Beppe

Det där sista var kanske lite barnsligt. Det ligger eventuellt i mina gener. Låt mig förklara.

En allmänt utbredd uppfattning bland finländare är att svenskar tillhör en ytligare kultur. Att Sverige är ABBA där Finland är Sibelius. I Sverige är svaret på hur mår du alltid bra, I Finland är svaret sant. Sverige är amerikaniserat, Finland är Finland. Osv. Ni förstår.

Till det kommer en bristande förmåga att ta hand om oss själva. Att hantera livets mörkare sidor. Döden och sånt. När tsunamin slog till borta i Asien för fyra år sen tittade många finnar över sjön och såg ett Sverige fullt av vilsna människor. Krävande typer med blicken kollektivt riktad mot någon, vem som helst som skulle kunna ordna och förklara det som hade gått snett. Att kungen fyllde det tomrummet var symptomatiskt. Denna svenska oförmåga behandlades i en tidning jag läste strax efter katastrofen. Författaren avslutade sammanfattande; alla är barn, och de tillhör det gåtfulla folket.

Jag håller inte med fullt ut. Vi är möjligen gåtfulla, men inte barn. Skulle kanske säga breda snarare än ytliga. Tycker kanske inte att allvar är en större dygd. Men så är jag också jävig. Dessutom passar teorin mina syften just nu. Så ok, svenskar är barnsliga. Jag låter det förra inlägget stå.

Pucken glider in i sarghörnet

Ja, det var ju kul att följa Sveriges bravader under helgen.

Grotesk

Jag lovade ju att återkomma till Vappu-helgen, och tänkte göra så genom att berätta lite om ett restaurangbesök. S fyllde år och P var här på besök, så vi slog på stort och bokade bord på relativt nyöppnade Grotesk vid Skillnaden.

Eftersom det var just dagen efter första maj, var lokalen nästan tom. De flesta huvudstadsbor låg hemma med betongkepsarna på, så vi fick gott om uppmärksamhet. Underligt nog framstod vår servitris som väldigt nervös, lite grön rentav. Underligt skriver jag, eftersom Grotesk är ett ganska snofsigt ställe, med priser därefter.

Men vad gör det, när hon var godhjärtad och när sparrissoppan till förrätt var mitt i prick. Tio poäng. Sparris är verkligen underskattat. Soppa också för den delen. Huvudrättsvakteln nådde inte samma nivåer, men slank ner utan större besvär. Vi toppade det hela med glass, och med glass är det som så, att den får vara rent... tja, grotesk, för att jag inte ska äta upp den med behag. Kokosglass. Ren fröjd.

I samma lokal ligger en bar. Den är snygg, på det loungiga sättet. Jag drack en Mai Tai. Romdrinkar är som sparrissoppor. Vi var glada. Blev gladare. Försvann ut i natten.

Demokrati

I dvala åkte jag taxi från flygplatsen i Vanda hem till Kronohagen idag. Har åkt den sträckan tusen gånger. Eller ja. Det känns så. Den enda kryddan är huruvida chauffören ska välja Tavastvägen eller Sörnäs Strandväg när han närmar sig slutet av den evigt långa Backasgatan. Idag, för första gången, tillfrågades jag om vilken vägen skulle bli.

Jag vaknade upp ur mina tomma tankar och fick ur mig att han gott kunde välja det själv. Ångrade mig genast. Man ska medverka i beslutsfattandet när man ges chansen. Men då var det redan för sent.

Det här är vad jag kommer minnas från den här dagen. Behöver kanske inte nämna att den har varit ganska händelsefattig.

Is i maj

En finne frågade mig i förra veckan om intresset för det pågående ishockey-VM:et i Sverige. Det är väl inget som bryr sig i Sverige längre, frågade han.

Man kan analysera det här rätt länge, och sportnörd som jag är skulle det inte tråka ut mig. Av respekt för mina mindre nördiga läsare låter jag dock bli att göra det här. Jag nöjer mig istället med att det vore att ta i att svara blankt ja på den ställda frågan. Nog finns det intresse.

Men allt är ju som bekant relativt. Jämfört med i Finland bryr sig svenskarna knapert. Skillnaden länderna emellan skulle även den kunna analyseras. En idrottshistoria att bena upp. Ett långt inlägg som vill ut. Det rycker i mina fingrar. Men nej. Jag måste lägga band på mig. Jag låter det vara.

Uppväxt

Kommer man från Helsingfors, tycker man inget vidare om Åbo. Det hela är ömsesidigt. Åbo var huvudstad fram till 1812, varefter Helsingfors tog över den rollen. Kan ju vara skäl nog att kivas.

Från Åbo kommer Hesburger. Något som Peppe fick mig halvt uppmärksam på i en kommentar till en av mina tidigare skrifter. Resten av den kunskapsluckan fyllde S i, och i kollegans bil på väg från jobbet idag, kom frågan upp igen. Det är intressant när sådana diskussioner kommer upp. Det blir uppenbart att jag har en annan allmänbildning än dem jag pratar med. Helt andra kulturella referenser.

Ett exempel. "Hej, alla barn. Jag heter Rulle. Hårrulle." De flesta svenskar drar på munnen. Eller tar sig för pannan. Vilket som, kommer det en reaktion. Medan de flesta finnar bara tycker att min humor har nått (än) lägre nivåer.

Det här kan vara lite knepigt ibland. Det händer att jag finner mig själv mitt i en grupp skrattande finnar (inte alltid åt mig), varefter jag får en förklaring som gör mig helt perplex. Lite som Bill Murrey i en japansk whiskeyreklam. Vad i hela friden har de skrattat åt?

För hur ska jag veta att det spelar roll varifrån Hesburger kommer? Och varför ska jag bry mig? Jo, det ska jag berätta. För innan dess blir jag inte finsk. Det är Sven Melanders menlösa skämt som gör mig svensk. Självklart inte bara det. Självklart inte. Sån nationalromantik lämnar jag åt sverigedemokrater och andra intellektuellt slöa stollar. Men det är en del av mitt kulturella sammanhang. Det jag menar, när jag säger att jag är svensk.

Musik full stop

Strax innan planet hem till Helsingfors skulle lyfta, fortfarande ståendes på Arlanda, satte Finnairs system på lite musik. Som stängdes av när vi var uppe bland molnen. Tanken, förmodar jag, är att lugna passagerarna. När det bestämdes vilken musik skulle spelas gick dock något snett. För inspirationen har helt uppenbart hämtas från hissar. Vilket möjligen kan förstås, sett till de respektive maskinernas funktioner, men endast, säger endast, ur det perpektivet kan det som ljöd ur högtalarna förlåtas.

Hissmusiken som spelades var nämligen (eftersom jag inte har en aning, tvingas jag här gissa lite) det tolfte eller trettonde spåret från något av Enigmas verk. Något som till och med de ansett vara utfyllnad. Kvalfull produktion minus catchy melodi det vill säga.

I mitt huvud rullade en tanke. Om vi kraschar nu, är det här den sista musiken jag någonsin hör. Tanken var inte lugnande.