Reklam

Hihi.

Kaos eller konstruktion

Eller både och. De Som Bestämmer har slutgiltigt bestämt att samtliga gator i centrala Helsingfors ska grävas upp. Jag är inte helt säker på varför, men jag gissar att de helt enkelt satte sig i en helikopter, flög ett par varv runt staden och till sin förskräckelse såg att det ännu fanns gator i staden på vilka invånarna kunde ta sig fram. På sina platser tom nästan obehindrat.

Detta måste få ett slut, sa de till varandra där uppe i helikoptern. Ett blitzkrieg senare stod Helsingfors samtliga grävskopor på plats. 10-tals spårvagnslinjer drogs om, vilket är en bedrift med tanke på att det bara finns åtta. Eller möjligen tio, det beror lite på hur man räknar. Ja, ni hör. Det var inte helt lätt innan heller. Men om det vore lätt skulle alla göra det. Och så kan vi inte ha det i kollektivtrafiken. Hur skulle det se ut?

Lätt att säga ja

Väl framme i Kuopio i fredags kväll bjöd S föräldrar på Karelska piroger, med äggsmör och allt. Det slog mig att jag aldrig har skrivit om denna förträfflighet i den här bloggen. Vilken lucka!

Finländsk matkultur må ha tagit en del smällar, men det är inte rispirogernas fel. Lägg till lite ost, gurka och en kopp te och du är i hamn. Hur gott som helst.

Stå upp

Två dagar har gått sedan Kauhajoki blev centrum för hela landets tankar och självklart är det ännu tidigt att börja diskutera om saken. Att skämta om saken är självklart inte att tala om.

Trodde en samlad publik på Lilla Teatern innan Magnus Betnér drog igång en monolog riktad mot de finska vapenlagarna och de vapenförsäljare som (möjligen) sålt det aktuella vapnet. "Det finns inga risker med det här", menar dessa, och det kan man onekligen raljera om. Vilket Betnér gjorde.

Jag vet inte om jag tycker att det är helt okej. Men provokationen en stor del av poängen med hans show. Och i slutändan är det bara ord.

Tåg

Jobbar istället för att blogga just nu. En felprioritering, jag vet, men någonstans ska ju pengarna komma från. Pengar, exempelvis, för att åka tåg. På fredag ska S och jag ta järnvägen upp till Kuopio. Besöka hennes hemtrakter. Exakt vad det kostar vet jag inte, men det är heller inget som bekymrar mig.

Det är inte det att jag är så ofantligt rik, inte ens fast att jag jobbar istället för att blogga. Nej, det är istället prissättningen som lugnar mig. Det kostar lika mycket oavsett när jag köper biljetten. Det fungerar så i Finland. Jag har således ännu biljettlös.

Jag läste för någon vecka sedan om JetBlue, ett flygbolag som börjat auktionera ut flygbiljetter på eBay. Det är ett marknadsföringsknep och tillika ett experiment. Tanken är att få in 85-90% av biljettens värde, vilket ska kompenseras av att fler biljetter säljs. Att någon skulle betala mer än värdet på biljetten ter sig osannolikt, absurt rentav.

Ändå är det just så det fungerar med svenska tågbiljetter.

De svenska tågpriserna är prissatta så att de blir dyrare ju närmare resdagen den köps. Först till kvarn får mala mer mjöl. Två dygn innan avgång auktioneras sedan återstående biljetter ut på Tradera - eBay på svenska. Tanken är att lite fotarbete ger dig billiga biljetter och återstående platser går åt.

Att tidiga köpare får billigare biljetter är i sin ordning. Trist nog får det konsekvensen att även privatpersoner köper på sig biljetter för att sedan sälja dem på Tradera. Det trycker upp priserna helt generellt. Det är inte helt i sin ordning, i synnerhet inte om företaget i fråga är ett statligt monopol. Då föredrar jag det finska systemets tråkiga trygghet. Dessutom, ska jag erkänna, passar det min mindre organiserade ådra. Att köpa tågbiljetter i god tid förstår jag mig inte på.

Frånvaro

Det har varit lite tyst här i veckan. Jag har varit i Tallinn. På utbildning, förenat med en större dos nöjen.

Det är intressant att resa med finnar till Tallinn. En viss spänning ligger i luften, eftersom alla är medvetna om det mindre goda rykte som omger landsmännen i den estniska huvudstaden. För att uttrycka det klart: esterna är inte roade av dyngraka finnar i grupp.

Vi bodde på Swissotel, en alldeles nybyggd skrapa i centrala Tallinn. Enligt ett rykte - som naturligtvis inte är sant - hade hotellet en policy när det öppnade, som sade att finnar inte var välkomna. När det visade sig att affärerna blev lidande upphävdes förbudet. Jag skrattade gott åt detta, finnarna skrattade ikapp med flackande blickar.

Skälet till mängden fulla finnar är naturligtvis delvis att det är så enkelt att ta sig till Tallinn från Helsingfors. Det finns gott om färjor (mina biljetter kostade ca 70 Euro tur och retur). Det finns förstås även flyg, och för det hågade, helikopter som flyger reguljärt. Den senare tar 18 minuter. Som att ta spårvagnen till Gräsviken. Men där finns det inte billig sprit.

Det finns det däremot i Tallinn. Och billig sprit är för finnar i grupp vad marken är för en fallskärmshoppare.

Som tur är, fick jag förklarat för mig av en estnisk kollega, finns det andra grupper som är än mindre omtyckta av lokalbefolkningen. Britterna med sina svensexor exempelvis. Svenskarna som börjat komma i större mängder och som delar finnarnas kärlek till flaskan. Jag låter bli att nämna ryssarna. Så finnarna är inte värst. De kan andas ut. Visserligen med en viss promilles utslag. Men ändå. Och Tallinn är värt att besöka. Verkligen.

Kärlek & Anarki

Helsingfors präglas just nu av den årliga filmfestivalen Kärlek & Anarki. Elva dagar av udda och mindre udda filmexistenser förgyller de biografer som ännu inte blivit omvandlade till nattklubbar.

För 70 Euro blir du ägare till ett festivalpass, med vilket du kan se elva valfria filmer. S och jag delar på ett, så det blir fem filmer var plus en extra för henne. Hittills har det varit mycket lyckat.

Det fina med filmfestivaler är att vyerna vidgas. I mitt fall vidgas de till Rumänien, USA, Indien, Island och USA igen. I tur och ordning. Jag känner mig mycket kulturell. Gillar det. Funderar på att bli medlem i Filmarkivet. Börja gå på retrospektiv. Skaffa en basker. Bli allmänt svår.