Belly

Påpekade häromdagen för S att vår skivhylla mest går i moll. Ja, nickade hon, mycket osvenskt det hela.

Resonemanget går alltså ut på att svenskar är glada. Jätteglada. Och vi lyssnar följaktligen på glad musik. Dur.

Medan det i Finland är tvärtom. Melankoli och tungsinne. Sibelius och dödsmetall. Livet från den mörkare sidan.

Nu finns det förstås gott om svensk musik som vederlägger ett sådant resonemang. Liksom finsk. Men när man jämför länder måste man bli lite svartvit. Men ingen rök utan eld, så att säga, så på det stora hela får jag hålla med.

De här tankarna slog mig runt ettsnåret igår natt, när jag stog och svettades på Bellys dansgolv. Svetten kom sig av ett idogt höftskakande i kombination med en brutal värme i lokalen. Belly blandade som vanligt högt och lågt. Fram till efter midnatt var det låga i majoritet, tills den tredje DJ:n för kvällen, DJ Yolapongo, tog över kommandobryggan. Drog igång en popkavalkad av rang. Dansgolvet fylldes genast. Livsglädje. Dur, tänkte jag. Finnar kan. Det också.

Efter

Jag har varit frånvarande igen i några dagar, inte skrivit något och skäms för det. Det finns gott om förmildrande omständigheter dock, och jag kommer återkomma till dem. Skriva om Vappu och dess svallvågor. Summera.

Till dess nöjer jag mig med att skriva om första majs besök på We Got Beef. Möjligen inbillade jag mig, men det kändes lite glesare mellan borden än vad som är brukligt. Av dem som ändå var där, bestod en försvarlig del av det som i våra ögon framstår som ett av Helsingfors mer karaktärsstarka stamklientel. Det är positivt, om någon undrar hur den meningen ska tolkas. Baren producerade öl, högtalarna fantastisk musik (kudos till DJ:n!), en herre som suttit och blängt på mig under en dryg timmes tid kom fram och gav mig komplimanger för min tröja och när S till sin ungdomliga glädje tillbringade klockslaget då hon fyllde 30 på dansgolvet, kändes det som kronan på en genomtrevlig kväll.

Vi hade skoj, om det inte framgått ovan. Det framgår nedan.

Ein Kleiner Shock

Att på veckoslutet få en plats i en av Beatroots nedsuttna soffor är en nåd att stilla be om. Flera fåfånga försök har gjorts, men ingen allitteration i världen kan ändra på soffornas beläggning. På en tisdag lever hoppet däremot.

Jag och A slog oss ned i en av sofforna och tog varsin öl, som vanligt på Beatroot ackompanjerade av ett av Helsingfors funkigaste soundtracks.

I vinterkvällens kyla, på väg mot spårvagnen hemåt, filosoferade vi kring hur skönt det är att lämna en bar långt innan den stänger. Inte för att det känns moget att göra så, utan för att man slipper genomlida det som sker i lokaler där alkohol utskänks, en halvtimme innan stängningsdags. Då tänds nämligen lamporna, och baren stängs för kröken. Som gäst slits man brutalt iväg från det trevliga man har haft. Chockdoktrinen tillämpas för att göra gästerna mottagliga, vilse och enklare att köra bort.

Jag lånar orden från A. Det är tortyr.

Musiikki #3

I Rödbergen finns det gott om coola människor. Detta skrivet utan ironi, eller i alla fall bara med lite. Som Söder i Stockholm, eller vad Majorna är, eller i alla fall håller på att bli, i Göteborg. Men hur buteljerar man den coolheten, så att jag kan sitta och känna tillhörighet här i Kronohagen, utan att för den sakens skull bli mindre bourgeoisie? Svaret snurrar i min skivspelare; Jazz.

Vid Fredriksgatans början, eller möjligen vid dess slut, ligger Luthersgatan och Tempelkyrkan. Om man går Fredriksgatan fram skär man småningom rakt igenom Rödbergen, och vid dess ände ligger Femkanten. Fem gator möts, och just denna plats har givit namn åt en jazzgrupp och en alldeles utsökt sådan till på köpet.

The Five Corners Quintet får mig att känna mig ung - dekandens och låt oss sitta hela nätterna på rökiga caféer i Berlin - och samtidigt gammal - dekadens och jag minns hur vi brukade sitta hela nätterna på rökiga caféer i Berlin. Tillbakalutat men tekniskt, djupgående men lättlyssnat. Det är en sådan musikstil, fylld av paradoxer 'n all that jazz.

Helsinki Design District

I kvarteren väster om Helsingfors absoluta centrum ligger det som har fått namnet Helsinki Design District. Större delen är placerat i Rödbergen, och där strövade jag och S omkring idag. Vi hamnade på Motel Momentos på Annegatan, en mycket fin liten butik som fler borde upptäcka, klappade den kelsjuka hunden som alltid tassar runt bland kläderna, och fick köpt oss varsin tröja.

Bara på de fyra år jag har befunnit mig här i stan har utbudet av kläder och mode förbättrats märkvärt. Samma sak tyckte jag mig märka när jag bodde i Göteborg, så nu sitter jag här och grunnar på om det är jag som inspirerar städer till att förädla sitt utbud, eller om det snarare är så att tillgången faktiskt har ökat i de flesta städer, i kombination med att jag hittar fler klädbodar ju längre tid jag förbringar i en stad.

Vi väljer det första, va? Aldrig fel med lite megalomani så här på en lördagskväll. Jag är ju så vansinnigt sjangdobel (hej högskoleprovet!) i min nya tröja. Verkligheten kan vi tala om på måndag.