Uppe bland molnen

Mitt i Helsingfors finns numera fyra stora konsumtionstempel. Stockmann, Kampen, Forum och Sokos. I den ordningen. Om man mäter kvalitet.

De tre första går att diskutera vilken placering de förtjänar, men sistaplatsen tillhör Sokos. Därom råder ingen tvekan. Det finns något sorgset och förfallet över varuhuset. Så dit går jag aldrig.

Det betyder ändå inte att byggnaden saknar all charm. På tionde våningen huserar Restaurang Loiste, som enligt rykten ska vara bra. Jag har inte ätit där, så ni får lita på ryktena, men utsikt är en fin ingrediens i vilket krogbesök som helst. Så även i Sokoshuset, och för den som inte vill äta finns en bar.

I lördags satt vi runt ett av denna bars bord och tittade ut över staden. På bordet stod det drinkar. Bartendern visste förvisso inte vad en Negroni kunde tänkas vara, men det visste sannerligen inte jag heller innan jag blev upplyst om saken, så det får jag förlåta. Hustak, läderfåtöljer och Rom & Cola gjorde det hela mycket trevligt. I den ordningen. Om man mäter kvantitet.

Åsikt 1.1

Jag vet. Jag har skrivit ner den svenska ambassaden i Helsingfors tidigare. Ett försök att uppdatera min åsikt gjordes i lördags, när Statens Fastighetsverk - det svenska alltså - anordnade Hemliga Rum 2008. Ambassaden här i stan var ett av dem.

Jag blev väl inte precis tagen med storm. Men det är en vacker byggnad med många fina rum, hemliga eller inte. Personalen log och var på prima humör. Och på innergården bjöds det på tranbärssaft, renklämmor och kanelbullar. Den som bjuder på sånt godis är min vän. Min syn på beskickningen är härmed reviderad.

Van Hellraiser

Det är förstås en slump att den finske statsministern är med här*. Men det är roligt ändå. Jag kan bara inte bestämma mig för om det finska i det här är roligt för att det är mitt i prick eller för att det är helt, helt fel.


* Tålamod. Det är först efter fyra minuter.

Krock

Att inte kunna gå på en konsert med en uppsättning svenska artister, arrangerad av Sveriges ambassad, för att ett besök på Ateljé Finne redan är inbokat. Det är väl ändå rakt upp i den här bloggens skjortärm?

Skola

Imorse publicerade Hufvudstadsbladet en lista på samtliga studenter som nu tar examen vid Finlands svenskspråkiga gymnasier. Det framkallar fina minnen. Min studentdag var en av mitt livs lyckligare. Med champagnefrukost eller utan.

Nu lärde jag mig nog ett och annat under mina tolv år i skolbänken. Fick relativt bra betyg. Kunskap helt konkret omvandlad till makt. Kom in på universitetet tack vare dem. Men om kunskap är makt, är ju enfald som bekant förenat med lycka.

För jag hade kunnat vara född i Finland. Och då hade mina okunskaper om 1968 års svenska avskaffande av studentexamen inte passerat lika lättvindigt. Här skriver studenterna nämligen fortfarande sådana. Om man är riktigt duktig i ett ämne får man en s.k. laudatur. Om man är löjligt duktig kan man få elva.

Allt det här får mig att känna mig såväl lite korkad som lat och curlad. För det stannar inte där. I Finland kan det nämligen dessutom behövas ett inträdesprov för att få tillträde till högre studier.

Som svensk blir jag alldeles yr. Ska allt det där jobbiga verkligen behövas, frågar jag mig själv. En djävul på min axel börjar vifta med en bunt papper. PISA står det på framsidan. Jag hoppas att han har uppfattat min fråga som retorisk. Det har han inte. Förmodligen, svarar han mig med ett flin.

Schlager

För den som vill förstå finsk kultur är årets schlagerfestival en fin möjlighet. Teräsbetoni representerar och gör det med heavy metal, denna mest finska av musikstilar.

Vi talar om bararmade killar med långt hår. Finland vann med Lordi för två år sedan, och för överskådlig framtid kommer Finland skicka bidrag som spelar hårdrock, eller åtminstone hård rock. Den tidigare preferensen tango har lagts åt sidan.

Jag är inte alls övertygad om att heavy metal är vad Europa vill ha. Finnarna håller inte med mig. I år sjungs det tom på finska. Men det är en jättebra melodi, säger finnarna. Tecken på övermod, säger jag.

Svartklädda pojkar och flickor är annars en vanlig syn på Helsingfors gator, och varje sommar samlas de i Kaisaniemiparken, då den hårdaste av festivaler arrangeras. Tuska heter den. Det hela är mycket finskt. Precis som Teräsbetoni.

För att lägga korten på bordet bör väl sägas att även Sveriges bidrag är väldigt typiskt. Tuggummipop. Samma låt en gång till. Desperat. Men jag hör att vi även skickat samma artist tidigare. Kan det stämma? Vi har väl aldrig skickat Donatella Versace?

Beppe

Det där sista var kanske lite barnsligt. Det ligger eventuellt i mina gener. Låt mig förklara.

En allmänt utbredd uppfattning bland finländare är att svenskar tillhör en ytligare kultur. Att Sverige är ABBA där Finland är Sibelius. I Sverige är svaret på hur mår du alltid bra, I Finland är svaret sant. Sverige är amerikaniserat, Finland är Finland. Osv. Ni förstår.

Till det kommer en bristande förmåga att ta hand om oss själva. Att hantera livets mörkare sidor. Döden och sånt. När tsunamin slog till borta i Asien för fyra år sen tittade många finnar över sjön och såg ett Sverige fullt av vilsna människor. Krävande typer med blicken kollektivt riktad mot någon, vem som helst som skulle kunna ordna och förklara det som hade gått snett. Att kungen fyllde det tomrummet var symptomatiskt. Denna svenska oförmåga behandlades i en tidning jag läste strax efter katastrofen. Författaren avslutade sammanfattande; alla är barn, och de tillhör det gåtfulla folket.

Jag håller inte med fullt ut. Vi är möjligen gåtfulla, men inte barn. Skulle kanske säga breda snarare än ytliga. Tycker kanske inte att allvar är en större dygd. Men så är jag också jävig. Dessutom passar teorin mina syften just nu. Så ok, svenskar är barnsliga. Jag låter det förra inlägget stå.