För bra för att vara sant?

Just nu spelar Finland landskamp mot Tyskland. VM-kval. Och just precis nu gjorde Daniel Sjölund 3-2 till Finland. Frågan i det kollektiva finska medvetandet: med hur många mål kommer Finland förlora?

Från Ipanema till Igelkottsvägen

Idag tog jag mig till Östra Centrum för att spela tennis. Med mig på tunnelbanan hade jag en grupp brasilianska tonårspojkar på besök för att spela Helsinki Cup och kulturkrocken var total. I ena ändan av vagnen satt brassarna och höll hov, i den andra satt den skräckslagna lokalbefolkningen.

Det var lite av en inblick i mina egna tonår, minus resan över halva jordklotet. Sommar efter sommar, kajkandes runt på diverse fotbollsturneringar. Jag blev helt glad av att se dem. Så gammal är jag inte ännu, att en grupp skränande hormonbomber får mig att börja formulera insändarbrev om dagens förfallna ungdom. Inte än.

Men jag är nästan trettio. Och det finns ju en del som ska hinnas med innan dess. Obligatorium av diverse slag. Så gissa om jag var nöjd när jag efter den gångna helgen kunde bocka av ett sådant. Jag var på musikfestival.

Vad skriver människan, undrar du nu. Hur torr är han?

Men, om jag får gå i försvarsställning, jag spelade ju boll. Och sen blev det aldrig av. Brännö Visfestival räknas inte, det inser jag.

Men nu så. Helgens Ruisrock var dessutom ingen besvikelse. Dansk dynamit, svensk melankoli och amerikansk indierock. Visserligen spenderade jag bara en dag. Övernattade inte. Men vadå? Det är min blogg, jag bestämmer vad som räknas.

Mitt tonårsjags identitet som sportfåne fick sig förstås en törn av att jag åker iväg på musikfestivaler när det samtidigt vankas fotbollsturneringar i stan. Men det är bara en krusning på min tonåriga yta. Allt har sin tid. Och jag spelade faktiskt gitarr på den tiden, utöver bollsparkandet. Slog an hårda ackord. Drog rafinerade riff. Var ball rockrebell.

Även om det där sista kanske var en smärre överdrift. Poängen är att det går att vara både brasse och Sinatra. Drömma går ju även när man nästan är trettio.

Svansen mellan benen

Spenderade sex av förra veckans dagar i Sverige. Tre på Thoresta Herrgård och tre på Brännö. Sverige är inte så dumt ändå.

Däremot är Sverige utslaget ur EM. Detta bevittnade jag sittandes i en brittisk sekelskiftesstol, drickandes en dansk pilsner. I sällskap av ett tiotal finnar. I deras samvaro hade jag förväntat mig att battla mig igenom 90 minuters fotboll. Ritat upp försvarslinjer mot tusen Ni Är Värdelösa. En enkel match.

Vad som istället följde var ack så mycket grymmare. För du vet att Sverige spelar dåligt när finnarna runt dig slutar försöka sänka Sverige verbalt och istället börjar visa empati.

Var inte ledsen, Så Värdelösa Är Ni Inte. Säger de och bekräftar att det förhåller sig just exakt så. Stolthetens erosion. Mot medömkan finns inget försvar.

Kravatt

1-2. Slut på andra akten. Alltså tid för att bry sig om annat. Det har på diverse platser noterats att Sveriges förbundskapten Lasse Lagerbäck bytt träningsoverallen mot en kostym. Min teori är att han vill visa upp sig för framtida arbetsgivare. Göra lite reklam för sig själv.

Gott så. Det är stilfullt. Dessutom är det ju inte fel att klä upp sig vid högtider, och det kan vi väl sträcka oss till att en match i EM är. En detalj i utstyrseln är dock lite speciell. Översta knappen på kavajen var uppknäppt. Till det satt slipsen lite lösare. Jag funderar på om det är det som gäller i Sverige nu.

Det må vara något slags stilistisk postmodernism eller inte. Jag har sett samma lösa slipsknut på flera svenska affärsmän och kollegor, medan jag ännu inte sett samma sak i Finland. Eventuellt är finska klädkoder mer konservativa. Jag skulle kanske tom skriva mer korrekta. Om jag har rätt i min teori om Lagerbäcks klädval tror jag nämligen att han missar målet. Det som förvisso säkert är helt rätt och inne i Sverige, är inte nödvändigtvis bästa reklam globalt. Eller - hemska tanke - är det till äventyrs så att Lagerbäck har bättre koll än vad jag har? Det vore inte helt smickrande om han är mer radikal än jag.

Andra sidan är ni klara?

Det pågår ett EM i fotboll för den som har missat det. Eftersom själva matcherna bara håller på i 90 minuter, får resten av tiden fyllas ut med spekulationer och onödigt vetande. Visste ni t.ex. att en fotbollsdomare på EM-nivå gör 1412 löpvändingar under en match? Det ska jämföras med de 1100 som spelarna gör.

Mindre smalt domarvetande är att, som det brukar sägas, en bra domare inte syns. Med det menas inte att han ska vara osynlig, utan att han inte ska göra något väsen av sig. Göra sitt jobb, men inget mer. Få betalar entréavgift för att få se domaren i aktion.

Samma princip går att applicera på fotbollskommentatorer. Mindre smakar mer.

Tack vare digital-TV kan jag slå in svenskt språk på Yle:s sändningar från EM. I detta EM innebär det att jag får lyssna på herrar Chriso Vuojärvi och Kaj Kunnas. Båda är ganska pratiga. Men där Vuojärvi är finurlig, rabblandes allsköns nördigheter, är Kunnas bara jobbig. Skymmer matchen. Mycket smakar mindre, nästan inget alls. Att han dessutom har något slags såga-Sverige-Tourettes kan möjligen bidra till min aversion. Möjligen.

Så. Fick jag ur mig det. Vuojärvi kommenterar Sverige-Grekland. Ska vi säga 2-1?

Söndag

S var ute på äventyr tidigare idag, och jag hade en tom lägenhet att fylla med mening. Allt TV:n visade var en fotbollsmatch jag inte hade lust att se, men för att få sällskap lät jag den stå på i bakgrunden. Det är ungefär som ett akvarium, nåt slags trygghet. Visst, fiskarna simmar runt och har sig, och kommer väl i och för sig inte vara på exakt samma plats som förra gången man tittade till dem. Men det är samma fiskar.

En skillnad är förstås att det kommer ljud ur TV:n. Min finska hörförståelse är som framgått begränsad. Långt sämre än att jag kan uppfatta vad en fotbollskommentator säger. Det är mest ljud. Men här kommer det intressanta. Själva ljudet skiljer sig inte alls från en svensk fotbollskommentator. Eller en engelsk för den delen. Så utan att se det, kan jag sluta mig till vad som händer på skärmen. Samma röstlägen för samma situationer. Decenniers studier av TV-fotboll har givit mig denna färdighet.

Värdelöst kunnande, kan man tycka. Möjligen är det så. Men det borde gå att applicera även på andra områden. Bara en tidsfråga innan forskarna ringer. Jag ger min tid till högstbjudande.

Ironi

Sitter och tittar på Barcelona-Deportivo La Coruna på Sportkanalen. Det ser halvfullt ut på läktarna, så det är väl bara en sisådär 40-50.000 åskådare på plats. En vanlig söndagkväll i december, alltså.

Det där ständigt närvarande känslan av att inte befinna sig i världens centrum förstärks av sånt. Om någonting händer i Helsingfors som drar så mycket folk, då är det ingen vanlig söndagkväll. Jag vet, det är fånigt att tänka så här. Men det där om att gräset alltid är grönare känns, med Camp Nous gräsmatta på andra sidan staketet, inte som den tröst det antagligen är menat att ge.

Sisyfos hade det inte så lätt han heller

Å ena sidan. Finland lyckades inte vinna nere i Porto. Fru Fortuna låg och lurade ute i Atlanten, men valde att inte blanda sig i. Efter regn kommer sol, kära Finland, även om du själv nog skulle hävda att det snarare kommer mer regn efter regn.

Å andra sidan. Sverige slog Lettland på Råsunda, och spelar därmed EM nästa sommar. Den svenska fotbollshaussen kan fortsätta.

I Finland är intresset för fotboll ganska stort, men bara på landslagsnivå. Den inhemska ligan är för de närmast sörjande. Intressant nog var det likadant i Sverige innan EM på hemmaplan 1992. Expressen övervägde tom att sluta bevaka Allsvenskan, pga det klena intresset. Andra tider, minst sagt, men det som ändrade det hela var just europamästerskapet. Därefter har publiken kommit tillbaka, och det med råge.

Finland behöver en liknande injektion. Nästa gång, säg. Heja Suomi!

Belgian blues

Det blev ingen billig öl igår, eftersom Henry´s pub tydligen inte blivit informerade om Ölets Dag. Ingen annan jag talade med heller för den delen, så uppenbart(?) hade jag läst in för mycket i affischen från förra helgen.

I alla fall. Vi satt på nämnda pub med anledning av dess storbildsskärm, där Finland spelade oavgjort mot Belgien i Bryssel. Ju längre matchen led, och ju längre bort Finland spelade sig från EM-slutspelet nästa sommar, desto mer frustration ackumulerades i lokalen, och desto mer frekvent flög V-ordet genom luften.

Jag har upplevt liknande atmosfär förr. Som mest laddad var den på ett torg i Stuttgart förra sommaren, där jag i ett hav av attackberusade engelsmän såg England slå Ecuador med 1-0, målet en patenterad Beckham-frispark. Jag höll på britterna, av det enkla skälet att jag inte hade lust att få reda på vad de tillresta engelsmännen skulle ta sig för om de hade blivit besvikna.

Det finns dock en stor skillnad. Britterna hade helt säkert gjort sitt värsta för att möblera om i Stuttgart, men jag var inte ett dugg bekymrad för vad finnarna skulle hitta på igår. Visst, det är mikro och makro, och jag kanske är naiv, men det här med att finnarna ska börja slåss för en fotbollsmatch skull är helt enkelt inget jag går omkring och oroar mig för.

Igår fick jag vatten på min kvarn. Efter slutsignalen var det som om matchen aldrig spelats, möjligen fanns där ett stänk av vemod. Huliganism har inte fått något större fäste här i Finland. Tänk vad skönt det hade varit att kunna skriva samma sak om Sverige.