Kanon

På restaurang häromveckan talade kyparen svenska med oss. Vi var tre svenskar plus S som satt runt bordet. Sparris låg i våra magar. Kyparen plockade bort tallrikar. Var det gott, frågade kyparen.

När finnar driver med svenskar är det inte sällan vår oförblommade entusiasm som används som slagträ. Att allting är jättebra eller jättefint eller superkul. Jämför med amerikanskans awesome. En adjektivens inflation.

Jättegott, svarade tre svenskar därför unisont. S log för sig själv. Såsen var god, sa en svensk. Den var jättegod. Ja, sa kyparen, den är helt ok.

Här kunde tre svenskar inte låta bli att skratta. Vilken underdrift! En kypare som helt sonika avfärdar sitt kök som endast helt ok. En fullkomligt främmande företeelse.

Men vi var inte helt rätt ute. Det är helt enkelt inte det finska sättet att bre på med tjocka lager. En del av kyparens betyg på såsen kan tillskrivas hans inte perfekta svenska, men mat är sällan jättegod för en finne. Den är god. Räcker så. Funkar bra. Jättebra? Var inte så svensk.