Grinig

Neon, techno och lyckohjul som lockar med stora kramdjur.

Jag har klagat på Narinken förr. Så jag har förstås ingen rätt att vara raljant mot olika satsningar för att göra platsen levande. Men den som kom idén att ställa upp ett provisoriskt nöjesfält kan inte ha haft alla hästar hemma.

Jag kan förstås känna sympati med det, speciellt när det oddsen för succé är så fantastiskt höga. Helsingfors i oktober är en tillräcklig utmaning för ett dylikt arrangemang, men när staden är så grå som den var ikväll är det hela dömt att misslyckas. Så är det med den saken.

Kaos

Hemma från Indien i en vecka, och det är med blandade känslor jag har låtit det nordeuropeiska lugnet sluta sig runt min vardag. Helsingfors är inte Mumbai, på gott och ont.

Men det hindrar inte staden från att då och då kasta mig in i en parallell verklighet. Igår landade jag med bussen i Kampens bottenvåning, tog mig ut på Narinken, där det pågick en bisarr musiktävling i form av unga rockers i en glasbur, och spatserade bort mot Tre Smeder. Så långt var allting väl. Men sedan gick allting väldigt fel.

I ett irrationellt ögonblick bestämde jag mig för att söka mig ner i Stockmanns bottenvåning, för att möjligen söka rätt på Håkan Hellströms nya alster. Jag borde ha anat oråd, men trots allt det gula, förblev jag ovetande om de galna dagarna, och inte förrän det var för sent, när jag redan var inne i mitt i galenskapen, insåg jag mitt misstag. Jag var fast. Människor överallt, runtom, under, på. Jag var tillbaka i Indien.

Ett djupt andetag senare, under vilket jag insåg att skivan ändå inte fanns, hade jag lyckats trycka mig ut ur varuhuset. Därute rådde lugn.

Kluvenhet

Jag tar två bussar till jobbet. Något val har jag inte, för jag arbetar i Esbo och dit kommer man inte på andra sätt, inte utan egen bil. I utdragna diskussioner har det stötts och blötts huruvida det inte skulle vara fint att bygga ut Helsingfors tunnelbanenät västerut, så att även Esbo-borna kunde åka tåg under marken, men av precis alla skäl som man kan tänka sig har det inte blivit av. Nätet är fortfarande världens kanske kortaste. Eller nätet och nätet, det är mer som en tvåuddad gaffel.

För den som inte vet något om Esbo är det en magisk plats. Där finns hus och träd. Och människor och bussar. Och tja, det är det. Någon metro har inte prioriterats.

Uppväxt som jag är i Solna begriper jag inget av den sortens ovilja. Jag begriper mig i största allmänhet inte på människor som vill bo i Esbo, men ändå. Tunnelbanan är ett snabbt och praktiskt sätt att ta sig fram. Den slukar mer folk och är nästan alltid i tid. Så nu när det faktiskt äntligen ser ut som om det kommer att ske en utvidgning, då borde jag vara glad. Men det är jag inte.

För lyckan ler inte mot mig. Den tittar fordrande på mig och säger att nu får du offra dig för det allmänna bästa. Ni förstår, min ena buss avgår utanför mitt vardagsrumsfönster och tar mig till Kampen. Medan min andra buss tar mig från Kampen och stannar utanför mitt kontorsfönster. Dörr till dörr, nästan som taxi.

En metrostation skulle hamna långt från mitt kontor, jag skulle tvingas ta en buss även den sträckan. Inget vunnet. Något förlorat. Fan på väggen.

Inget av det här är emellertid det som oroar mig mest. S säger åt mig att det mycket väl kan bli så att jag vinner tid med tunnelbanan. Att jag tar ut förlusten i förskott. Peter, frågar hon, har du gått och blivit finsk?

Modernitet

Simonkenttä är en av de platser i Helsingfors som har ett vackert svenskt namn; Simonsfältet. Det klingar av forna slag och ärorika segrar, även om det är osäkert om det har bäring. Det vackra med området slutar tyvärr ungefär där. Skönhet är inte rätt substantiv. Just bredvid ligger Narinken, torget framför Kampens köpcentrum, som är ännu en av de öppna platser som staden verkar tveka inför att göra något med. Själva köpcentrumet kan beskrivas som stort och nytt och med för få utgångar, för där inne vill man inte stanna i onödan.

Det andra som dominerar platsen är det Scandic-hotell som döpts till just Simonkenttä. Av förklarliga skäl spenderar jag sparsamt med nätter på hotell i Helsingfors, så jag vet inte mycket om kvalitén, men mina influgna kollegor säger till mig att det är bäst i test för affärsresenären.

En av dessa kollegor gjorde jag sällskap till en av hotellbyggnadens restauranger ikväll. Colorado heter haket, och ett hak är det, vars meny bjuder på texmex och diverse mexicaniserade varianter av det ena och det andra. För mig var det ena högst oansenlig hamburgare med frihetsfriterade potäter, vilket gjorde mig mätt men inte mer. Det andra var intressantare, en Glöggi Mojito. Dessvärre kan jag konstatera att det har funnits goda grunder till varför just den kombinationen inte spritt sig över världen. Vi lägger med andra ord Colorado till handlingarna.

Inget fel på hotellet i övrigt skulle jag tro, som sagt verkar gästerna trivas där, och från framsidan skulle man säkert kunna argumentera för att det är... snyggt, typ. Men det är inte ett skäl att hänga runt och slå dank. Sov där, men var vaken någon annanstans. Simonsfältet är trots sitt namn inte Helsingfors från sin mest förtjusande sida.