa.

För att komma till poängen. Engelska anses vara ett mycket enkelt språk. Finska anses vara ett mycket svårt språk. Men det gäller inte om du är ett barn. Jag tycker att det är hur fascinerande som helst.

Babelfish

Det här är lite elakt, jag vet det. Man ska uppmuntra den som försöker. Visdomsord från mig själv, som jag ska börja tillämpa en annan dag.

Och samma på svenska

- Välj en färg.

Kollegan hade ett antal olika almanackor i sina händer. De kom i rosa, grönt och blått. Jag valde en blå. För säkerhets skull.

- Du kan välja på finska eller svenska.

Jag tittade ner på min blåa almanacka. Den hade två sidor. En på finska, en på svenska. Och där någonstans gick min hjärna i spinn.

- Så att jag kan se vilka helgdagar Sverige har, sa jag.
- Nej. Så att du kan se samma helgdagar på svenska, sa kollegan.

Jag medger att det var ovanligt korkat. Men vad värre är. Efter fyra år i Finland har jag fortfarande inte förstått att Finlandssverige inte har något med Sverige att göra. En dag kanske jag lär mig det. Den dagen var inte idag.

Att behärska ett modersmål

Ett samtal från Svedala.

Jag: Blablabla och dittan och dattan och mer blabla.
Röst i luren: Alltså, jag måste fråga. Du talar ju svenska helt utan brytning.

Ja, vi stockholmare gör ju det. Svarade jag förstås inte. Han visste inte att jag är svensk.

Icke desto mindre, lyssna nu noga alla svenskar på farbror Peter. Att säga till en finlandssvensk att denne talar god svenska är precis lika korkat som att säga samma sak till en gotlänning. Och nästan lika korkat som att säga det till en stockholmare.*


* Skämt. Lika korkat.

De andra

Fredagen börjar med frukost, sympatiskt och trevligt erbjuden av min kära arbetsgivare. På borden kring vilka kollegorna samlas ligger diverse tidningar, varav antalet svensk- och engelskspråkiga är noll.

Tar därför med mig mitt eget exemplar av Hufvudsstadsbladet.

När jag är klar lägger jag den ifrån mig. Nästa gång någon rör tidningen är när den slängs, tillsammans med övriga tidskrifter vars aktualitet löpt ut.

Nästan som om den vore farlig. Som om något slags smittorisk vore förenat med att råka läsa den av misstag. Ett svenskt virus. Man blir fjollig. Lindar in sig i oändliga diskussioner. Curlar sina barn. Blir kränkt.

Att jag kunde föregå med gott exempel och försöka läsa något av de finska alster som finns att tillgå? Jaha? Det låter som ett sluttande plan. Vad är nästa steg? Att bära kniv?

Uppehåll

Jag har inte skrivit på några dagar, och det får bli sparsamt ytterligare en tid. På min högra hand sitter ett vriststöd, efter en mindre lyckad gymsession. Bara så ingen undrar vart jag har tagit vägen.

Läkarbesök är ju sällan festliga, men doktorns uppfriskande bekymmerslöshet i användandet av det svenska språket gjorde mig på bra humör. Är det din rätta hand du har ont i, frågade hon. Simultantolken i mitt hjärnkontor lade sin panna i djupa veck och föreslog rätt = right = höger.

Hon var förstås medveten om att hennes svenska ingalunda var perfekt. Ändå språkade hon vidare utan dödsfruktan. Där ett karaktärsdrag att avundas.

Varför ordet för rätt och för höger är detsamma på flera språk, däribland finska, är för övrigt ett ämne för ett annat inlägg på en annan blogg.

Släkt

Det var något ruttet i staten Danmark. Närmare bestämt på Rådhusplatsen i Köpenhamn, för när jag och S traskade dit från vårt hotell i fredags kväll, stank det från en okänd källa. Det kändes inte chockerande, av någon anledning förknippar jag kontinenten - och Danmark räknas frikostigt dit - med konstiga lukter.

Något jag efter den här helgen förknippar ännu mer med Danmark är svenskar. Horder av dem belägrade den danska huvudstaden, i mer eller mindre varje butik stod en svensk pige eller fyr bakom kassan. Vilket i och för sig gjorde livet lättare för oss, för danska är inte alltid lätt att förstå. Uttalet gör det svårt. Fast ofta är det ok, för danskarna är snälla och talar tydligare för sitt broderfolks skull.

Jag önskar att jag kunde få samma hjälp i Finland. Det är många gånger lite lättare att hänga med om någon saktar ner även här, men ibland hjälper inte ens det. En av anledningarna till att finska är ett svårt språk att lära sig, är i min mening att det (nästan) inte liknar något annat. Det gör att det inte finns särskilt mycket att hänga upp nya kunskaper på, endast några få besläktade ord som belönar en chansning.

Men så händer det då och då att jag tvingas erkänna att det inte beror på alltings jävlighet, utan på min egen bristande allmänbildning. Att behöva heter tarvita på finska, och där trodde jag länge att det inte fanns något som band språken samman, tills jag lärde mig det svenska verbet att tarva.

Och så satt jag och såg på dansk TV, och dansken på skärmen skulle beskriva något som redan hade hänt. Men istället för att använda ordet redan, drog han till med ett jo. Precis som en finne skulle ha gjort. Se där, tänkte jag, allting sitter ihop, men exakt hur är det inte lätt att veta.

Tills jag vet det, använder jag de finska ord jag har i mitt förråd. Vad övrigt är, är tystnad.

Söndag

S var ute på äventyr tidigare idag, och jag hade en tom lägenhet att fylla med mening. Allt TV:n visade var en fotbollsmatch jag inte hade lust att se, men för att få sällskap lät jag den stå på i bakgrunden. Det är ungefär som ett akvarium, nåt slags trygghet. Visst, fiskarna simmar runt och har sig, och kommer väl i och för sig inte vara på exakt samma plats som förra gången man tittade till dem. Men det är samma fiskar.

En skillnad är förstås att det kommer ljud ur TV:n. Min finska hörförståelse är som framgått begränsad. Långt sämre än att jag kan uppfatta vad en fotbollskommentator säger. Det är mest ljud. Men här kommer det intressanta. Själva ljudet skiljer sig inte alls från en svensk fotbollskommentator. Eller en engelsk för den delen. Så utan att se det, kan jag sluta mig till vad som händer på skärmen. Samma röstlägen för samma situationer. Decenniers studier av TV-fotboll har givit mig denna färdighet.

Värdelöst kunnande, kan man tycka. Möjligen är det så. Men det borde gå att applicera även på andra områden. Bara en tidsfråga innan forskarna ringer. Jag ger min tid till högstbjudande.

Magi

"Varsågod". Med det enkla, svenska ordet gav Finnairs flygvärdinna mig min smörgås och juice på planet från Stockholm till Helsingfors. De brukar säga så, och jag har alltid antagit att det beror på den kvällstidning jag har instoppad under armen när jag kliver in i planet. Man får ju en sådan från ett ställ vid utgången, så att man har något att bläddra i innan planet lyfter. Längre än så räcker de sällan.

I alla fall har jag gjort den kopplingen. Svensk kvällstidning i näven, svenskt varsågod till maten.

Bara att den här gången tog jag ingen tidning, jag hade en engelsk bok. Antar därför att Finnairs värdinnor, förutom att de är språkbegåvade, också kan läsa nationalitet. Eller så finns det något annat sofistikerat system. Vad det skulle var vet jag inte. Till det, och en hel del annat, räcker inte mitt förstånd. Och ja, nu när jag tänker på det. Kanske var det just därför de utgick från att jag var svensk.

Svenska ord

Nog är ett litet ord som kan verka harmlöst. För en svensk är det befriat från tyngd, ett vagt uttryck som används när kanske inte känns rätt. I Finlandssverige däremot är ordet potent, en nära släkting till visst eller rentav ordet ja.

Så är det nog, säger svensken, och menar att det kanske, troligen är så.
Så är det nog, säger finlandssvensken, och menar att så är det.

Har börjat komma på mig själv med att använda den finska tillämpningen. Snart börjar jag väl glida på s:en. Schju istället för sju. Inte för att det gör något. Vad klingar väl vackrare än finlandssvenska?

En mupp i Finnlandet

Jag är vanligtvis omgiven av finska ord. Om jag lyssnar, då hör jag faktiskt orden, men annars är det bara ljud. Ett myller av ljud.

Då och då känner jag av en störning i Kraften. Ljudvågorna börjar studsa extra mycket mot öronsnäckorna, en stavelse sträcker sig ett halvt tonsteg uppåt. Jag blir som en hund som har fått korn. Korn på talad svenska.

Rikssvenska, inte finlandssvenska. I Finland talas det svenska språket med samma rytm som finskan har. Betoningen läggs på ordens första stavelse, och där finns också svaret på varför finnar i gemen tycker det är mycket lättare att förstå finlandssvenska. Rikssvenskan studsar för mycket.

Det är i alla fall en intressant känsla. Det är de närmaste jag kan komma att förstå hur svenska låter för den som inte förstår språket. Be mig inte förklara det bara, det kan jag inte. Det är alltför undermedvetet. Jag lämnar den uppgiften åt den svenske kocken. Hurdigurdi.

The Europe

Sju år sen är jag, men som sagt. The Peter finds this funny too.

Lyteskomik

Ibland får mina försök att tala finska inte helt önskad effekt. Den tilltalade finnen har ingen aning om vad i hela friden jag försöker säga. Jag är oftast oförstående, mitt perfekta uttal kan näppeligen lämna något i övrigt att önska. Jag förstår precis vad jag menar. Ofta får jag också träff. Ordförrådet är knappt, men uttalet börjar jag få bättre kläm på. Mina lexikala äventyr omfattar dock även när jag säger något på svenska. Att t.ex. säga vad jag heter erbjuder alltid spänning.

Jag är alls inte den ende med mitt efternamn här i Finland. Törnroth är en finlandssvensk släkt, utan några band till min egen svenska, som haft den goda smaken att använda ett så vackert klingande familjenamn.

Ändå är vi för få, för hur tydligt jag än försöker uttala namnet, misslyckas folk konstant med att stava till det. Thörnrot, Törnrot, Törnros. Välj själv. Inget av de felen är väl särskilt upprörande, så fåfäng är jag inte. Mer irriterande, som att det kliar. Kärt barn har många namn, tänker jag och försöker låta bli att klia tillbaka. Men ibland blir det faktiskt galet.

Topp tre fatala törnrötter:

3. Root - Taxi Helsinkis taxiväxel. Ändå rätt fräckt, lite som Bond. My name is Root, Pete Root. Inte det? Kanske inte...
2. Tornforth - en brittisk kunds tolkning. Föreställ er mig som nästa amerikanske president.
1. Punröth - det är ändå bra att lyckas få med det sista th:t.

Hur svårt kan det vara? Tydligen ganska.

Insourcing

Syster L tog för ett par månader sen den här, som vanligt när hon fotograferar, väldigt fina bilden. Jag tänker då inte närmast på den suddiga klumpen i vitt, utan på glaset i förgrunden. Den aptitretande drinken (den var lika god som den ser ut) hade inget namn, fick vi veta av den servitör som vänligt frågade oss om vi möjligen ville prova något litet som han hade komponerat tidigare på dagen.

Jag och S var på samma restaurang igår. Namaskaar heter den, belägen på Boulevarden. Det är ingen tillfällighet att vi hamnade där, vi har varit där ganska ofta och om man ska äta indiskt i Helsingfors vet i alla fall jag inget bättre ställe.

De behöver ingen gratisreklam, det är alltid folk där, men det finns en sak som gör just det här etablissemanget lite speciellt. När servitören bad oss testa hans nya komposition, gjorde han det på engelska. Inte för att vi såg ut som turister, utan för att han inte talade finska. Vilket inte var ett nytt fenomen, så länge jag kan minnas har där alltid funnits servitörer med samma problem utmaning.

Vi hade gått dit och ätit ändå. Men det är verkligen något jag vill stödja. Inte bara för att jag kopplar ihop det med min egen arbetsgivares välvilja att ta in en utböling, utan också för att det i sanning är en diger uppgift för en person utan kunskaper i det finska språket att hitta anställning i Finland. Nej, det är inte välgörenhet det handlar om. Men det finns så många som inte vågar ta risken. Så jag lyfter på hatten. Vad är det man visar kossor i Indien? Respekt.