Kamratskap

Under fotbolls-VM för några år sedan, jag minns inte vilket, såg jag en intervju med en skotsk supporter. Han klargjorde att han gladeligen skulle finna sig i ett misslyckande för sitt landslag, så länge England inte gick vidare från sitt gruppspel.

Finska friidrottsförbundet har gjort reklam för årets Finnkamp med följande slogan: "Det viktigaste är inte att vinna, utan att Sverige förlorar".

Bedårande.

Ironi

Sitter och tittar på Barcelona-Deportivo La Coruna på Sportkanalen. Det ser halvfullt ut på läktarna, så det är väl bara en sisådär 40-50.000 åskådare på plats. En vanlig söndagkväll i december, alltså.

Det där ständigt närvarande känslan av att inte befinna sig i världens centrum förstärks av sånt. Om någonting händer i Helsingfors som drar så mycket folk, då är det ingen vanlig söndagkväll. Jag vet, det är fånigt att tänka så här. Men det där om att gräset alltid är grönare känns, med Camp Nous gräsmatta på andra sidan staketet, inte som den tröst det antagligen är menat att ge.

Vanor

Svenskar äter mest sötsaker i hela världen, sisådär 14 kilo* om året per godisgris, en förstaplats vi delar med belgare och holländare. Choklad och... haschkakor? Finnar dricker mest kaffe i samma värld, ungefär 3-5 koppar om dagen beroende på vem man frågar. Som varje förnuftig människa kan förstå är det här inte en helt hälsosam kombination för en karaktärssvag svensk. Ingen skulle väl kalla mig för tjock, men ett och annat av mina kilon skulle kunna omlokaliseras. Så att säga. Och prognosen säger att fler kilon är på väg.

Dags att mota Olle i grind med andra ord. Problemet med Olle är att han är en sån trevlig prick. Man står där vid grinden med en bestämd min, men så kommer han och har med sig kaffe och har bakat bullar och så tänker man att det får väl gå den här gången med. Nästa gång, tänker man, ska han motas.

Men nu. Gick ner och köpte mig ett medlemskap på Elixia på Alexandersgatan. Det finns gott om alternativ för den hurtige som vill gå på gym i Helsingfors. SATS, Esport och Motivus är några exempel, men Elixia låg just precis mitt på vägen jag tar från jobbet hem. Det är som min kompis Olle säger. Inte ska man röra sig mer än nödvändigt.


* Hittade ingen länk för det, det är något jag hört. Lite på mig, jag kan mitt snask.

Sisyfos hade det inte så lätt han heller

Å ena sidan. Finland lyckades inte vinna nere i Porto. Fru Fortuna låg och lurade ute i Atlanten, men valde att inte blanda sig i. Efter regn kommer sol, kära Finland, även om du själv nog skulle hävda att det snarare kommer mer regn efter regn.

Å andra sidan. Sverige slog Lettland på Råsunda, och spelar därmed EM nästa sommar. Den svenska fotbollshaussen kan fortsätta.

I Finland är intresset för fotboll ganska stort, men bara på landslagsnivå. Den inhemska ligan är för de närmast sörjande. Intressant nog var det likadant i Sverige innan EM på hemmaplan 1992. Expressen övervägde tom att sluta bevaka Allsvenskan, pga det klena intresset. Andra tider, minst sagt, men det som ändrade det hela var just europamästerskapet. Därefter har publiken kommit tillbaka, och det med råge.

Finland behöver en liknande injektion. Nästa gång, säg. Heja Suomi!

Du fjällhöga nord

När man reser får man veta vilken bild andra har av ens nationalitet. Den stämmer inte nödvändigtvis överens med den bild man har själv, och därför är det en berusande känsla när någon säger att svenskar är bra på något särskilt. Speciellt när vi själva är övertygade om att så också är fallet. Självförhärligandet förstärks utomlands. Lokalpatriotismen växer med kvadraten på avståndet från hembygden.

Musik är ett bra exempel. Sverige är en fantastisk liten nation, som producerar mängder med musik. Finnar säger ofta till mig att svensk musik är så bra, och jag nickar ivrigt. Suger in det, på riktigt stolt. Det här är svensk musik, kan jag berätta med en menande blick, när någon från Svea Rike exporterad skiva snurrar. Ändå finns där en gnagande känsla av att jag kanske inte direkt har så mycket med den exporten att göra. Personligen, menar jag. Att det inte nödvändigtvis finns något i mitt svenska blod som gör mig delaktig i, och därmed ansvarig för, det svenska musikundret. Arvsynd har man ju hört om, men arvära? Finns det?

När jag växte upp var svaret på den frågan ett självklart ja. Sveriges fullkomligt oproportionerliga framgångar i tennis exempelvis, var ett bevis på att vi svenskar var utvalda. En ohotad världsordning.

Som ett JAS-plan föll den kronan på sned. Robin Söderling, Sveriges nummer ett, ligger 41:a på världsrankingen, 14 placeringar efter Finlands numero yksi, Jarkko Nieminen. Fördel Finland. Finland! I tennis!

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill få sagt med det här. Mer än att det här med tennisen gör mig ein Bißchen bitter. Att det här med nationalism är ett förrädiskt fanstyg. Och kanske är det ett litet försvarstal från en dåre med blågult blod. Man får ta det onda med det goda.

Selektivitet

Minns du något från året -95? Fick frågan idag, efter att en lyriker på radion rimmat vi kom hem året nittiofem, och svarade att jo, det var året Göteborg arrangerade friidrotts-VM. Ett strålande VM, det bästa någonsin i världen i Sverige. Solen sken, och Jonathan Edwards hoppade tresteg som ingen gjort varken förr eller senare.

Nå, tyckte min samtalspartner. Förvisso hade detta VM hållits det året, men det vi alla minns är ju ändå det som skedde i Globen, där de finska lejonen malde ner Tre Kronor och tog det guld man varken tagit förr eller senare. Jag talar givetvis om världsmästerskapet i ishockey, om någon undrar.

Goda minnen båda två, harmlösa att tala om. Eftersom vi bara har ett var.

Det är värre när ett trevligt minne hamnar i samma rum som ett otrevligt minne. Då får man vakta sin tunga. Det är ännu värre när rummet i fråga är min egen ihågkomst. Ta OS-finalen i ishockey 2006. Sverige-Finland i Turin. Jag och S satt hemma och tjivades om vilket språk TV-kommentatorn skulle tala. En kompromiss gjorde att andra perioden blev på svenska, resten på finska. Jag lyssnade på Lasse Granqvist på nätradion, med 30 sekunders fördröjning, under hela sista perioden. Sverige vann, Finland förlorade, och dessa två minnen skär sig. Er svensk i Finnlandet har sällan upplevt något mer bitterljuvt. Det goda intrycket är starkare, men ibland får jag fråga mig, för att bereda plats i mitt minne. Jag är svensk, men är jag också finne?

Ismannen

Så vann då Kimi Räikkönen VM-titeln i Formel 1. Relativt höga odds på det innan sista loppet idag. Låga odds däremot på vad som kommer vara samtalsämnet på kontoret imorgon, och ännu lägre odds på att jag kommer få frågan om på vilken plats bäste svensk hamnade.

Jag har varit på ett F1-lopp, på Hungaroring i Budapest. Den gången åkte Räikkönen ur, vilket lade en sardin på stämningen bland de övriga i sällskapet, alla finnar. Men jag, som inte varit någon större fantast sedan tidigare och som tyckt att F1 på TV är på gränsen till kriminellt tråkigt, trivdes finfint och hade fantastiskt roligt. Vem hade kunnat ana? Uppspelt av motorsport. Men det måste upplevas på plats. Live ska det vara.

En åsikt jag alltså är rätt ensam om här i trakten. Just nu när jag skriver det här sitter min flickvän, liksom ungefär fem miljoner andra finnar, klistrad framför TV:n och njuter i fulla drag av Kimis seger. Ki-mi Räik-kö-nen, Ki-mi Räik-kö-nen! När Lordi vann Schlagerfestivalen i Aten samlades en ansenlig skara finnar på Salutorget för att fira dem när de kom hem, men kanske kan det bli ännu fler nu? Kimi är populär. Om jag inte varit svensk, och rönnbären inte varit så förutsägbart sura, hade jag även skrivit om hans totala brist på karisma, men jag låter bli. Och jag gläds åt vinsten, riktigt mycket. Jag gör faktiskt det.

Mucho macho

Vierumäki ligger utanför Lahtis, en timmes bilresa från Helsingfors, lite längre om man kör lagligt. Där ligger Finlands idrottsinstitut, och där tränar t.ex. finska idrottare inför OS i Peking nästa år.

Det senare var spännande för de finnar jag just spenderat ett dygn i Vierumäki tillsammans med. De siktade ett eller ett par kända ansikten, kända för dem men inte nödvändigtvis för mig. Inte för att jag var ledsen för det, det var en fantastiskt fin plats vare sig man blev star struck eller inte. Vi bodde, badade bastu, åt och drack gott i en stuga vid en sjö. Och det, det kan man inte göra för ofta.

Inte nog med det, vistelsen kröntes av att vi fick köra fyrhjulingar genom skogen. På med fullt stass, overall, stövlar, hjälm, rubbet. Sen en och en halv timmes brummande. På karavan, bakom en guide för säkerhets skull. Men i övrigt, väldigt manligt det hela.

På småstigar, genom skogens beckmörker. Träd som rusar förbi, ljudet och lukten av motorer. När vi rundade en obebodd, igenbommad trästuga, väntade jag mig nästan att häxan Blair skulle dyka upp. Kanske skulle vi göra en liten amatörfilm. Illusionen bröts brutalt av guiden som viftade oss vidare.

Jag hade sett fram emot vår lilla oktoberkåsa, men precis som på skjutklubben hade jag långt mycket roligare än vad jag hade förväntat mig. Slutsatsen måste vara att jag är mer macho än vad jag trott. Eller mer barnslig. Något av de två. Eller båda.

Belgian blues

Det blev ingen billig öl igår, eftersom Henry´s pub tydligen inte blivit informerade om Ölets Dag. Ingen annan jag talade med heller för den delen, så uppenbart(?) hade jag läst in för mycket i affischen från förra helgen.

I alla fall. Vi satt på nämnda pub med anledning av dess storbildsskärm, där Finland spelade oavgjort mot Belgien i Bryssel. Ju längre matchen led, och ju längre bort Finland spelade sig från EM-slutspelet nästa sommar, desto mer frustration ackumulerades i lokalen, och desto mer frekvent flög V-ordet genom luften.

Jag har upplevt liknande atmosfär förr. Som mest laddad var den på ett torg i Stuttgart förra sommaren, där jag i ett hav av attackberusade engelsmän såg England slå Ecuador med 1-0, målet en patenterad Beckham-frispark. Jag höll på britterna, av det enkla skälet att jag inte hade lust att få reda på vad de tillresta engelsmännen skulle ta sig för om de hade blivit besvikna.

Det finns dock en stor skillnad. Britterna hade helt säkert gjort sitt värsta för att möblera om i Stuttgart, men jag var inte ett dugg bekymrad för vad finnarna skulle hitta på igår. Visst, det är mikro och makro, och jag kanske är naiv, men det här med att finnarna ska börja slåss för en fotbollsmatch skull är helt enkelt inget jag går omkring och oroar mig för.

Igår fick jag vatten på min kvarn. Efter slutsignalen var det som om matchen aldrig spelats, möjligen fanns där ett stänk av vemod. Huliganism har inte fått något större fäste här i Finland. Tänk vad skönt det hade varit att kunna skriva samma sak om Sverige.

Helsinki Shooting Club

I en källarlokal på Albertsgatan i Rödbergen, brände jag och några kollegor av några mer eller mindre välriktade skott, efter en noggrann säkerhetsgenomgång av klubbens personal. Till exempel visade det sig att man "om ett skott inte går av, inte ska leta efter fel genom att titta in i pipan". Kloka ord.

En smörgåsbord av olika pistoler och revolvrar dukades sedan upp. Jag minns inte namnet på de allra flesta, men det gjorde inget, för vi fick för varje genomgånget vapen även veta i vilken film eller TV-serie det förekommit, alternativt om det användes av någon trevlig specialpolisstyrka någonstans i världen.

Efter en provrunda med en fjunig lågkaliberpistol, skred vi till verket. Jag sköt i tur och ordning med James Bond (old school, Sean Connery), Clint Eastwood, finska polisen och så en pistol som jag inte minns var den hade använts. Men det var i alla fall en Colt, och den har serietillverkats sedan 1911, så någon regissör har säkert klämt in den i sitt verk. Som avslutning fick vi avfyra varsitt skott med de två stora pickadollerna i arsenalen. Desert Eagle (Snatch, Vinnie Jones om någon minns den filmen) samt Smith & Wesson .500 (ingen film än så länge). Båda dessa sa PANG och båda fick i alla fall mig att kissa lite i byxan.

Innan vi satte igång det hela, sa en av instruktörerna till mig att de flesta som kommer dit är lite nervösa, att de blir ännu lite mer nervösa efter det första avfyrade skottet, men att de när de lämnar är frälsta. Det verkar som jag är som de flesta.

Nu hade jag tänkt skriva en liten, liten, kort text om besöket. Blev inte så. Säger mer om mig än om skjutklubben antagligen, men ändå. Rekommenderas det här.

Konstruktionism

Finland slog Sverige i Sverigekampen.

In a related story, som amerikanerna säger, slog Sverige Finland i Finnkampen.

Skönt att alla får vara glada. Utom möjligen de svenska herrarna (igen) och de finska damerna (igen!).