Grinig

Neon, techno och lyckohjul som lockar med stora kramdjur.

Jag har klagat på Narinken förr. Så jag har förstås ingen rätt att vara raljant mot olika satsningar för att göra platsen levande. Men den som kom idén att ställa upp ett provisoriskt nöjesfält kan inte ha haft alla hästar hemma.

Jag kan förstås känna sympati med det, speciellt när det oddsen för succé är så fantastiskt höga. Helsingfors i oktober är en tillräcklig utmaning för ett dylikt arrangemang, men när staden är så grå som den var ikväll är det hela dömt att misslyckas. Så är det med den saken.

Extra svensk i Finnlandet

Idag är det Sveriges nationaldag. Exakt ett halvår före Finlands. Eller efter.

Det måste vara en av världens minst firade nationaldagar. Antar att vi tar vår självständighet såpass för given. Jag med. Bryr mig inte. Tyvärr lämnas hela scenen öppen för nynazister. Det känns sådär. Ambivalent.

Poängen är i alla fall att jag när jag vaknade imorse inte hade några funderingar kring dagens dignitet. Däremot förstod jag att det var fredag - casual Friday - och varmt ute. Så mitt klädval gjordes helt utan baktankar. Inte ens när min kollega med en lurig blick påpekade att jag minsann såg svensk ut idag funderade jag på saken.

När det väl slog mig var det för sent. Valet att publicera en bild på dagens skjorta är ren terapi.



Uppdatering: S ser mer nyktert på det hela. Va, säger hon. Varför skulle någon finne bry sig om det? Finnar bryr sig inte ett dugg.

Jag tror att det känns bättre så.

Bleckafredag

Efter en mycket tidig uppgång och nio timmar i ett flygplan, skulle det troligtvis rekommenderas - av ett valfritt folkhälsoinstitut - att den påföljande kvällen spenderas i sällskap med några glas vatten, följda av en tidig sänggång.

Alltså gick jag ut på krogen, hällde i mig några öl, och kom i säng nästan på pricken 24 timmar efter att jag steg upp från min mumbaiska hotellsäng. Jag mår efter omständigheterna oförskämt bra idag. Sänder en tacksamhetens tanke till Ganesha.

Våra steg bar oss till Baker's på Mannerheimsvägen, vilket brukar vara något av en lottdragning. Alla förutsättningar finns, och ibland slår det väl ut. Två våningar, tre om man räknar källaren med dess bastuavdelning, flera barer, dansgolv och ett finfint läge. Trots detta, är det inte sällan en nit. Som igår.

Baker's säljer dyr öl. Det kan vara skäligt, om det till exempel spelas bra musik, och stämningen är god och glad. Igår var den redan när vi anlände snarare lite tryckt. Och värre skulle det bli. Jag skakade min lurviga, när DJ:n plötsligt spelar - håll i er - Alanis Morrisette från 1995. Jag är den förste att försvara 90-talet, eller möjligen den andre, men Alanis sätter jag på om jag nån gång skulle bli sugen på att skära mig lite i armarna. Alanis skulle förstå. Men sånt hör inte hemma på ett fullt dansgolv.

Ty någon ordning får det vara. Och därmed basta!

Haiku #6

Datorn bröt ihop
Sverige genast längre bort
Låneburksbloggar

Att dö en smula

Efter 10 år är ett svenskt körkort inte längre brukbart. Den som har sett mitt körkort skulle nog inte tycka att det är en så dum idé, om inte annat för att min artonåriga känsla för hårmode lämnar en del att önska så här ett decennium senare. Ett finskt kort räcker bra mycket längre, men som svensk får jag nu alltså söka om ett nytt.

Den svenska ambassaden i Helsingfors är förmodligen den svenska ambassad i världen som är mest pompös. Den syns och tar plats där den ligger nere vid Salutorget. En svensk vimpel slänger sig glatt i vinden, ropar ut att här finns något viktigt. Så måste det i alla fall vara tänkt.

Begav mig dit imorse, för att hämta ansökningshandlingar för mitt nya körkort. Mellan 9 och 12 på vardagsmorgnar välkomnas man, och ungefär när man öppnar porten till besöksavdelningen börjar glansen att falna. För det hela är, för att sammanfatta det med ett ord, grått. Ingen verkar le i onödan, inget verkar vara i något annat syfte än att administrera. De gånger jag varit där i olika ärenden har jag alltid gått ut med en känsla av förundran. Varför denna nedstämdhet och tristess?

Idag när jag gick därifrån började jag fundera på en liten teori. Kanske är det med den svenska ambassaden i Helsingfors, som med den ryska i Berlin. För den som inte har varit på Unter den Linden, en liten bit från Brandenburger Tor, och skådat den, kan jag berätta att man blir lite nedstämd av hur onödigt stor och central den ryska ambassaden är numera. Egentligen kan man säga nästan samma om den ryska i Helsingfors, ett riktigt kråkslott, men nu är det alltså en känsla av tider som flytt som jag försöker fånga. Och möjligen gäller detta även för Sverige i Finland. Det fanns en tid när vi betydde något, ja till och med mycket, och det krävde en ambassadbyggnad med stil.

Säkert pågår en hel därinne även idag, bortom besökstiderna. Men knappast lika mycket som i fornstora dagar. Nu känns den mest förväxt. Kanske är det därför stämningen är så nedstämd. För att Finland klarar sig självt nu. Det gör ont när knoppar brister.

Uppehåll

Jag har inte skrivit på några dagar, och det får bli sparsamt ytterligare en tid. På min högra hand sitter ett vriststöd, efter en mindre lyckad gymsession. Bara så ingen undrar vart jag har tagit vägen.

Läkarbesök är ju sällan festliga, men doktorns uppfriskande bekymmerslöshet i användandet av det svenska språket gjorde mig på bra humör. Är det din rätta hand du har ont i, frågade hon. Simultantolken i mitt hjärnkontor lade sin panna i djupa veck och föreslog rätt = right = höger.

Hon var förstås medveten om att hennes svenska ingalunda var perfekt. Ändå språkade hon vidare utan dödsfruktan. Där ett karaktärsdrag att avundas.

Varför ordet för rätt och för höger är detsamma på flera språk, däribland finska, är för övrigt ett ämne för ett annat inlägg på en annan blogg.

En vintersaga

Vädret är idag, hur ska jag uttrycka mig så vältaligt som situationen tillåter...? Skit. Vädret är skit. På få platser i Helsingfors blir det lika uppenbart som i Kronohagen. När det är kallt, är här extra kallt. När det blåser, är här storm. Havet är den skyldige, det viner om en halvö.

En gång för ett par år sedan traskade jag genom stadsdelen, på väg hem mot vårt förra bo på Norra Kajen, utan vantar och med två tunga kassar att bära. Det var i februari, och mina händer höll bokstavligen på att ramla av. Var femtionde meter fick jag stanna för att försöka få liv i mina stackars tassar. Det var minus en miljard kronohagsgrader, och endast jag och en kvinna med en hund hade vågat oss ut.

Andra gången jag hade passerat kvinnan, bara för att stanna upp igen, ivrigt upptagen med att gnida händerna mot varandra, gick hon fram till mig och tog till orda.

Kvinna med hund: Fryser du?
Jag: Ja.
Kvinna med hund: Du kan få mina vantar.

I en gest av biblisk vänlighet tog hon faktiskt av sig sina vantar och ville ge dem till mig. Jesus med hund. Förvisso hade hon ytterligare ett lager på sig under det första paret, men jag misstänker att samaritpatrullen var på jour för att rädda traktens frusna själar.

Jag tog inte emot dem, jag hade bara en kort bit kvar. Varför jag inte hade vantar i första taget? Varför jag gnäller på kyligt väder och nu när det är ett plusgradigt tråkregn? Varför vi envisades med att bo kvar i Kronohagen även när vi flyttade, om det nu är så blåsigt här?

Ställ nu inte så mycket frågor. Vissa vägar äro outgrundliga.

Börda

Jag fick lite påökt. Mycket trevligt detta. Men vad vore väl livet om det inte bjöd på lite motstånd?

I Sverige behöver man tänka på skattsatser och dylika tråkigheter en gång om året. När det är dags att deklarera, får man hem ett kuvert i brevlådan, i vilket det ligger en lapp som man skriver under och skickar tillbaka till Storebror. I sann svensk anda behöver medborgaren inte tänka mer än så på hur många procent som dras från hans surt förvärvade slantar. Om inkomsten ändras, ändras skatten och så är det med den saken.

Även här i Finland får jag ett kuvert en gång om året. Proceduren är densamma, skriv under och skicka in. Men här krävs jag på ytterligare lite mer möda än så. Jag förväntas meddela min nya lön till skattemyndigheten, på egen hand. Om jag glömmer det, påminns jag effektivt nästa gång det där kuvertet landar på hallmattan. Och den kallduschen vill man inte ha.

Ett i-landsproblem förvisso, det medger jag. Men som invant ompysslad svensk är det enerverande. Helt säkert finns det någon förklaring till systemet, och helt troligt är att det har fördelar gentemot det svenska. Bara att jag orkar inte. Rationalitet kan ju även det vara irriterande.

Ironi

Sitter och tittar på Barcelona-Deportivo La Coruna på Sportkanalen. Det ser halvfullt ut på läktarna, så det är väl bara en sisådär 40-50.000 åskådare på plats. En vanlig söndagkväll i december, alltså.

Det där ständigt närvarande känslan av att inte befinna sig i världens centrum förstärks av sånt. Om någonting händer i Helsingfors som drar så mycket folk, då är det ingen vanlig söndagkväll. Jag vet, det är fånigt att tänka så här. Men det där om att gräset alltid är grönare känns, med Camp Nous gräsmatta på andra sidan staketet, inte som den tröst det antagligen är menat att ge.

Fukt

I Göteborg vet man att när det faller snö, är det bara en tidsfråga innan den är borta. Droppe för droppe försvinner den, och sedan blir det blött om fötterna. En i allt övrigt fin stad, men Göteborg är flink på det här med väta.

Min besvikelse över att det i Helsingfors är exakt likadant är därför stor. Sitter och tittar ut genom fönstret och på gatan ligger det snö. Vad fint, tänkte jag när jag vaknade, tog ett par steg in i köket och satte på kaffebryggaren.

Nu är kaffet klart och det är redan mindre snö kvar. Snart har den gått förlorad. Hjärtekross så här på första advent och allt.

Sisyfos hade det inte så lätt han heller

Å ena sidan. Finland lyckades inte vinna nere i Porto. Fru Fortuna låg och lurade ute i Atlanten, men valde att inte blanda sig i. Efter regn kommer sol, kära Finland, även om du själv nog skulle hävda att det snarare kommer mer regn efter regn.

Å andra sidan. Sverige slog Lettland på Råsunda, och spelar därmed EM nästa sommar. Den svenska fotbollshaussen kan fortsätta.

I Finland är intresset för fotboll ganska stort, men bara på landslagsnivå. Den inhemska ligan är för de närmast sörjande. Intressant nog var det likadant i Sverige innan EM på hemmaplan 1992. Expressen övervägde tom att sluta bevaka Allsvenskan, pga det klena intresset. Andra tider, minst sagt, men det som ändrade det hela var just europamästerskapet. Därefter har publiken kommit tillbaka, och det med råge.

Finland behöver en liknande injektion. Nästa gång, säg. Heja Suomi!

När Finland var nummer ett

Ok, bara ett klipp till. Jag kommer ändå aldrig kunna skriva något lika slagkraftigt.

Bara en månad till, så vänder det

Igår åt jag lunch med en kollega som bott i Düsseldorf under ett antal år. Folk som bott i Tyskland fascinerar mig alltid ofantligt, eftersom jag kan spegla mig i dem. Vi konstaterade dock snabbt att våra upplevelser troligen inte var särskilt lika, mest eftersom mitt Berlin är så olikt övriga tyska städer.

Kollegan, nu ett halvår in i sin retursejour, hade hittat en fruga i Tyskland, som han tagit med sig till Finland. Innan jag flyttade hit, ville jag först och främst hitta ett jobb. Tyskan hade ställt hårdare krav än så. Om det snöar i oktober, hade hon villkorat, tar jag mitt pick och pack och åker hem.

De föll vita kristaller sista veckan i oktober. Likt en eskimå, med oändliga reserver av ord för snö, löste min arbetskamrat krisen genom att benämna nederbörden snöblandat regn. Frun köpte förklaringen. När det sen väl föll riktig snö den tredje november var det inget problem längre. Regeln gällde oktober, och regler är till för att följas. Såpass preussisk är även en kvinna från Düsseldorf.

För den som undrar, kan jag säga att jag aldrig ställde några klimatrelaterade ultimatum för att bosätta mig här. Ibland, som t.ex. just nu, när jag vandrar genom det fuktiga och kalla mörker som kallas Helsingfors vinter, funderar jag på om det kanske hade varit klokt. Men det går snabbt över. Sverige är inte precis Copacabana det heller.

Tragedi

Morden i Tusby, så hemskt. Det heter att finnar är bättre på att hantera frågor kring liv och död, än vad vi svenskar är. Det är säkert sant. Undrar ändå vad som kommer hända nu.

Ensamhet

Många utklädda människor på stan igår. På heterovänliga gaybaren Lost & Found (de skriver så på sin hemsida, det är sant) kunde man se såväl elaka clowner som zombier. Däremot kan man nog knappt längre få syn på några livs levande homosexuella i den baren, de har nog blivit mer heterovänliga än vad som var deras intention. Hur man nu ser det.

Den klassiska och evolutionärt utmanade arten Stereotypisk Finländsk Man I Träningsoverallsjacka skådade vi emellertid. Inte på Lost & Found gudbevars, riktigt så heterovänliga är de inte ännu, men väl på Black Door. Han satt ensam vid sitt bord och stirrade buttert, tills han bestämde sig för att han var beredd (läs full nog) att söka kontakt med någon. Givetvis då genom att mucka gräl med ett par vid bordet bredvid. Dörrvakten var snabbt på plats, och vår hjälte i Adidasjacka hamnade på gatan utanför. Finske A som jag satt i baren med sammanfattade honom som arttypisk och, som mänskligheten i stort för att citera Liftarens Guide Till Galaxen, harmlös.

Vad jag lest om skolan i Finland

Det fins en tidning som heter Economist.Där skriver dom att Finland har jätebra skola.Sverige har inte jätedålig skola,men dåligare än Finland.Vi kan till exempel lesa bra,men andra egen skaper är dåligare,till exempel matte. Men vadåra.Hade jag kunnat lesa skriva och rekna bättre bara för att jag hade vari i Finland?Dom pratar i natt mössan.

Välanpassad

Satt i passagerarsätet i kollegans bil på väg mot Åbotrakten, när vi bestämde oss för att ta en bit mat i Salo. I Salo sägs Finlands bästa kebab finnas, men den kebaberia vi hamnade på bjöd inte på något annat än bukfylla. Ska leta bättre nästa gång.

När jag satt där och åt insåg jag plötsligt att medan jag satt och sörplade på min cola, drack kollegan starköl. Och jag började fundera. Han skulle ju ändå köra vidare.

I Sverige är gränsen för rattfylleri 0,2 promille, och gränsen för grovt rattfylleri är 0,5. Det senare är den finska lägre gränsen. Som tillåter ett glas öl, vilket högst troligen är ett av skälen till att den svenska gränsen är satt vid det förra.

Det som slog mig när jag satt där var att i Sverige hade jag förmodligen påpekat det olämpliga med att dricka den där ölen, men i Finland tycker jag det är ok. Så duktig är jag, att jag låter min personliga moral styras av det relativa godtycke dessa gränser är dragna efter. Får skärpa mig.

Kollade lite statistik. Bara lugn, jag har läst 10 poäng statistik, så jag är kvalificerad att göra det. Verkar som om antalet dödade av rattfyllon per capita är ungefär samma i Sverige och Finland. Är finnar bättre bilförare?

Ett halvtomt glas

Låg och tänkte igår natt. Jag kunde inte sova, regnet smattrade som småspik mot vår fönsterbräda. När jag låg där, började jag fundera på hur många gånger jag har haft fel i mitt liv. Alltså, ställt som en fråga, i exakta siffror.

Det hela kändes ganska rogivande. Jag har varit för länge i Finland.

Självkänsla

Av alla flygplatser jag har varit på, är Helsingfors-Vanda den som jag besökt flest gånger. För besöker den är just det man gör, flygplatsen (flygstationen på finlandssvenska) försöker få fler att flyga via Helsingfors med sin "Reason to fly"-reklam. För man flyger ju inte för resmålets skull, utan för att flygplatsen är så fantastisk!

Nog om själva flygplatsen. Det jag ville skriva var om en reklamskylt som satt uppe länge och väl, just vid bagagebanden så att ingen kunde missa budskapet. Där stod: "6 - Finland´s best result in the Eurovision Song Contest. Ever." Eller nåt sånt. Sen stod där även något som hade med själva produkten i fråga att göra. Minns inte vad det var, men sätter mina slantar på telefoni.

Den där reklamen gjorde mig alltid deprimerad. Den var förstås inte riktad till mig, utan till turister och affärsmän som skulle fås att förstå vilken härlig självdistans finnar har. Humor, liksom. Inte tar vi det där tönteriet på allvar, det är det bara svenskar som gör. Och bögar. Svenska bögar framförallt.

Men så är det inte. Finland är det land som har den längsta obrutna följden av deltagande. Och man tar det på stort allvar, minst lika stort som i Sverige, även om få vill erkänna det.

Nu är skylten förstås borta, efter Lordis jordskredsseger i Aten. Jag tycker det är himla skönt, så slipper jag bli välkomnad hem med en stor suck.