En man med ett jävla humör

De flesta har väl någon gång varit nära döden. På ett eller annat vis. Vad vet man, det finns många sätt att inte dö på. Genom att inte få en spårvagn över sig förslagsvis.

En gång för några år sedan, vid Hagakyrkans hållplats i Göteborg, höll jag t.ex. på att traska ut i gatan just framför en framrusande sådan. Mindre smart, lite ångestframkallande, och en ny post i min skyddsängels balansräkning.

Que sera, sera, det gick bra, det gick bra, och det hände mig bara en gång. Med tanke på att jag bodde fem år i Göteborg, och att en mängd av mina somrar tillbringats där, är en gång, som man säger, ingen gång. Att det inte har blivit två har sina orsaker, att bränt barn luktar illa och lär sig av misstagen är en, men det är inte hela förklaringen. I Sverige är fotgängare en högre kast. Bilar, bussar och spårvagnar, om inte stannar, så saktar i alla fall in för det mesta när någon vill gå över gatan. Vad är det för struntprat, kanske denna någon tänker nu, men då har samma någon inte varit i Helsingfors.

I Helsingfors regerar fordonen. Går gör man på nåder, att passera framför en buss är en ren provokation. Som värst är det nere vid Järnvägsstationen, där jag mer än en gång har insett att en buss på väg mot mig faktiskt gasar, inte bromsar in. Bilisterna är inte ett jota bättre, bara undantagsvis stannar de för att släppa över någon. Man får snällt vänta tills kusten är klar. Det har till min fasa hänt att jag har fått ta till det kraftfullaste vapen en fotgängare har. Håll i hatten nu. Jag hytter med näven. Det trodde jag inte att jag skulle göra förrän jag fyllt 85 eller så. På tal om att vara nära döden, menar jag.

Tragedi

Morden i Tusby, så hemskt. Det heter att finnar är bättre på att hantera frågor kring liv och död, än vad vi svenskar är. Det är säkert sant. Undrar ändå vad som kommer hända nu.

Helsinki Shooting Club

I en källarlokal på Albertsgatan i Rödbergen, brände jag och några kollegor av några mer eller mindre välriktade skott, efter en noggrann säkerhetsgenomgång av klubbens personal. Till exempel visade det sig att man "om ett skott inte går av, inte ska leta efter fel genom att titta in i pipan". Kloka ord.

En smörgåsbord av olika pistoler och revolvrar dukades sedan upp. Jag minns inte namnet på de allra flesta, men det gjorde inget, för vi fick för varje genomgånget vapen även veta i vilken film eller TV-serie det förekommit, alternativt om det användes av någon trevlig specialpolisstyrka någonstans i världen.

Efter en provrunda med en fjunig lågkaliberpistol, skred vi till verket. Jag sköt i tur och ordning med James Bond (old school, Sean Connery), Clint Eastwood, finska polisen och så en pistol som jag inte minns var den hade använts. Men det var i alla fall en Colt, och den har serietillverkats sedan 1911, så någon regissör har säkert klämt in den i sitt verk. Som avslutning fick vi avfyra varsitt skott med de två stora pickadollerna i arsenalen. Desert Eagle (Snatch, Vinnie Jones om någon minns den filmen) samt Smith & Wesson .500 (ingen film än så länge). Båda dessa sa PANG och båda fick i alla fall mig att kissa lite i byxan.

Innan vi satte igång det hela, sa en av instruktörerna till mig att de flesta som kommer dit är lite nervösa, att de blir ännu lite mer nervösa efter det första avfyrade skottet, men att de när de lämnar är frälsta. Det verkar som jag är som de flesta.

Nu hade jag tänkt skriva en liten, liten, kort text om besöket. Blev inte så. Säger mer om mig än om skjutklubben antagligen, men ändå. Rekommenderas det här.