Gruppdynamik

En blöt kväll i Munksnäs avslutades med en bussresa till Elielplatsen. Vi var ett större sällskap och väl i Helsingfors centrum slog masspsykosen till. Jag talar om det tillstånd som uppstår när en grupp begåvade människor plötsligt inte klarar av att ta ett enkelt beslut om var nästa stop skall intagas.

Hela händer pekade i olika riktningar, men inget klokt kom ur diskussionen. Och så hände det som så ofta händer. I sann demokratisk anda säkerställs det att alla blir lika missnöjda. Det sämsta alternativet valdes och vi hamnade på Pickwick Pub på Brunnsgatan. Inte med den bästa vilja kunde det anses vara ett bra beslut, något vi efter ett glas insåg, bara för att ta ännu ett illa genomtänkt beslut; låt oss gå till Vltava. Tänkte vi slugt.

Alldeles bredvid Järnvägsstationen ligger detta etablissemang, till vars försvar ska sägas att de serverar gott tjeckiskt öl. Men just det finns det bättre ölhallar som gör här i byn.

Vad vill jag då ha sagt med detta baksmällda yrande. Jo, detta. Vi hade ändå trevligt. Om det kan man säga två saker. Dels att sällskapet betyder mer än miljön, i Helsingfors som i alla städer. Men framförallt att utelivet här håller en väldigt hög lägstanivå. Det är svårt att misslyckas helt.

Bali Hai

I djupaste Rödbergen, nästan längst upp på Stora Robertsgatan, ligger Bali Hai. Inte världens snofsigaste restaurang, men så ligger världens snofsigaste restauranger sällan i Rödbergen.

På en fredageftermiddag behöver man ju å andra sidan inte snofs. Något avslappnat är oftast bättre och då är Bali Hai en trogen kandidat. Det slår ibland över lite, men om man inte låter sig skrämmas av lite bananflugor och en alldeles väldigt avslappnad service, är maten inte alls dum.

I fredags var det dessutom dags för ett nytt kapitel i serien Chokladkakor Vi Minns. En av mina favoritserier. Chokladkaka och fredag. Det är kärlek det.

I solitär ensamhet

På en av det förhållandevis tomma Café Fannys stolar satt jag idag och funderade på om Sinebrychoffparken kvalificerar sig som Helsingfors trevligaste park. Surplade i mig en kopp espresso som var dubbel och knaprade på den lilla kaka som kvinnan bakom baren av någon anledning inte ville ta betalt för.

Efter moget övervägande kom jag fram till att i soligt väder och med en god bok (Montecore - briljerande briljant!) ligger parken åtminstone inom topp tre.

Lugnet jag fann stod i skarp kontrast mot den bedövande ljudvolym gårdagskvällens besök på Erottaja bjöd på. Erottaja ligger vid Skillnaden och har allt sedan jag kom till Helsingfors varit ett av de ställen till vilka jag alltid återkommit. Där går dock aldrig att föra en konversation. Det är som en något för jovialisk gammal bekant. Man förlåter bullret eftersom sällskapet alltid är så behagligt.

Igår satt jag och A och beundrade (ja alltså, inte så) de två unga herrar som agerade DJ:s. A identifierade den ena som sprungen ur Kuopio. Vilket som var deras lekfullhet inspirerande, blandingen av toner ovanligt bred och mitt och A:s gillande ansenligt stort.

Bakgrunden till vår munterhet låg dels i den låga medelåldern på barens klientel, i förhållande till min och A:s runt-trettio-streckiga närvaro. Detta i kombination med det faktum att Wham hade varit retro att spela redan för tio år sedan. Och det stannade inte där.

Det spelar ingen roll att majoriteten av barens gäster säkert inte var medvetna om att man år 2008 faktiskt inte kan spela Dr. Alban utan att framstå som rätt fånig. Inte borde kunna. Nej, tvärtom. DJ Kuopio såg gladare ut än vad som borde vara möjligt efter ett sådant djärvt drag. Så det spelar faktiskt ingen roll. 20-åringarna runt DJ-båset dansade glatt. Jag vill inte underskatta någon, men kanske var jag den ende som förstod. Mitt svenska hjärta slog igenkännande. Nostalgin gav mig varma kårar.

Uppe bland molnen

Mitt i Helsingfors finns numera fyra stora konsumtionstempel. Stockmann, Kampen, Forum och Sokos. I den ordningen. Om man mäter kvalitet.

De tre första går att diskutera vilken placering de förtjänar, men sistaplatsen tillhör Sokos. Därom råder ingen tvekan. Det finns något sorgset och förfallet över varuhuset. Så dit går jag aldrig.

Det betyder ändå inte att byggnaden saknar all charm. På tionde våningen huserar Restaurang Loiste, som enligt rykten ska vara bra. Jag har inte ätit där, så ni får lita på ryktena, men utsikt är en fin ingrediens i vilket krogbesök som helst. Så även i Sokoshuset, och för den som inte vill äta finns en bar.

I lördags satt vi runt ett av denna bars bord och tittade ut över staden. På bordet stod det drinkar. Bartendern visste förvisso inte vad en Negroni kunde tänkas vara, men det visste sannerligen inte jag heller innan jag blev upplyst om saken, så det får jag förlåta. Hustak, läderfåtöljer och Rom & Cola gjorde det hela mycket trevligt. I den ordningen. Om man mäter kvantitet.

Efter

Jag har varit frånvarande igen i några dagar, inte skrivit något och skäms för det. Det finns gott om förmildrande omständigheter dock, och jag kommer återkomma till dem. Skriva om Vappu och dess svallvågor. Summera.

Till dess nöjer jag mig med att skriva om första majs besök på We Got Beef. Möjligen inbillade jag mig, men det kändes lite glesare mellan borden än vad som är brukligt. Av dem som ändå var där, bestod en försvarlig del av det som i våra ögon framstår som ett av Helsingfors mer karaktärsstarka stamklientel. Det är positivt, om någon undrar hur den meningen ska tolkas. Baren producerade öl, högtalarna fantastisk musik (kudos till DJ:n!), en herre som suttit och blängt på mig under en dryg timmes tid kom fram och gav mig komplimanger för min tröja och när S till sin ungdomliga glädje tillbringade klockslaget då hon fyllde 30 på dansgolvet, kändes det som kronan på en genomtrevlig kväll.

Vi hade skoj, om det inte framgått ovan. Det framgår nedan.

Bleckafredag

Efter en mycket tidig uppgång och nio timmar i ett flygplan, skulle det troligtvis rekommenderas - av ett valfritt folkhälsoinstitut - att den påföljande kvällen spenderas i sällskap med några glas vatten, följda av en tidig sänggång.

Alltså gick jag ut på krogen, hällde i mig några öl, och kom i säng nästan på pricken 24 timmar efter att jag steg upp från min mumbaiska hotellsäng. Jag mår efter omständigheterna oförskämt bra idag. Sänder en tacksamhetens tanke till Ganesha.

Våra steg bar oss till Baker's på Mannerheimsvägen, vilket brukar vara något av en lottdragning. Alla förutsättningar finns, och ibland slår det väl ut. Två våningar, tre om man räknar källaren med dess bastuavdelning, flera barer, dansgolv och ett finfint läge. Trots detta, är det inte sällan en nit. Som igår.

Baker's säljer dyr öl. Det kan vara skäligt, om det till exempel spelas bra musik, och stämningen är god och glad. Igår var den redan när vi anlände snarare lite tryckt. Och värre skulle det bli. Jag skakade min lurviga, när DJ:n plötsligt spelar - håll i er - Alanis Morrisette från 1995. Jag är den förste att försvara 90-talet, eller möjligen den andre, men Alanis sätter jag på om jag nån gång skulle bli sugen på att skära mig lite i armarna. Alanis skulle förstå. Men sånt hör inte hemma på ett fullt dansgolv.

Ty någon ordning får det vara. Och därmed basta!

Ein Kleiner Shock

Att på veckoslutet få en plats i en av Beatroots nedsuttna soffor är en nåd att stilla be om. Flera fåfånga försök har gjorts, men ingen allitteration i världen kan ändra på soffornas beläggning. På en tisdag lever hoppet däremot.

Jag och A slog oss ned i en av sofforna och tog varsin öl, som vanligt på Beatroot ackompanjerade av ett av Helsingfors funkigaste soundtracks.

I vinterkvällens kyla, på väg mot spårvagnen hemåt, filosoferade vi kring hur skönt det är att lämna en bar långt innan den stänger. Inte för att det känns moget att göra så, utan för att man slipper genomlida det som sker i lokaler där alkohol utskänks, en halvtimme innan stängningsdags. Då tänds nämligen lamporna, och baren stängs för kröken. Som gäst slits man brutalt iväg från det trevliga man har haft. Chockdoktrinen tillämpas för att göra gästerna mottagliga, vilse och enklare att köra bort.

Jag lånar orden från A. Det är tortyr.

Finne

Dags för bloggen att önska god jul. Till Sverige några dagar, detta land av sin granne i öst oförskyllt anklagat för att vara materialistiskt, ytligt rentav. Ett statistiskt urval av en (1) stycken svenskar (jag) har svarat på frågan om julen i Sverige har blivit för kommersiell. Resultatet av enkäten är entydigt, det går alldeles utmärkt att kombinera julens budskap och leksaker.

Mat hör ju förstås också julen till. Jag och S gick till Ateljé Finne på Arkadiagatan i Tölö och åt en trerätters middag. Nöjda och belåtna promenerade vi hem. Tunga i magarna, men med lätta steg.

På natten

Tillbaka från en fest i Berghäll, dessa gamla arbetarkvarter, där jag bodde de första två veckorna efter att jag hade flyttat Helsingfors, i S 16-kvadratare bredvid Berghälls kyrka.

Efter ett sista stopp på Soul Kitchen, vars kök tråkigt nog hade stängt för kvällen, gick vi hem. En promenad som sträcker sig via Helsingforsgatan, runt Björnparken, korsande Tavastvägen, över den långa bron till Kronohagen, uppför trapporna till Sjötullsgatan och till sist längs Mariegatan.

Det sammanfattar min vistelse i Helsingfors. Från Berghäll till Kronohagen. En helsingforsk klassresa. Eftersom jag inte hade några sådana referenser när jag kom hit, är det förstås inte helt relevant att skriva så. Men försök säga det till min lilla hjärna. Man hinner tänka en massa strunt under en 25 minuters promenad.

Ensamhet

Många utklädda människor på stan igår. På heterovänliga gaybaren Lost & Found (de skriver så på sin hemsida, det är sant) kunde man se såväl elaka clowner som zombier. Däremot kan man nog knappt längre få syn på några livs levande homosexuella i den baren, de har nog blivit mer heterovänliga än vad som var deras intention. Hur man nu ser det.

Den klassiska och evolutionärt utmanade arten Stereotypisk Finländsk Man I Träningsoverallsjacka skådade vi emellertid. Inte på Lost & Found gudbevars, riktigt så heterovänliga är de inte ännu, men väl på Black Door. Han satt ensam vid sitt bord och stirrade buttert, tills han bestämde sig för att han var beredd (läs full nog) att söka kontakt med någon. Givetvis då genom att mucka gräl med ett par vid bordet bredvid. Dörrvakten var snabbt på plats, och vår hjälte i Adidasjacka hamnade på gatan utanför. Finske A som jag satt i baren med sammanfattade honom som arttypisk och, som mänskligheten i stort för att citera Liftarens Guide Till Galaxen, harmlös.