Finlandssvenskar kindpussas. Sägs det. Jag vet inte, det kan vara en fördom.
Det här med hur man hälsar är annars en sällsam historia. Det är så lätt att det slutar med en faux pas. Om jag får bli lite fransk, och det får jag väl när vi talar om kindpussar. Jag har personligen svårt för dem. Pussarna alltså, inte fransmän (eller kanske ibland). Kindpussar var allmänt vedertaget som hälsning när jag gick i högstadiet. Så när jag ser någon hälsa på det viset sadlar jag närmsta höga häst. Sätter mig till rätta. Så pubertalt, tänker jag, och missar grovt poängen. Blandar ihop sammanhangen. Mina högstadieår har har inget med Frankrike att göra. Borde tänka något annat. Så kontinentalt, exempelvis.
Helt ovetenskapligt har jag nämligen fått för mig att kindpussandet är en väldigt kontinental sedvänja. Åtminstone är den inte svensk. I mitt vuxna Sverige är det kramar som gäller. Inte när man första gången träffar någon, men därefter och för alltid. Jag är helt bekväm med det, tycker att det är lagom närgånget och dessutom mysigt. Finare än handslagets kylighet och lättare att hålla reda på än kindpussandets oändliga matematik (en, två, tre eller rentav fyra?).
Med en ryggsäck full av omfamningar åkte jag därför till Finland.
Det hade räckt med en magväska. För i Finland kramas man inte. Eller låt mig formulera om den meningen. I Finland kramas män inte. Inte med varandra, ej heller med kvinnor. Vilket är synd, men inte mycket att orda om.
Få saker är ju nämligen så kulturellt betingade som hur man hälsar på andra människor. Dessvärre ligger kramar lågt på Europarankingen. I Finland är det för mycket, på Kontinenten är det för lite. Och den fransman är inte född som inte anser sig ha tolkningsföreträde på detta område. Så jag får böja mig. Det finns större problem. Fast finnarna får gärna kramas mer. Hör ni det, alla finnar? Det är väldigt, väldigt enkelt att göra mig glad.
Visar inlägg med etikett finlandssvenskar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett finlandssvenskar. Visa alla inlägg
måndag 9 juni 2008
tisdag 15 april 2008
Och samma på svenska
- Välj en färg.
Kollegan hade ett antal olika almanackor i sina händer. De kom i rosa, grönt och blått. Jag valde en blå. För säkerhets skull.
- Du kan välja på finska eller svenska.
Jag tittade ner på min blåa almanacka. Den hade två sidor. En på finska, en på svenska. Och där någonstans gick min hjärna i spinn.
- Så att jag kan se vilka helgdagar Sverige har, sa jag.
- Nej. Så att du kan se samma helgdagar på svenska, sa kollegan.
Jag medger att det var ovanligt korkat. Men vad värre är. Efter fyra år i Finland har jag fortfarande inte förstått att Finlandssverige inte har något med Sverige att göra. En dag kanske jag lär mig det. Den dagen var inte idag.
Kollegan hade ett antal olika almanackor i sina händer. De kom i rosa, grönt och blått. Jag valde en blå. För säkerhets skull.
- Du kan välja på finska eller svenska.
Jag tittade ner på min blåa almanacka. Den hade två sidor. En på finska, en på svenska. Och där någonstans gick min hjärna i spinn.
- Så att jag kan se vilka helgdagar Sverige har, sa jag.
- Nej. Så att du kan se samma helgdagar på svenska, sa kollegan.
Jag medger att det var ovanligt korkat. Men vad värre är. Efter fyra år i Finland har jag fortfarande inte förstått att Finlandssverige inte har något med Sverige att göra. En dag kanske jag lär mig det. Den dagen var inte idag.
onsdag 5 mars 2008
Att behärska ett modersmål
Ett samtal från Svedala.
Jag: Blablabla och dittan och dattan och mer blabla.
Röst i luren: Alltså, jag måste fråga. Du talar ju svenska helt utan brytning.
Ja, vi stockholmare gör ju det. Svarade jag förstås inte. Han visste inte att jag är svensk.
Icke desto mindre, lyssna nu noga alla svenskar på farbror Peter. Att säga till en finlandssvensk att denne talar god svenska är precis lika korkat som att säga samma sak till en gotlänning. Och nästan lika korkat som att säga det till en stockholmare.*
* Skämt. Lika korkat.
Jag: Blablabla och dittan och dattan och mer blabla.
Röst i luren: Alltså, jag måste fråga. Du talar ju svenska helt utan brytning.
Ja, vi stockholmare gör ju det. Svarade jag förstås inte. Han visste inte att jag är svensk.
Icke desto mindre, lyssna nu noga alla svenskar på farbror Peter. Att säga till en finlandssvensk att denne talar god svenska är precis lika korkat som att säga samma sak till en gotlänning. Och nästan lika korkat som att säga det till en stockholmare.*
* Skämt. Lika korkat.
fredag 22 februari 2008
De andra
Fredagen börjar med frukost, sympatiskt och trevligt erbjuden av min kära arbetsgivare. På borden kring vilka kollegorna samlas ligger diverse tidningar, varav antalet svensk- och engelskspråkiga är noll.
Tar därför med mig mitt eget exemplar av Hufvudsstadsbladet.
När jag är klar lägger jag den ifrån mig. Nästa gång någon rör tidningen är när den slängs, tillsammans med övriga tidskrifter vars aktualitet löpt ut.
Nästan som om den vore farlig. Som om något slags smittorisk vore förenat med att råka läsa den av misstag. Ett svenskt virus. Man blir fjollig. Lindar in sig i oändliga diskussioner. Curlar sina barn. Blir kränkt.
Att jag kunde föregå med gott exempel och försöka läsa något av de finska alster som finns att tillgå? Jaha? Det låter som ett sluttande plan. Vad är nästa steg? Att bära kniv?
Tar därför med mig mitt eget exemplar av Hufvudsstadsbladet.
När jag är klar lägger jag den ifrån mig. Nästa gång någon rör tidningen är när den slängs, tillsammans med övriga tidskrifter vars aktualitet löpt ut.
Nästan som om den vore farlig. Som om något slags smittorisk vore förenat med att råka läsa den av misstag. Ett svenskt virus. Man blir fjollig. Lindar in sig i oändliga diskussioner. Curlar sina barn. Blir kränkt.
Att jag kunde föregå med gott exempel och försöka läsa något av de finska alster som finns att tillgå? Jaha? Det låter som ett sluttande plan. Vad är nästa steg? Att bära kniv?
fredag 14 december 2007
onsdag 12 december 2007
Svenska ord
Nog är ett litet ord som kan verka harmlöst. För en svensk är det befriat från tyngd, ett vagt uttryck som används när kanske inte känns rätt. I Finlandssverige däremot är ordet potent, en nära släkting till visst eller rentav ordet ja.
Så är det nog, säger svensken, och menar att det kanske, troligen är så.
Så är det nog, säger finlandssvensken, och menar att så är det.
Har börjat komma på mig själv med att använda den finska tillämpningen. Snart börjar jag väl glida på s:en. Schju istället för sju. Inte för att det gör något. Vad klingar väl vackrare än finlandssvenska?
Så är det nog, säger svensken, och menar att det kanske, troligen är så.
Så är det nog, säger finlandssvensken, och menar att så är det.
Har börjat komma på mig själv med att använda den finska tillämpningen. Snart börjar jag väl glida på s:en. Schju istället för sju. Inte för att det gör något. Vad klingar väl vackrare än finlandssvenska?
Finess
Tänkte skriva några rader om Krister Uggeldahl, filmrecensent på Hufvudstadsbladet.
Jag hade nått en punkt i mitt liv när jag funderade på att bli vuxen, acceptera att det finns åsikter andra än mina egna, och ge upp hoppet om att hitta en recensent som delar min oändliga visdom. Varje gång någon tyckt korrekt, har densamme tyckt fel i nästa recension.
Enter Uggeldahl. Han har, undantagen går att räkna på ena handens fingrar, alltid rätt. Skriver som jag skulle ha skrivit, fast mer uttrycksfullt och med kulturell bildning.
Ville bara säga det.
Jag hade nått en punkt i mitt liv när jag funderade på att bli vuxen, acceptera att det finns åsikter andra än mina egna, och ge upp hoppet om att hitta en recensent som delar min oändliga visdom. Varje gång någon tyckt korrekt, har densamme tyckt fel i nästa recension.
Enter Uggeldahl. Han har, undantagen går att räkna på ena handens fingrar, alltid rätt. Skriver som jag skulle ha skrivit, fast mer uttrycksfullt och med kulturell bildning.
Ville bara säga det.
torsdag 22 november 2007
Brevet från Lillan
En enligt utsago finlandssvensk visa till din snapsi. Det är ju ändå snart jul.
A-B-C-D,
E-F-G-H-I-J-K,
L-M-N-OP
A-B-C-D,
E-F-G-H-I-J-K,
L-M-N-OP
tisdag 23 oktober 2007
Vilse
Varje gata i Helsingfors har två ändar, utom Sofiegatan som har tre. Eller vänta, det där lät inte rätt... Ah, namn ska det vara. Tre namn. Ett minnesmärke från den ryska tiden. Sofiankatu, Sofiegatan och Sofijskaja Ulitsa. Som för övrigt är en av Helsingfors vackraste gator.
Resten av gatorna har alltså ett finskt och ett svenskt namn. Minnas behöver man dock bara det finska. Jag droppar ibland ett svenskt namn på något torg och får oförstående blickar som svar. Finlandssvenska taxichaufförer måste ha ett gott minne.
Men visst hjälper det för en vilsen svensk att bo på Mariankatu och Mariegatan. För en vilsen svensk vars lokalsinne aldrig vecklades ut, skulle det hjälpa ännu mer om det fanns gatunummer på skyltarna. Det kanske inte fick plats. Aldrig får man vara nöjd.
Resten av gatorna har alltså ett finskt och ett svenskt namn. Minnas behöver man dock bara det finska. Jag droppar ibland ett svenskt namn på något torg och får oförstående blickar som svar. Finlandssvenska taxichaufförer måste ha ett gott minne.
Men visst hjälper det för en vilsen svensk att bo på Mariankatu och Mariegatan. För en vilsen svensk vars lokalsinne aldrig vecklades ut, skulle det hjälpa ännu mer om det fanns gatunummer på skyltarna. Det kanske inte fick plats. Aldrig får man vara nöjd.
lördag 20 oktober 2007
Vespa
Alldeles intill Svenska Teatern, på Södra Esplanaden, ligger Helsingfors mest italiensk-svenska restaurang, Vespa. Italiensk meny blandat med frekvent finlandssvenskt sorl. Teaterfolk kan tänkas. Vi var där igår, som så ofta förr, för att få en hyfsat billig och god bit mat. I baren ska sägas, jag har aldrig varit i den "riktiga" restaurangdelen. Säkert är den bra, den med.
Igår åt jag som vanligt den utmärkta carbonaran, men till skillnad från hur det brukar vara blev jag inte mätt. Mot min vilja tvingades jag därför äta en chokladkaka med en kula vaniljglass vid sin sida. Ackompanjerat av jordgubbssås.
Säger så här; jag vet att de flesta inte står ut vid tanken att behöva uthärda en liknande efterrätt. Men snälla kära, det här var inte din vanliga, standardiserade chokladkaka. Det här var Ferrari. Vad hade jag väntat mig av en italienare?
Igår åt jag som vanligt den utmärkta carbonaran, men till skillnad från hur det brukar vara blev jag inte mätt. Mot min vilja tvingades jag därför äta en chokladkaka med en kula vaniljglass vid sin sida. Ackompanjerat av jordgubbssås.
Säger så här; jag vet att de flesta inte står ut vid tanken att behöva uthärda en liknande efterrätt. Men snälla kära, det här var inte din vanliga, standardiserade chokladkaka. Det här var Ferrari. Vad hade jag väntat mig av en italienare?
onsdag 10 oktober 2007
söndag 30 september 2007
Finlands mulatter
Läser just en bok av Barack Obama, den amerikanske senatorn som är en av demokraternas kandidater inför presidentvalet nästa år. Dreams From My Father heter den och det är en alldeles utmärkt bok. Kanske bara lite lång. Men men, det här är ingen bokrecension.
Istället kommer jag att tänka på finlandsvenskar. Visst, inte den mest omedelbara kopplingen. Jag får försöka förklara.
Barack Obamas far var den första kenyan som studerade i USA. Hans mor var vit, med rötterna i den amerikanska mellanvästern. Baracks uppväxt präglades därför av det sökande efter identitet som det innebär att växa upp mellan två världar, och därmed inte helt tillhöra någon av dem.
Jag föreställer mig att en liknande inre diskussion måste pågå hos många finlandsvenskar. Liknelsen haltar väsentligt. De svartas befrielsekamp har förstås väldigt lite gemensamt med den finlandsvenska historien, de är på sätt och vis rentav raka motsatser. Men om man kopplar bort det hierarkiska begreppet från jämförelsen, återstår ett främlingskap i det egna samhället. Inget jag kan sätta mig in i, speciellt inte som vit, heterosexuell och frisk man. Men Obamas bok ger en väldigt skarp inblick i den sortens funderingar.
Jag läste en gång en finlandsvensk mans berättelse om svårigheten med att växa upp med en historia som delas i två. En finsk, politisk som alla finländare delar, men också en språklig, som snarare är den (riks)svenska språkhistorien.
Kanske fortfarande långsökt att dra den parallelen. Kanske tom rakt av sökt. Men som relativt nybliven minoritetsmedlem, är det ett slags tankegång som jag alltmer ofta kommer på mig själv vara mitt i.
Istället kommer jag att tänka på finlandsvenskar. Visst, inte den mest omedelbara kopplingen. Jag får försöka förklara.
Barack Obamas far var den första kenyan som studerade i USA. Hans mor var vit, med rötterna i den amerikanska mellanvästern. Baracks uppväxt präglades därför av det sökande efter identitet som det innebär att växa upp mellan två världar, och därmed inte helt tillhöra någon av dem.
Jag föreställer mig att en liknande inre diskussion måste pågå hos många finlandsvenskar. Liknelsen haltar väsentligt. De svartas befrielsekamp har förstås väldigt lite gemensamt med den finlandsvenska historien, de är på sätt och vis rentav raka motsatser. Men om man kopplar bort det hierarkiska begreppet från jämförelsen, återstår ett främlingskap i det egna samhället. Inget jag kan sätta mig in i, speciellt inte som vit, heterosexuell och frisk man. Men Obamas bok ger en väldigt skarp inblick i den sortens funderingar.
Jag läste en gång en finlandsvensk mans berättelse om svårigheten med att växa upp med en historia som delas i två. En finsk, politisk som alla finländare delar, men också en språklig, som snarare är den (riks)svenska språkhistorien.
Kanske fortfarande långsökt att dra den parallelen. Kanske tom rakt av sökt. Men som relativt nybliven minoritetsmedlem, är det ett slags tankegång som jag alltmer ofta kommer på mig själv vara mitt i.
tisdag 17 juli 2007
Lite om Finland
Jo alltså, jag tänkte skriva några rader om Finland och då i synnerhet ur mitt egna, lilla, svenska perspektiv. Finland är det land som tar emot flest svenska turister, och om man tänker på det en stund, är det nästan kusligt hur lite svenskar vet om sitt östra grannland.
Jag är en lika god kålsupare. Om jag inte hade träffat min flickvän, hade jag fortsatt leva utan knappt någon aning om vad som händer på andra sidan Östersjön. Det finns tusen exempel, men det är kanske onödigt att räkna upp dem alla, så här är två:
- fem procent av alla finnar är finlandsvenskar. Vad som utgör en finlandsvensk är nog svårare att svara på idag än för säg 75 år sedan, men kort sammanfattat är en finlandsvensk en finne som talar svenska som modersmål. Det här är ju ett på alla sätt fullkomligt fantastiskt faktum, och vi svenskar borde ha full koll på dem så att vi kan utnyttja denna tillgång. Men icke.
- i stark paradox till den första punkten står insikten, som har nått mig den hårda vägen, att finnar i gemen inte vill tala svenska. Rentav undviker att göra det, om de ens kan. Och det kan de verkligen inte alltid. Ändå envisas den ene svenske turisten efter den andre med att tala svenska när de forsar ut från Siljalainen för att spendera sina nyväxlade eurosedlar på Esplanaden.
Man kan riktigt se i hur besvärande det är, när Håkan eller Lena kommer fram och beställer på klingande rikssvenska, utan att ha en tanke på om Juha eller Outi verkligen förstår.
Jag har en teori om det här, som kanske kan förklara båda dessa saker. Men jag tar det en annan gång.
Jag är en lika god kålsupare. Om jag inte hade träffat min flickvän, hade jag fortsatt leva utan knappt någon aning om vad som händer på andra sidan Östersjön. Det finns tusen exempel, men det är kanske onödigt att räkna upp dem alla, så här är två:
- fem procent av alla finnar är finlandsvenskar. Vad som utgör en finlandsvensk är nog svårare att svara på idag än för säg 75 år sedan, men kort sammanfattat är en finlandsvensk en finne som talar svenska som modersmål. Det här är ju ett på alla sätt fullkomligt fantastiskt faktum, och vi svenskar borde ha full koll på dem så att vi kan utnyttja denna tillgång. Men icke.
- i stark paradox till den första punkten står insikten, som har nått mig den hårda vägen, att finnar i gemen inte vill tala svenska. Rentav undviker att göra det, om de ens kan. Och det kan de verkligen inte alltid. Ändå envisas den ene svenske turisten efter den andre med att tala svenska när de forsar ut från Siljalainen för att spendera sina nyväxlade eurosedlar på Esplanaden.
Man kan riktigt se i hur besvärande det är, när Håkan eller Lena kommer fram och beställer på klingande rikssvenska, utan att ha en tanke på om Juha eller Outi verkligen förstår.
Jag har en teori om det här, som kanske kan förklara båda dessa saker. Men jag tar det en annan gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)