Havshagen

I sommarkvällen vandrade jag idag hem från Vallgård. Tog när jag kom till Sörnäs vägen längs vattenlinjen, vilket innebar att jag till slut hamnade vid Havshagen. Som är Helsingfors kanske fulaste område, ett sjuttiotalsmonster fött ur tidens arkitektoniska kärlek till betong.

Precis som Sergels Torg i Stockholm och Korvhuset här i Helsingfors har har sina advokater, finns det folk som tar Havshagen i försvar. Det är ganska vackert ändå. Egentligen.

Jomensåatt.

Om jag säger så här. Det behövs inget försvar av cementkomplexen. Det går att försvara Havshagen bara genom att tala om dess omgivning. Vattnet! Det är fullt möjligt att de som bor på de övre våningarna på Hagnäskajen har stans bästa utsikt. Det är också fullt möjligt att jag skulle mörda för en sådan lägenhet.

Idag låg vattnet helt stilla, det guppades lite vid kajens bryggor. Jag fick båtavund. På en digitalskylt stod det +20. Följt av 23:00. Det är så jag vill ha det. Tänk om det alltid kunde vara så här.

Åsikt 1.1

Jag vet. Jag har skrivit ner den svenska ambassaden i Helsingfors tidigare. Ett försök att uppdatera min åsikt gjordes i lördags, när Statens Fastighetsverk - det svenska alltså - anordnade Hemliga Rum 2008. Ambassaden här i stan var ett av dem.

Jag blev väl inte precis tagen med storm. Men det är en vacker byggnad med många fina rum, hemliga eller inte. Personalen log och var på prima humör. Och på innergården bjöds det på tranbärssaft, renklämmor och kanelbullar. Den som bjuder på sånt godis är min vän. Min syn på beskickningen är härmed reviderad.

Att dö en smula

Efter 10 år är ett svenskt körkort inte längre brukbart. Den som har sett mitt körkort skulle nog inte tycka att det är en så dum idé, om inte annat för att min artonåriga känsla för hårmode lämnar en del att önska så här ett decennium senare. Ett finskt kort räcker bra mycket längre, men som svensk får jag nu alltså söka om ett nytt.

Den svenska ambassaden i Helsingfors är förmodligen den svenska ambassad i världen som är mest pompös. Den syns och tar plats där den ligger nere vid Salutorget. En svensk vimpel slänger sig glatt i vinden, ropar ut att här finns något viktigt. Så måste det i alla fall vara tänkt.

Begav mig dit imorse, för att hämta ansökningshandlingar för mitt nya körkort. Mellan 9 och 12 på vardagsmorgnar välkomnas man, och ungefär när man öppnar porten till besöksavdelningen börjar glansen att falna. För det hela är, för att sammanfatta det med ett ord, grått. Ingen verkar le i onödan, inget verkar vara i något annat syfte än att administrera. De gånger jag varit där i olika ärenden har jag alltid gått ut med en känsla av förundran. Varför denna nedstämdhet och tristess?

Idag när jag gick därifrån började jag fundera på en liten teori. Kanske är det med den svenska ambassaden i Helsingfors, som med den ryska i Berlin. För den som inte har varit på Unter den Linden, en liten bit från Brandenburger Tor, och skådat den, kan jag berätta att man blir lite nedstämd av hur onödigt stor och central den ryska ambassaden är numera. Egentligen kan man säga nästan samma om den ryska i Helsingfors, ett riktigt kråkslott, men nu är det alltså en känsla av tider som flytt som jag försöker fånga. Och möjligen gäller detta även för Sverige i Finland. Det fanns en tid när vi betydde något, ja till och med mycket, och det krävde en ambassadbyggnad med stil.

Säkert pågår en hel därinne även idag, bortom besökstiderna. Men knappast lika mycket som i fornstora dagar. Nu känns den mest förväxt. Kanske är det därför stämningen är så nedstämd. För att Finland klarar sig självt nu. Det gör ont när knoppar brister.

Balans

Måndagen närmar sig med sedvanlig brist på hyfs. Vem tror den nya veckan egentligen att den är? Komma och störa, just när man vant sig vid helgens lediga trevnad. Tyngd av detta existensiella ok, begav jag mig ut på en kvällspromenad i det gråa Helsingfors.

Staden kan även när det är rusk vara vacker, men bjuder inte på så mycket mer än just byggnader och vyer. En söndag, för att inte tala om en söndagkväll, har man tidigare förvisats till några få ynka platser, om magen skulle kurra, eller om man bara skulle vilja slinka in någonstans.

Det är nya tider nu. Delish har börjat köra en butik som har öppet alla dagar dygnet runt.

Traskade förbi butiken på Stora Robertsgatan på vägen hemåt. Tittade in genom fönstret. Mös lite. Jag tror inte att jag kommer handla där särskilt ofta, men det är heller inte poängen. Mitt urbana jag vill att den ska finnas där. Det är en enkel fråga om feng shui.

Modernitet

Simonkenttä är en av de platser i Helsingfors som har ett vackert svenskt namn; Simonsfältet. Det klingar av forna slag och ärorika segrar, även om det är osäkert om det har bäring. Det vackra med området slutar tyvärr ungefär där. Skönhet är inte rätt substantiv. Just bredvid ligger Narinken, torget framför Kampens köpcentrum, som är ännu en av de öppna platser som staden verkar tveka inför att göra något med. Själva köpcentrumet kan beskrivas som stort och nytt och med för få utgångar, för där inne vill man inte stanna i onödan.

Det andra som dominerar platsen är det Scandic-hotell som döpts till just Simonkenttä. Av förklarliga skäl spenderar jag sparsamt med nätter på hotell i Helsingfors, så jag vet inte mycket om kvalitén, men mina influgna kollegor säger till mig att det är bäst i test för affärsresenären.

En av dessa kollegor gjorde jag sällskap till en av hotellbyggnadens restauranger ikväll. Colorado heter haket, och ett hak är det, vars meny bjuder på texmex och diverse mexicaniserade varianter av det ena och det andra. För mig var det ena högst oansenlig hamburgare med frihetsfriterade potäter, vilket gjorde mig mätt men inte mer. Det andra var intressantare, en Glöggi Mojito. Dessvärre kan jag konstatera att det har funnits goda grunder till varför just den kombinationen inte spritt sig över världen. Vi lägger med andra ord Colorado till handlingarna.

Inget fel på hotellet i övrigt skulle jag tro, som sagt verkar gästerna trivas där, och från framsidan skulle man säkert kunna argumentera för att det är... snyggt, typ. Men det är inte ett skäl att hänga runt och slå dank. Sov där, men var vaken någon annanstans. Simonsfältet är trots sitt namn inte Helsingfors från sin mest förtjusande sida.