Kravatt

1-2. Slut på andra akten. Alltså tid för att bry sig om annat. Det har på diverse platser noterats att Sveriges förbundskapten Lasse Lagerbäck bytt träningsoverallen mot en kostym. Min teori är att han vill visa upp sig för framtida arbetsgivare. Göra lite reklam för sig själv.

Gott så. Det är stilfullt. Dessutom är det ju inte fel att klä upp sig vid högtider, och det kan vi väl sträcka oss till att en match i EM är. En detalj i utstyrseln är dock lite speciell. Översta knappen på kavajen var uppknäppt. Till det satt slipsen lite lösare. Jag funderar på om det är det som gäller i Sverige nu.

Det må vara något slags stilistisk postmodernism eller inte. Jag har sett samma lösa slipsknut på flera svenska affärsmän och kollegor, medan jag ännu inte sett samma sak i Finland. Eventuellt är finska klädkoder mer konservativa. Jag skulle kanske tom skriva mer korrekta. Om jag har rätt i min teori om Lagerbäcks klädval tror jag nämligen att han missar målet. Det som förvisso säkert är helt rätt och inne i Sverige, är inte nödvändigtvis bästa reklam globalt. Eller - hemska tanke - är det till äventyrs så att Lagerbäck har bättre koll än vad jag har? Det vore inte helt smickrande om han är mer radikal än jag.

För den stora galakvällen så ska vi sy modellen

Jo, jag tänkte förtydliga en grej. Det där jag skrev om den finska nationaldagen, att det sjungs karaoke. Det framstod kanske som att det var huvudattraktionen, men så är det naturligtvis inte. Firandets höjdpunkt går av stapeln i presidentens slott, det där stora huset som ligger i början av Norra Esplanden. Nej, inte svenska ambassaden, bakom den. Nej, inte Uspenskikatedralen, utan framför den. För att tala med André Wickström.

Presidentens bal är årets mest betittade TV-program, runt 40% av befolkningen bänkar sig, och det är en sällsam upplevelse för en immigrant. 2000 inbjudningar går ut till diverse personer som förtjänat det, bara ett fåtal tackar nej, och var och en av de gäster som kommer ställer sig på led och skakar presidentens hand när de ankommer till festen.

Nära 2000 händer tar en stund att skaka. Om en hand varannan sekund hinns med, tar det fortfarande en dryg timme. Handskakning är dock en långsammare sport än så, och klockan stannade därför på dryga två timmar. Pust, måste President Halonen tänka efteråt. Eller möjligen Var är toaletten?

Balen sker i direktsändning, och det blir en Who's Who i finländskt kändisliv, ett slags inverterad lit de parade. Jag kände igen fler ansikten i år än förra året, vilket väl tyder på fortlöpande integration. Jag gillar dessutom balen. Glitter och glamour, dans och vackra människor, allt är i min smak. Det finns betydligt sämre sätt att manifestera sin självständighet. Militärparader exempelvis. Det fanns nog sådana även här i Finland i torsdags, men balen är det som det syns och hörs mest ifrån.

Och just det är det som jag gillar mest med spektaklet. Blickandes upp mot den mörka Norden, ser många Finland som den kanske mörkaste platsen. Per definition vore något dystrare ett mer finskt sätt att fira sig själva på. Men finnarna vänder på det där. Självständighetsdagen är möjligen det allra mest finska av allt finskt, och man sätter som kännemärke en fabulöst sprakande fest. För vad är väl en självständighet? Varken tråkig eller dötrist, utan alldeles underbar. Som en bal på slottet, tänkte jag skriva, men frågan är om jag vågar vara så fjompig.

Utsocknes

Det är inte rasism, verkligen inte. Men det att jag inte är finne finns det en del som drar växlar på. På en fest i helgen hamnade jag bredvid en kille som betraktade mig med mycket misstänksamma ögon. Han måsta ha vetat att jag inte talar finska, för hans öppningsfråga var lika oväntad som den var på engelska.

Han: Are you a hipster?
Jag (fritt från engelskan): Jag tror inte det.
Han: Tittar skeptiskt på mig.
Jag: Eller jag vet inte. Hur är man då?
Han: Man röker braj och har långt hår.
Jag: Jaha. Utifrån den definitionen är jag inte en hipster. Jag röker inte braj, och jag har inte långt hår.
Han (med blicken mot min Emo-lugg): Halvlångt.
Jag: 25% hipster?
Han: 30.

Det händer lite då och då att jag blir tilldelad egenskaper på det här sättet. Det händer inte alls på samma sätt i Sverige. Kanske behöver man bara vara lite annorlunda, för att betraktas som mycket annorlunda. Någon annan anledning till varför någon skulle kalla mig för hipster kan jag inte se. Jag som är så proper.

Helsinki Design District

I kvarteren väster om Helsingfors absoluta centrum ligger det som har fått namnet Helsinki Design District. Större delen är placerat i Rödbergen, och där strövade jag och S omkring idag. Vi hamnade på Motel Momentos på Annegatan, en mycket fin liten butik som fler borde upptäcka, klappade den kelsjuka hunden som alltid tassar runt bland kläderna, och fick köpt oss varsin tröja.

Bara på de fyra år jag har befunnit mig här i stan har utbudet av kläder och mode förbättrats märkvärt. Samma sak tyckte jag mig märka när jag bodde i Göteborg, så nu sitter jag här och grunnar på om det är jag som inspirerar städer till att förädla sitt utbud, eller om det snarare är så att tillgången faktiskt har ökat i de flesta städer, i kombination med att jag hittar fler klädbodar ju längre tid jag förbringar i en stad.

Vi väljer det första, va? Aldrig fel med lite megalomani så här på en lördagskväll. Jag är ju så vansinnigt sjangdobel (hej högskoleprovet!) i min nya tröja. Verkligheten kan vi tala om på måndag.

Ensamhet

Många utklädda människor på stan igår. På heterovänliga gaybaren Lost & Found (de skriver så på sin hemsida, det är sant) kunde man se såväl elaka clowner som zombier. Däremot kan man nog knappt längre få syn på några livs levande homosexuella i den baren, de har nog blivit mer heterovänliga än vad som var deras intention. Hur man nu ser det.

Den klassiska och evolutionärt utmanade arten Stereotypisk Finländsk Man I Träningsoverallsjacka skådade vi emellertid. Inte på Lost & Found gudbevars, riktigt så heterovänliga är de inte ännu, men väl på Black Door. Han satt ensam vid sitt bord och stirrade buttert, tills han bestämde sig för att han var beredd (läs full nog) att söka kontakt med någon. Givetvis då genom att mucka gräl med ett par vid bordet bredvid. Dörrvakten var snabbt på plats, och vår hjälte i Adidasjacka hamnade på gatan utanför. Finske A som jag satt i baren med sammanfattade honom som arttypisk och, som mänskligheten i stort för att citera Liftarens Guide Till Galaxen, harmlös.

Ambition

Marimekkos egen muminmamma, Kirsti Paakkanen, säljer av. Nya, yngre krafter tar vid. Läste det här ledarsticket i Hufvudstadsbladet för ett tag sedan (ja, det blir mycket av den tidningen, så värst många alternativ finns inte), om hur finska kedjor sällan lyckas etablera sig utomlands. Har länge själv tyckt att det är lite underligt att t.ex. Marimekko inte är större i Sverige än vad det är. Ska bli ändring på det nu, verkar den nye herren på täppan mena. I Finland kan märket ändå inte växa något särskilt mer.

I Helsingfors centrum behöver man inte leta länge efter en butik, bara på Esplanaden finns det två. Marimekko har mycket som är värt att sprida över världen, så jag önskar den nye lycka till. Och hoppas i all enkelhet att han lyckas hotta upp min väska, även bland kidzen.

Unik ok

Hel-looks har bilder att bli inspirerad av. Modigare människor än jag förevigade av andra människor med näsa för stil. Exakt hur långt borta jag är från att hamna på sidan vet jag inte. Men långt är det, det inser jag, och förra helgen stod det plötsligt ännu klarare.

Jag och S var inne på Beamhill, en av Helsingfors bättre klädbutiker, och jag hittade en skjorta som jag köpte. I kassan på Beamhill står det alltid en snygg 20-nånting eller två. Det är nästan, men inte riktigt, som att surfa in på Hel-looks. När vi gick därifrån sa S i alla fall till mig att gatukreddiga killen i kassan måste ha varit förvånad över att jag köpte coola kläder, jag med min svartbrunrandiga Marimekko-väska och allt.

Här lärde jag mig något nytt. Tydligen har jag helt felaktigt gått omkring med min väska och trott att den är snitsig. Missförstå mig inte, den är vrålsnygg, det tycker S med. Det var ändå en present från henne. Men Hel-looks skulle inte vända sig om efter mig. Den är inte cool enligt gängse Helsinforskt gatumode. Inte för kidzen. Ungdomar gör sig inte besvär. Etcetera. Något jag alltså inte har förstått.

Skiter nu i det. Mannen gör kläderna, och ironin är med andra ord att i Helsingfors hjälper väskan till med att göra mig annorlunda. Gör mig very special. Håller mig borta från Fab Five. Inte tvärtom. Tänk att jag skulle vara en sådan föregångare.