Mina drömmars stad

Berlin. Utan min vistelse där skulle jag inte ha bosatt mig i Helsingfors, jag har mina skäl att tro det. Enkel matematik, jag träffade S i den tyska huvudstaden.

Så värst många svenska medborgare bor det heller inte i Finland. Strax över 8000, varav bara dryga 1000 i Helsingfors. Av dessa bor tolv i Kronohagen. Rent statistiskt alltså. Jag är en av dem.

Om jag jämför med hur många med finskt ursprung som bor i Sverige blir dessa siffror patetiskt små. Antalet sverigefinnar (de kallas så) beräknas vara mellan 300.000 till 500.000. I runda siffror. Det är en alldeles fantastiskt stor minoritet, och då ska man komma ihåg att det inte är helt ovanligt att flytta tillbaka till Finland igen.

En som gjort så är Jörn Donner. Jag läser just en av hans böcker.

Rapport från Berlin heter den. Donner har precis som jag spenderat tid där och dessutom har han haft den goda smaken att skriva en alldeles utmärkt bok om det. Var han har skrivit den vet jag inte, men möjligen i det trähus som familjen Donner innehar på en av Norra Kajens innergårdar.

Hur många av de elva andra svenskarna i Kronohagen som bor på Mariegatan vet jag inte heller. Helt möjligtvis någon, det är en lång gata. Men att någon av dem, liksom jag och Jörn, skulle ha bott i Berlin och på Norra Kajens innergårdar verkar väl ändå osannolikt? Fast säker kan man aldrig vara. Det är jäklar vad man ska behöva dra saker långt för att få vara unik.

Stolthet och fördom

Bokmässan var det ja. I år var den enda svenska författare jag fick syn på Liza Marklund, hon höll någon utläggning om varför polisuniformer aldrig tvättas i manliga deckarförfattares böcker. Hon kämpade tappert med att få publiken att förstå varför just tvätt är viktigt och intressant att skriva om. Det påminde mig om ett avsnitt av Bettina S för ett par år sedan, där Gudrun Schyman var gäst. Gudrun, som ju icke är någon oäven retoriker, talade om feminism inför en alltmer förbryllad programvärd, varpå Bettina helt sonika skakade på huvudet och utbrast att nog talar Gudrun bra, men inte förstår man vad hon säger.

Personkemin kunde varit bättre, men det som framförallt saknades var ett sammanhang. Gudrun var i fel sammanhang. Utanför sina domäner. Borde ha valt det lättare artilleriet utifrån den förutsättningen. Så kändes det för Liza på bokmässan med. Även Leif GW Persson, som förra året la ut hela sitt sura register på mässan, hamnade offside. Det är ok för Leif att vara dryg i Sverige, där alla förväntar sig det. I Finland kom det som en överraskning att han är en idiot. Svårare att smälta. Den som bara läst hans böcker förväntar sig ju humor.

Jag skäms lite för mina landsmän när de går bort sig så. Därför är det skönt när jag får anledning att vara stolt. Jonas Hassen Khemiri är ett exempel på en sådan anledning. Läste en intervju med honom, full av klokskaper verkar han. Och när jag såg honom på bokmässan för två år sedan talade han ödmjukt och begåvat om sin då till finska nyligen översatta Ett öga rött. Att han dessutom fick otaliga flickhjärtan att smälta genom sin blotta närvaro visar bara att Gud är orättvis.

Söndagsmässa

Med ett trött huvud och 100 euro fattigare tog jag idag sjuans spårvagn hem från bokmässan i Böle. Vem har någonsin sagt att böcker är billiga? Men det var värt det, alla var till rabatterat pris, och Mumin-böcker till nedsatt pris förpliktigar. Har man inte läst Pappan och Havet bör man genast besöka en bokhandel eller ett bibliotek och rätta till sitt misstag.

Bokmässan är årligen återkommande, jag var där för tredje året, och det är ett fint tillfälle för en sån som jag att gå och lyssna på svenska författare som är på besök för att marknadsföra sina nya eller översatta alster. I år var det tyvärr fattigt på intressanta programpunkter av just den sorten, och kanske höll hela mässan lite lägre standard än den gjort tidigare år. Ett alternativ är att vi kanske bara var trötta redan när vi kom dit. Det går inte. Mässor ställer ju i och med sina format, stora, oöversiktliga kubikmonster fyllda med förväntan, vissa krav på energireservens storlek. Helsingforsmässan är inget undantag.

Samtidigt som bokmässan hölls även en annan mässa, "Vin, mat och ett gott liv". Som ju låter och är formidabelt sympatiskt. För en pant kunde man växla ut ett glas, vilket fylldes på i de olika båsen. Provsmakning, typ, fast jag såg ingen spotta. Jag och S var tyvärr inte sugna på vin, och då föll konceptet en smula, men det fanns gott om intressenter i vårt ställe, så det gick nog åt en flaska eller två även utan vår hjälp.

Låt mig då sammanfatta. Böcker, vin, mat och ett gott liv. Hård är mitt ödes lott. Jag tyar inte mer.

Finlands mulatter

Läser just en bok av Barack Obama, den amerikanske senatorn som är en av demokraternas kandidater inför presidentvalet nästa år. Dreams From My Father heter den och det är en alldeles utmärkt bok. Kanske bara lite lång. Men men, det här är ingen bokrecension.

Istället kommer jag att tänka på finlandsvenskar. Visst, inte den mest omedelbara kopplingen. Jag får försöka förklara.

Barack Obamas far var den första kenyan som studerade i USA. Hans mor var vit, med rötterna i den amerikanska mellanvästern. Baracks uppväxt präglades därför av det sökande efter identitet som det innebär att växa upp mellan två världar, och därmed inte helt tillhöra någon av dem.

Jag föreställer mig att en liknande inre diskussion måste pågå hos många finlandsvenskar. Liknelsen haltar väsentligt. De svartas befrielsekamp har förstås väldigt lite gemensamt med den finlandsvenska historien, de är på sätt och vis rentav raka motsatser. Men om man kopplar bort det hierarkiska begreppet från jämförelsen, återstår ett främlingskap i det egna samhället. Inget jag kan sätta mig in i, speciellt inte som vit, heterosexuell och frisk man. Men Obamas bok ger en väldigt skarp inblick i den sortens funderingar.

Jag läste en gång en finlandsvensk mans berättelse om svårigheten med att växa upp med en historia som delas i två. En finsk, politisk som alla finländare delar, men också en språklig, som snarare är den (riks)svenska språkhistorien.

Kanske fortfarande långsökt att dra den parallelen. Kanske tom rakt av sökt. Men som relativt nybliven minoritetsmedlem, är det ett slags tankegång som jag alltmer ofta kommer på mig själv vara mitt i.