Martyr

På tal om finskalektioner. En av de finskalärare jag har haft uttryckte efter avslutad kurs sin beundrad inför de gjorda framstegen. Vi elever lapade okritiskt i oss. Men, sa läraren, så är heller ingen av er ryss. Dem kan man inte lära någonting. Slut citat.

Jag minns att jag tänkte att det var en våghalsig generalisering av 150 miljoner människor. Sen lade jag det på minnets sophög, där det har liggat till i förrgår. Jag fick de vantar jag hade önskat att jag burit på Anna-Lena Lauréns bok "De är inte kloka, de där ryssarna".

En finfin liten bok, som jag fick färdigläst på planet hem från Stockholm. Det är mycket jag inte vet om Ryssland. Förmodligen det allra mesta, när jag tänker efter. Dock fick jag bestämt intrycket att ryssar skulle kunna lära sig både det ena och det andra. Laurén för tesen att de minsann redan kan en hel del om Finland, dess historia och dess folk.

Men strunt i ryssarna nu. Boken, som alltså handlar om Ryssland, klankar på utvalda ställen ned på Sverige och svenskar. Ett fenomen som jag ofta upplever och förundras över. Svenskars politiska korrekthet är ett exempel på ett ämne som även fanns med i denna bok. Vad har det med något att göra, undrade jag stilla i min flygplansstol.

Tycker ni jag är överkänslig? Kanske. Men jag vore ju inte bloggare om jag inte önskade att världen cirklade runt mig.

Evolution

Likt ett barn har jag svårt att acceptera att verkligheten i Sverige, även efter det att jag flyttade österut, har sin gång. Nya kulturella uttryck känns jobbiga.

Jag ska ge ett exempel. I mitt jobb kommer jag ofta i kontakt med mina landsmän. Kontorsjargongen är, i brist på bättre ord, fånig, men på sistone har den blivit ännu lite fånigare. I Sverige har nämligen formuleringen "jag hör vad du säger" fått fotfäste.

Med det menas inte det traditionella "jag har öron och använder dem för fånga in ljudvågor". Nej, det är istället ett annat sätt att säga "jag förstår vad du säger".

Jag tycker att den är utomordentligt enfaldigt denna fras. Och alltså ett exempel på den sorts nya kulturella uttryck som jag inte känner mig delaktig i. Om jag skulle flytta tillbaka skulle Sverige vara ett annat land än det jag lämnade. Som ni förstår är jag en banal människa.

Lika barn

En kollega frågade mig häromdagen vad som skiljer livet i Finland från livet i Sverige. Jag får den frågan ibland.

Jag svarade som jag brukar. Ingenting speciellt, mest språket. I övrigt är Finland absolut det land i världen som påminner mest om Sverige. Så, så. Om du är finländare och blir upprörd av detta påstående, kan jag bara säga att det motsatta förhållandet inte nödvändigtvis gäller. Så lugn.

Kollegan var skeptisk. Du tror inte, frågade hon vidare, att ditt svar är färgat av att du har bott i Finland i några år. En observation som jag naturligtvis inte kunde neka till (och det skulle bevisas - några timmar senare menade samma kollega att Fazer gör världens godaste choklad). Men det betyder inte att jag har fel.

Norrmän då, lyder den implicita invändningen. Och danskarna.

Nej. I Norge äter de inte ens lunch. Jag skulle inte överleva en vecka. Och Danmark är minst ett alkoholmonopol kort. I Finland skulle ett otränat, svenskt öga inte märka någon skillnad om det inte vore för språket. Ägaren till ett tränat öga däremot - och här menar jag givetvis mitt eller rentav mina - skriver vidare på sin blogg.

Frånvaro

Det har varit lite tyst här i veckan. Jag har varit i Tallinn. På utbildning, förenat med en större dos nöjen.

Det är intressant att resa med finnar till Tallinn. En viss spänning ligger i luften, eftersom alla är medvetna om det mindre goda rykte som omger landsmännen i den estniska huvudstaden. För att uttrycka det klart: esterna är inte roade av dyngraka finnar i grupp.

Vi bodde på Swissotel, en alldeles nybyggd skrapa i centrala Tallinn. Enligt ett rykte - som naturligtvis inte är sant - hade hotellet en policy när det öppnade, som sade att finnar inte var välkomna. När det visade sig att affärerna blev lidande upphävdes förbudet. Jag skrattade gott åt detta, finnarna skrattade ikapp med flackande blickar.

Skälet till mängden fulla finnar är naturligtvis delvis att det är så enkelt att ta sig till Tallinn från Helsingfors. Det finns gott om färjor (mina biljetter kostade ca 70 Euro tur och retur). Det finns förstås även flyg, och för det hågade, helikopter som flyger reguljärt. Den senare tar 18 minuter. Som att ta spårvagnen till Gräsviken. Men där finns det inte billig sprit.

Det finns det däremot i Tallinn. Och billig sprit är för finnar i grupp vad marken är för en fallskärmshoppare.

Som tur är, fick jag förklarat för mig av en estnisk kollega, finns det andra grupper som är än mindre omtyckta av lokalbefolkningen. Britterna med sina svensexor exempelvis. Svenskarna som börjat komma i större mängder och som delar finnarnas kärlek till flaskan. Jag låter bli att nämna ryssarna. Så finnarna är inte värst. De kan andas ut. Visserligen med en viss promilles utslag. Men ändå. Och Tallinn är värt att besöka. Verkligen.

Imageproblem

Libyens diktator Khadaffi vill inte leka med Finland. Inte med något annat land vid Nordpolen heller. Stor komik.

Från Ipanema till Igelkottsvägen

Idag tog jag mig till Östra Centrum för att spela tennis. Med mig på tunnelbanan hade jag en grupp brasilianska tonårspojkar på besök för att spela Helsinki Cup och kulturkrocken var total. I ena ändan av vagnen satt brassarna och höll hov, i den andra satt den skräckslagna lokalbefolkningen.

Det var lite av en inblick i mina egna tonår, minus resan över halva jordklotet. Sommar efter sommar, kajkandes runt på diverse fotbollsturneringar. Jag blev helt glad av att se dem. Så gammal är jag inte ännu, att en grupp skränande hormonbomber får mig att börja formulera insändarbrev om dagens förfallna ungdom. Inte än.

Men jag är nästan trettio. Och det finns ju en del som ska hinnas med innan dess. Obligatorium av diverse slag. Så gissa om jag var nöjd när jag efter den gångna helgen kunde bocka av ett sådant. Jag var på musikfestival.

Vad skriver människan, undrar du nu. Hur torr är han?

Men, om jag får gå i försvarsställning, jag spelade ju boll. Och sen blev det aldrig av. Brännö Visfestival räknas inte, det inser jag.

Men nu så. Helgens Ruisrock var dessutom ingen besvikelse. Dansk dynamit, svensk melankoli och amerikansk indierock. Visserligen spenderade jag bara en dag. Övernattade inte. Men vadå? Det är min blogg, jag bestämmer vad som räknas.

Mitt tonårsjags identitet som sportfåne fick sig förstås en törn av att jag åker iväg på musikfestivaler när det samtidigt vankas fotbollsturneringar i stan. Men det är bara en krusning på min tonåriga yta. Allt har sin tid. Och jag spelade faktiskt gitarr på den tiden, utöver bollsparkandet. Slog an hårda ackord. Drog rafinerade riff. Var ball rockrebell.

Även om det där sista kanske var en smärre överdrift. Poängen är att det går att vara både brasse och Sinatra. Drömma går ju även när man nästan är trettio.

Majoritetens diktatur

Finlandssvenskar kindpussas. Sägs det. Jag vet inte, det kan vara en fördom.

Det här med hur man hälsar är annars en sällsam historia. Det är så lätt att det slutar med en faux pas. Om jag får bli lite fransk, och det får jag väl när vi talar om kindpussar. Jag har personligen svårt för dem. Pussarna alltså, inte fransmän (eller kanske ibland). Kindpussar var allmänt vedertaget som hälsning när jag gick i högstadiet. Så när jag ser någon hälsa på det viset sadlar jag närmsta höga häst. Sätter mig till rätta. Så pubertalt, tänker jag, och missar grovt poängen. Blandar ihop sammanhangen. Mina högstadieår har har inget med Frankrike att göra. Borde tänka något annat. Så kontinentalt, exempelvis.

Helt ovetenskapligt har jag nämligen fått för mig att kindpussandet är en väldigt kontinental sedvänja. Åtminstone är den inte svensk. I mitt vuxna Sverige är det kramar som gäller. Inte när man första gången träffar någon, men därefter och för alltid. Jag är helt bekväm med det, tycker att det är lagom närgånget och dessutom mysigt. Finare än handslagets kylighet och lättare att hålla reda på än kindpussandets oändliga matematik (en, två, tre eller rentav fyra?).

Med en ryggsäck full av omfamningar åkte jag därför till Finland.

Det hade räckt med en magväska. För i Finland kramas man inte. Eller låt mig formulera om den meningen. I Finland kramas män inte. Inte med varandra, ej heller med kvinnor. Vilket är synd, men inte mycket att orda om.

Få saker är ju nämligen så kulturellt betingade som hur man hälsar på andra människor. Dessvärre ligger kramar lågt på Europarankingen. I Finland är det för mycket, på Kontinenten är det för lite. Och den fransman är inte född som inte anser sig ha tolkningsföreträde på detta område. Så jag får böja mig. Det finns större problem. Fast finnarna får gärna kramas mer. Hör ni det, alla finnar? Det är väldigt, väldigt enkelt att göra mig glad.

Kanon

På restaurang häromveckan talade kyparen svenska med oss. Vi var tre svenskar plus S som satt runt bordet. Sparris låg i våra magar. Kyparen plockade bort tallrikar. Var det gott, frågade kyparen.

När finnar driver med svenskar är det inte sällan vår oförblommade entusiasm som används som slagträ. Att allting är jättebra eller jättefint eller superkul. Jämför med amerikanskans awesome. En adjektivens inflation.

Jättegott, svarade tre svenskar därför unisont. S log för sig själv. Såsen var god, sa en svensk. Den var jättegod. Ja, sa kyparen, den är helt ok.

Här kunde tre svenskar inte låta bli att skratta. Vilken underdrift! En kypare som helt sonika avfärdar sitt kök som endast helt ok. En fullkomligt främmande företeelse.

Men vi var inte helt rätt ute. Det är helt enkelt inte det finska sättet att bre på med tjocka lager. En del av kyparens betyg på såsen kan tillskrivas hans inte perfekta svenska, men mat är sällan jättegod för en finne. Den är god. Räcker så. Funkar bra. Jättebra? Var inte så svensk.

Beppe

Det där sista var kanske lite barnsligt. Det ligger eventuellt i mina gener. Låt mig förklara.

En allmänt utbredd uppfattning bland finländare är att svenskar tillhör en ytligare kultur. Att Sverige är ABBA där Finland är Sibelius. I Sverige är svaret på hur mår du alltid bra, I Finland är svaret sant. Sverige är amerikaniserat, Finland är Finland. Osv. Ni förstår.

Till det kommer en bristande förmåga att ta hand om oss själva. Att hantera livets mörkare sidor. Döden och sånt. När tsunamin slog till borta i Asien för fyra år sen tittade många finnar över sjön och såg ett Sverige fullt av vilsna människor. Krävande typer med blicken kollektivt riktad mot någon, vem som helst som skulle kunna ordna och förklara det som hade gått snett. Att kungen fyllde det tomrummet var symptomatiskt. Denna svenska oförmåga behandlades i en tidning jag läste strax efter katastrofen. Författaren avslutade sammanfattande; alla är barn, och de tillhör det gåtfulla folket.

Jag håller inte med fullt ut. Vi är möjligen gåtfulla, men inte barn. Skulle kanske säga breda snarare än ytliga. Tycker kanske inte att allvar är en större dygd. Men så är jag också jävig. Dessutom passar teorin mina syften just nu. Så ok, svenskar är barnsliga. Jag låter det förra inlägget stå.

Uppväxt

Kommer man från Helsingfors, tycker man inget vidare om Åbo. Det hela är ömsesidigt. Åbo var huvudstad fram till 1812, varefter Helsingfors tog över den rollen. Kan ju vara skäl nog att kivas.

Från Åbo kommer Hesburger. Något som Peppe fick mig halvt uppmärksam på i en kommentar till en av mina tidigare skrifter. Resten av den kunskapsluckan fyllde S i, och i kollegans bil på väg från jobbet idag, kom frågan upp igen. Det är intressant när sådana diskussioner kommer upp. Det blir uppenbart att jag har en annan allmänbildning än dem jag pratar med. Helt andra kulturella referenser.

Ett exempel. "Hej, alla barn. Jag heter Rulle. Hårrulle." De flesta svenskar drar på munnen. Eller tar sig för pannan. Vilket som, kommer det en reaktion. Medan de flesta finnar bara tycker att min humor har nått (än) lägre nivåer.

Det här kan vara lite knepigt ibland. Det händer att jag finner mig själv mitt i en grupp skrattande finnar (inte alltid åt mig), varefter jag får en förklaring som gör mig helt perplex. Lite som Bill Murrey i en japansk whiskeyreklam. Vad i hela friden har de skrattat åt?

För hur ska jag veta att det spelar roll varifrån Hesburger kommer? Och varför ska jag bry mig? Jo, det ska jag berätta. För innan dess blir jag inte finsk. Det är Sven Melanders menlösa skämt som gör mig svensk. Självklart inte bara det. Självklart inte. Sån nationalromantik lämnar jag åt sverigedemokrater och andra intellektuellt slöa stollar. Men det är en del av mitt kulturella sammanhang. Det jag menar, när jag säger att jag är svensk.

Fisk

Jag tänker inte på det längre, så det behövs att någon kommer utomlands ifrån och påminner mig om det. Det äts enorma mängder fisk i det här landet. På Haikko Herrgård blev det tydligt att det inte är en global norm. Speciellt min tyske kollega kliade sig i huvudet. Fisk varje dag? Wahnsinn!

Tänkte på det idag, när jag stoppade i mig en laxhistoria till lunch, i vilken köket hade stoppat pesto. Det fungerade inte helt friktionsfritt. Jag tröstade mig med att det kunde varit... intressantare. På Haikko serverades det en av dagarna oxfilé. Med lax inuti. Jag åt med viss diplomati. Tysken åt inte upp.

Bridget Jones dagbok

Blogginlägg: 24:e januari.

Vikt: 85; Alkoholenheter: 0; Kalorier: ärtsoppa och pannkakor; Cigaretter: 0; Antal gånger någon skämtat kring att svenska män är homosexuella: 2.

Det är inget personligt, så missförstå mig inte. Men dessa eviga skämt. Det blir aldrig gammalt.

I Tennispalatset finns det för det mesta någon temporär utställning att se. Det är knappast lysande varje gång, men där har funnits guldkorn. Ett av dem var - och här ser jag mig tvungen att varna känsliga läsare - när Tom of Finland ställdes ut. Subversiv verksamhet i ett homogent land. Rädslan för homosexuella är ett av den finska kulturens mindre sympatiska inslag. Och skämten, kan man ana, döljer något.

Heath är död, men Brokeback Mountain står kvar. Tusen sjöar, men nog finns det ett och annat berg även i Finland.

Börda

Jag fick lite påökt. Mycket trevligt detta. Men vad vore väl livet om det inte bjöd på lite motstånd?

I Sverige behöver man tänka på skattsatser och dylika tråkigheter en gång om året. När det är dags att deklarera, får man hem ett kuvert i brevlådan, i vilket det ligger en lapp som man skriver under och skickar tillbaka till Storebror. I sann svensk anda behöver medborgaren inte tänka mer än så på hur många procent som dras från hans surt förvärvade slantar. Om inkomsten ändras, ändras skatten och så är det med den saken.

Även här i Finland får jag ett kuvert en gång om året. Proceduren är densamma, skriv under och skicka in. Men här krävs jag på ytterligare lite mer möda än så. Jag förväntas meddela min nya lön till skattemyndigheten, på egen hand. Om jag glömmer det, påminns jag effektivt nästa gång det där kuvertet landar på hallmattan. Och den kallduschen vill man inte ha.

Ett i-landsproblem förvisso, det medger jag. Men som invant ompysslad svensk är det enerverande. Helt säkert finns det någon förklaring till systemet, och helt troligt är att det har fördelar gentemot det svenska. Bara att jag orkar inte. Rationalitet kan ju även det vara irriterande.

Utan en tråd

Alla drömmer om fåglar, även du, även jag. Men inte alla väljer att uttrycka sina tankar om frihet och kärlek genom att samla ihop tusentals människor och fotografera dem nakna på helt publika platser.

Traskade hem genom regnrusket idag, för att hämta min glömda plånbok. På Esplanadens norra sida kastade jag en blick in genom Galerie Forsbloms fönster. På en vägg hängde ett stort fotografi av Katarinagatan. I bakgrunden skymtade Domkyrkan, men det som gjorde tavlan speciell var att det utmed gatan låg mängder av nakna människor. Drivor av dem.

Det var den amerikanske fotografen Spencer Tunick som för några år sedan var i Helsingfors, och som nu alltså ställs ut på Norra Esplanaden. Han har tagit bilder på nakna folkmassor i en hel del olika länder, men ännu inte i Sverige. Någonting säger mig att det inte är en slump. Att det inte skulle vara helt lätt att genomföra. Jag kan ha fel. Och kanske tycker han egentligen bara att det vore att slå in öppna dörrar att fota nakna svenskar.

Något du bara måste läsa

En liten grej jag blev påmind om idag. Det kom ett brev på posten. Anledningen till att det kom till oss, var att vår adress stod på baksidan av kuvertet.

Otroligt fascinerande, tänker du nu. Berätta mer, Peter.

If you insist. På finska hemadresser skriver man till lägenhetsnummer. Vi bor i A 7, för uppgång A och lägenhet 7. Det här förekommer vanligtvis inte i Sverige. Svenskar har därför lite svårt för att skriva adresser på det viset, det blir gärna ett litet kommatecken eller liknande som avskiljare. A, 7. Vilket alltså inte behövs.

Det hela gör i alla fall brevbärarens umbäranden något lättare än för bröderna och systrarna i Sverige. Som ju måste matcha ett helt namn istället för ett enkelt nummer för att dela ut breven korrekt.

Ok, förlåt. Det fanns inget sätt att få det här spännande. Jag var bara tvungen att skriva ner det i den här digitala minnesbanken. Om du vill ha ersättning för din förlorade minut, skicka en räkning. Glöm inte att skriva lägenhetsnumret. A 7. Inget kommatecken.

Bara en månad till, så vänder det

Igår åt jag lunch med en kollega som bott i Düsseldorf under ett antal år. Folk som bott i Tyskland fascinerar mig alltid ofantligt, eftersom jag kan spegla mig i dem. Vi konstaterade dock snabbt att våra upplevelser troligen inte var särskilt lika, mest eftersom mitt Berlin är så olikt övriga tyska städer.

Kollegan, nu ett halvår in i sin retursejour, hade hittat en fruga i Tyskland, som han tagit med sig till Finland. Innan jag flyttade hit, ville jag först och främst hitta ett jobb. Tyskan hade ställt hårdare krav än så. Om det snöar i oktober, hade hon villkorat, tar jag mitt pick och pack och åker hem.

De föll vita kristaller sista veckan i oktober. Likt en eskimå, med oändliga reserver av ord för snö, löste min arbetskamrat krisen genom att benämna nederbörden snöblandat regn. Frun köpte förklaringen. När det sen väl föll riktig snö den tredje november var det inget problem längre. Regeln gällde oktober, och regler är till för att följas. Såpass preussisk är även en kvinna från Düsseldorf.

För den som undrar, kan jag säga att jag aldrig ställde några klimatrelaterade ultimatum för att bosätta mig här. Ibland, som t.ex. just nu, när jag vandrar genom det fuktiga och kalla mörker som kallas Helsingfors vinter, funderar jag på om det kanske hade varit klokt. Men det går snabbt över. Sverige är inte precis Copacabana det heller.

Jul igen

I Finland håller butikerna stängt på söndagar. En livsmedelsbutik som är mindre än 400 kvadratmeter får hålla öppet, men annars är det igenbommat. Jag trivs bra med den ordningen, det finns en viss frihet i att inte kunna handla saker på söndagarna och det är mysigt att spatsera genom staden när den står tom. När jag kom hit däremot, bortklemad som jag var av svenska, generösa öppettider, tyckte jag att det var ganska dött. Gud så omodernt, utbrast jag för mig själv. Och nog har Gud haft ett finger med när detta bestämdes, även om handelsfacket har agerat profet. Det tredje budordet har i vilket fall hållits på, så att de stackars butiksanställda kan få en vilodag. Det kan man ju ha sympati med, de är ju viktiga de också.

Men det finns, förstås, än viktigare saker här i livet. För att nämna två; turister och julen.

Därför är regeln undantagen två gånger per år. Under sommarmånaderna, när shoppande turister ges tillträde till Helsingfors kommers under hela helgerna, samt inför jul, när treenigheten kompletteras med Mammon och blir en kvartett.

Julen påbörjades igår, de nya öppettiderna gjorde att det i butikerna skockades fullt med får människor (full disclosure - inklusive mig), de första granarna var uppställda i skyltfönstren och vart tog sommaren vägen?

Stolthet och fördom

Bokmässan var det ja. I år var den enda svenska författare jag fick syn på Liza Marklund, hon höll någon utläggning om varför polisuniformer aldrig tvättas i manliga deckarförfattares böcker. Hon kämpade tappert med att få publiken att förstå varför just tvätt är viktigt och intressant att skriva om. Det påminde mig om ett avsnitt av Bettina S för ett par år sedan, där Gudrun Schyman var gäst. Gudrun, som ju icke är någon oäven retoriker, talade om feminism inför en alltmer förbryllad programvärd, varpå Bettina helt sonika skakade på huvudet och utbrast att nog talar Gudrun bra, men inte förstår man vad hon säger.

Personkemin kunde varit bättre, men det som framförallt saknades var ett sammanhang. Gudrun var i fel sammanhang. Utanför sina domäner. Borde ha valt det lättare artilleriet utifrån den förutsättningen. Så kändes det för Liza på bokmässan med. Även Leif GW Persson, som förra året la ut hela sitt sura register på mässan, hamnade offside. Det är ok för Leif att vara dryg i Sverige, där alla förväntar sig det. I Finland kom det som en överraskning att han är en idiot. Svårare att smälta. Den som bara läst hans böcker förväntar sig ju humor.

Jag skäms lite för mina landsmän när de går bort sig så. Därför är det skönt när jag får anledning att vara stolt. Jonas Hassen Khemiri är ett exempel på en sådan anledning. Läste en intervju med honom, full av klokskaper verkar han. Och när jag såg honom på bokmässan för två år sedan talade han ödmjukt och begåvat om sin då till finska nyligen översatta Ett öga rött. Att han dessutom fick otaliga flickhjärtan att smälta genom sin blotta närvaro visar bara att Gud är orättvis.

Unik ok

Hel-looks har bilder att bli inspirerad av. Modigare människor än jag förevigade av andra människor med näsa för stil. Exakt hur långt borta jag är från att hamna på sidan vet jag inte. Men långt är det, det inser jag, och förra helgen stod det plötsligt ännu klarare.

Jag och S var inne på Beamhill, en av Helsingfors bättre klädbutiker, och jag hittade en skjorta som jag köpte. I kassan på Beamhill står det alltid en snygg 20-nånting eller två. Det är nästan, men inte riktigt, som att surfa in på Hel-looks. När vi gick därifrån sa S i alla fall till mig att gatukreddiga killen i kassan måste ha varit förvånad över att jag köpte coola kläder, jag med min svartbrunrandiga Marimekko-väska och allt.

Här lärde jag mig något nytt. Tydligen har jag helt felaktigt gått omkring med min väska och trott att den är snitsig. Missförstå mig inte, den är vrålsnygg, det tycker S med. Det var ändå en present från henne. Men Hel-looks skulle inte vända sig om efter mig. Den är inte cool enligt gängse Helsinforskt gatumode. Inte för kidzen. Ungdomar gör sig inte besvär. Etcetera. Något jag alltså inte har förstått.

Skiter nu i det. Mannen gör kläderna, och ironin är med andra ord att i Helsingfors hjälper väskan till med att göra mig annorlunda. Gör mig very special. Håller mig borta från Fab Five. Inte tvärtom. Tänk att jag skulle vara en sådan föregångare.

Arrogans

Det här är roligt. Elakt, och inte särskilt representativt kanske, men heller knappast helt utan botten. Turistbussarna tar ofta vägen genom Kronohagen, när kryssningsfärjan angjorts vid Salutorget och den anslutande bussen ska parkeras någonstans nära Senatstorget. Ut genom fönstren stirrar pensionerade amerikaner, och ett stående skämt är att de antagligen inte ens vet i vilken stad de hamnat. Elakt det med.

Vi irriterar oss gärna, vi européer, när amerikaner kommer över och behandlar oss som just européer. Ignorerar våra särarter. Tar för givet att alla talar engelska. Attityden får dem att framstå som obildade, ohyfsade och i allmänhet korkade. Som i filmen. Att inte veta var Frankrike ligger! Det måste man veta.

Vad har då det detta i den här bloggen att göra? Jo, precis som jag skrev tidigare, har jag en teori. Jag tror nämligen att vi svenskar på många sätt är lika goda kålsupare som amerikaner.

Om jag börjar baklänges. Hur många delstater kan du placera på en amerikansk karta? Om någon gick ut på en svenska gata och frågade gemene man, skulle resultatet bli magert. Men, säger du, det är inte länder och därför inte alls samma sak. Taget. Rikta blicken söderut istället. Hur många länder i Sydamerika fixar du? Ok igen, vi har inga storpolitiska ambitioner där, för inte krig mot eller i någon nation, så kanske kan vi förlåtas om kunskaperna brister, även denna gång.

Då tycker jag vi tar oss till Finland. Låt mig ställa en lätt fråga. Helsingfors känner nog de flesta till, men vilken är Finlands näst största stad? Det är sannerligen inte mycket begärt. Jag talar ändå om ett grannland som vi delar djupa historiska rötter med, och en nordisk stad som bara är obetydligt mindre än Malmö. Esbo är förresten svaret. Det ligger... ja, var ligger Esbo?

Jag tror att vi många gånger är så bekväma som vi tillåts vara. En amerikan på resande fot talar sitt modersmål eftersom det går. För det mesta. En svensk i Helsingfors gör samma sak. Det är värt ett försök. Och nog sadlar vi svenskar om till herrefolk när vi kommer över Östersjön och får syn på alla avtryck vi har lämnat och lämnar ännu. Någon sträng slås an. Det klingar en ganska otrevlig ton. Och det slutar inte där. Följ med ett finskt sällskap till Tallinn, och upplev samma fenomen. Det finns något djupt mänskligt i det beteendet. Varför annars beställa Raimat i Västergötland?

Änglagård, nån?

Vad min poäng är? Att den som är fri från synd kan kasta första stenen. Just det. Jag är Jesus. Från Nasaret. Peka ut det på en karta den som kan*.


* Om du prickat in svaret på dessa frågor har du min djupaste respekt. Personligen hade jag knappt ens hört om Esbo innan jag flyttade hit, och jag skulle sladda en hel del på den amerikanska kartan, i nord såväl som i syd. Men Nasaret ligger i alla fall i Israel.