Haiku #6

Datorn bröt ihop
Sverige genast längre bort
Låneburksbloggar

Kunskap

Det tillhör ju kutym att länka till den blogg från vilken man har läst något som man sedan berättar vidare. Samma sak gäller länkar, men jag kan ärligt säga att jag helt glömt bort var jag hittade den länk som jag tänkte bygga det här inlägget på.

Jag säger det för att ingen ska tro att jag okynnessurfar på San Fransisco Chronicles hemsida helt bara sådär. Väl länkad dit läste jag i alla fall en artikel som handlade om att de människor som anser sig kunna mest, tycker sig vara mest kompetenta, är de som faktiskt är minst kompetenta.

Ganska fascinerande om du frågar mig. Tesen är alltså den klassiska att den som mest vet, är den som vet sig veta ganska lite. Men det måste ju åtminstone till dels också gälla på ett mer omedvetet plan, dvs att även folk som vet mycket, tror att det är tvärtom, men som saknar den där insikten om att det är mycket de inte vet, också är kompetenta.

Om du fick huvudvärk av det sista stycket är vi två. Men det skulle kanske förklara varför finnar har så dåligt självförtroende, medan resten av världen ser Finland och dess befolkning som begåvade - fråga din närmsta PISA-studie - och kompetenta.

Vägen till lyckan är alltså att vara korkad. Ett intressant dilemma. Jag tänker inte försöka få rätsida på det. För det är jag uppenbart alltför smart.

Att dö en smula

Efter 10 år är ett svenskt körkort inte längre brukbart. Den som har sett mitt körkort skulle nog inte tycka att det är en så dum idé, om inte annat för att min artonåriga känsla för hårmode lämnar en del att önska så här ett decennium senare. Ett finskt kort räcker bra mycket längre, men som svensk får jag nu alltså söka om ett nytt.

Den svenska ambassaden i Helsingfors är förmodligen den svenska ambassad i världen som är mest pompös. Den syns och tar plats där den ligger nere vid Salutorget. En svensk vimpel slänger sig glatt i vinden, ropar ut att här finns något viktigt. Så måste det i alla fall vara tänkt.

Begav mig dit imorse, för att hämta ansökningshandlingar för mitt nya körkort. Mellan 9 och 12 på vardagsmorgnar välkomnas man, och ungefär när man öppnar porten till besöksavdelningen börjar glansen att falna. För det hela är, för att sammanfatta det med ett ord, grått. Ingen verkar le i onödan, inget verkar vara i något annat syfte än att administrera. De gånger jag varit där i olika ärenden har jag alltid gått ut med en känsla av förundran. Varför denna nedstämdhet och tristess?

Idag när jag gick därifrån började jag fundera på en liten teori. Kanske är det med den svenska ambassaden i Helsingfors, som med den ryska i Berlin. För den som inte har varit på Unter den Linden, en liten bit från Brandenburger Tor, och skådat den, kan jag berätta att man blir lite nedstämd av hur onödigt stor och central den ryska ambassaden är numera. Egentligen kan man säga nästan samma om den ryska i Helsingfors, ett riktigt kråkslott, men nu är det alltså en känsla av tider som flytt som jag försöker fånga. Och möjligen gäller detta även för Sverige i Finland. Det fanns en tid när vi betydde något, ja till och med mycket, och det krävde en ambassadbyggnad med stil.

Säkert pågår en hel därinne även idag, bortom besökstiderna. Men knappast lika mycket som i fornstora dagar. Nu känns den mest förväxt. Kanske är det därför stämningen är så nedstämd. För att Finland klarar sig självt nu. Det gör ont när knoppar brister.

Demokrati Beta

I Sveriges riksdag finns idag sju partier. Dessa sju har gemensamt att de lyckats skrapa ihop fyra procent av väjarkårens röster. Eller fler. Det finns naturligtvis andra partier som fått röster, men nu har man i Sverige alltså sagt att de övriga inte får vara med och leka.

Den här spärren håller det gosiga partiet Sverigedemokraterna utanför riksdagen. Till min och mångas glädje. Men åtminstone 2,9 procent av svenskarna delar inte den glädjen. Eller de som röstade på eländet då, och det kan man förstås debattera, huruvida det är rätt eller fel att så många människor saknar representation i Sveriges lagstiftande organ.

Just den debatten förs i Finland. Om det är rätt att stänga ute partier (bara) för att de är små. Än så länge är svaret på den frågan nej, och alltså finns ingen spärr som den svenska.

Ingen lätt diskussion det där. Men det är intressant att se att det inte finns någon universallösning för demokrati. Det som funkar fint i Finland, funkar för tillfället mindre fint i Italien. Skulle funka i Sverige? Kanske. Kanske är poängen att det går bra så länge man diskuterar saken. Eller så är jag bara typiskt svensk. Tur att S är sociolog. Får fråga henne.

Balans

Måndagen närmar sig med sedvanlig brist på hyfs. Vem tror den nya veckan egentligen att den är? Komma och störa, just när man vant sig vid helgens lediga trevnad. Tyngd av detta existensiella ok, begav jag mig ut på en kvällspromenad i det gråa Helsingfors.

Staden kan även när det är rusk vara vacker, men bjuder inte på så mycket mer än just byggnader och vyer. En söndag, för att inte tala om en söndagkväll, har man tidigare förvisats till några få ynka platser, om magen skulle kurra, eller om man bara skulle vilja slinka in någonstans.

Det är nya tider nu. Delish har börjat köra en butik som har öppet alla dagar dygnet runt.

Traskade förbi butiken på Stora Robertsgatan på vägen hemåt. Tittade in genom fönstret. Mös lite. Jag tror inte att jag kommer handla där särskilt ofta, men det är heller inte poängen. Mitt urbana jag vill att den ska finnas där. Det är en enkel fråga om feng shui.

Men vi har ju bara just träffats

Gick in på Veikon Kone på Alexandersgatan, utan större planer än att klämma på en TV-apparat eller två. Jag gick därifrån med ett kvitto, på vilket det stod att jag hade inhandlat en sprillans ny platt-TV. Jag är förstås själv helt utan förskyllan, all skuld faller på försäljaren och hans förrädiska svada. Han hette Mika. Det vet jag, för när han bad om identifikation och fick mitt svenska körkort i handen, log han mot mig och öppnade sig med en kort men kärnfull monolog.

"Jag talar svenska. Jag heter Mika. Jag älskar dig."

Och vem sa att TV:n inte är en social artefakt?

Så så, jag vet att det har blivit många inlägg om detta med språk nu. Men jag har ju fortfarande ont, nästan dödligt ont i min handled. Ha tålamod med en sjuk man.

Uppehåll

Jag har inte skrivit på några dagar, och det får bli sparsamt ytterligare en tid. På min högra hand sitter ett vriststöd, efter en mindre lyckad gymsession. Bara så ingen undrar vart jag har tagit vägen.

Läkarbesök är ju sällan festliga, men doktorns uppfriskande bekymmerslöshet i användandet av det svenska språket gjorde mig på bra humör. Är det din rätta hand du har ont i, frågade hon. Simultantolken i mitt hjärnkontor lade sin panna i djupa veck och föreslog rätt = right = höger.

Hon var förstås medveten om att hennes svenska ingalunda var perfekt. Ändå språkade hon vidare utan dödsfruktan. Där ett karaktärsdrag att avundas.

Varför ordet för rätt och för höger är detsamma på flera språk, däribland finska, är för övrigt ett ämne för ett annat inlägg på en annan blogg.