Kärlek & Anarki

Helsingfors präglas just nu av den årliga filmfestivalen Kärlek & Anarki. Elva dagar av udda och mindre udda filmexistenser förgyller de biografer som ännu inte blivit omvandlade till nattklubbar.

För 70 Euro blir du ägare till ett festivalpass, med vilket du kan se elva valfria filmer. S och jag delar på ett, så det blir fem filmer var plus en extra för henne. Hittills har det varit mycket lyckat.

Det fina med filmfestivaler är att vyerna vidgas. I mitt fall vidgas de till Rumänien, USA, Indien, Island och USA igen. I tur och ordning. Jag känner mig mycket kulturell. Gillar det. Funderar på att bli medlem i Filmarkivet. Börja gå på retrospektiv. Skaffa en basker. Bli allmänt svår.

Here's Johnny!

Det finns en klubb ner mot centrum som heter Redrum. Har tyckt att det är ett lite knepigt namn, något slags engelsksvensk bastard, ett försök att få in att det är ett rum och att stället går i rött.

Vi hoppar till idag. Jag satt och såg The Shining ikväll. Satt och tänkte att det här blir jag inte klokare av. Möjligen skräckslagen. Sedan dök order murder upp i en spegelbild. Lite klokare blev jag ändå.

Bridget Jones dagbok

Blogginlägg: 24:e januari.

Vikt: 85; Alkoholenheter: 0; Kalorier: ärtsoppa och pannkakor; Cigaretter: 0; Antal gånger någon skämtat kring att svenska män är homosexuella: 2.

Det är inget personligt, så missförstå mig inte. Men dessa eviga skämt. Det blir aldrig gammalt.

I Tennispalatset finns det för det mesta någon temporär utställning att se. Det är knappast lysande varje gång, men där har funnits guldkorn. Ett av dem var - och här ser jag mig tvungen att varna känsliga läsare - när Tom of Finland ställdes ut. Subversiv verksamhet i ett homogent land. Rädslan för homosexuella är ett av den finska kulturens mindre sympatiska inslag. Och skämten, kan man ana, döljer något.

Heath är död, men Brokeback Mountain står kvar. Tusen sjöar, men nog finns det ett och annat berg även i Finland.

Finess

Tänkte skriva några rader om Krister Uggeldahl, filmrecensent på Hufvudstadsbladet.

Jag hade nått en punkt i mitt liv när jag funderade på att bli vuxen, acceptera att det finns åsikter andra än mina egna, och ge upp hoppet om att hitta en recensent som delar min oändliga visdom. Varje gång någon tyckt korrekt, har densamme tyckt fel i nästa recension.

Enter Uggeldahl. Han har, undantagen går att räkna på ena handens fingrar, alltid rätt. Skriver som jag skulle ha skrivit, fast mer uttrycksfullt och med kulturell bildning.

Ville bara säga det.