1-2. Slut på andra akten. Alltså tid för att bry sig om annat. Det har på diverse platser noterats att Sveriges förbundskapten Lasse Lagerbäck bytt träningsoverallen mot en kostym. Min teori är att han vill visa upp sig för framtida arbetsgivare. Göra lite reklam för sig själv.
Gott så. Det är stilfullt. Dessutom är det ju inte fel att klä upp sig vid högtider, och det kan vi väl sträcka oss till att en match i EM är. En detalj i utstyrseln är dock lite speciell. Översta knappen på kavajen var uppknäppt. Till det satt slipsen lite lösare. Jag funderar på om det är det som gäller i Sverige nu.
Det må vara något slags stilistisk postmodernism eller inte. Jag har sett samma lösa slipsknut på flera svenska affärsmän och kollegor, medan jag ännu inte sett samma sak i Finland. Eventuellt är finska klädkoder mer konservativa. Jag skulle kanske tom skriva mer korrekta. Om jag har rätt i min teori om Lagerbäcks klädval tror jag nämligen att han missar målet. Det som förvisso säkert är helt rätt och inne i Sverige, är inte nödvändigtvis bästa reklam globalt. Eller - hemska tanke - är det till äventyrs så att Lagerbäck har bättre koll än vad jag har? Det vore inte helt smickrande om han är mer radikal än jag.
söndag 15 juni 2008
tisdag 10 juni 2008
Andra sidan är ni klara?
Det pågår ett EM i fotboll för den som har missat det. Eftersom själva matcherna bara håller på i 90 minuter, får resten av tiden fyllas ut med spekulationer och onödigt vetande. Visste ni t.ex. att en fotbollsdomare på EM-nivå gör 1412 löpvändingar under en match? Det ska jämföras med de 1100 som spelarna gör.
Mindre smalt domarvetande är att, som det brukar sägas, en bra domare inte syns. Med det menas inte att han ska vara osynlig, utan att han inte ska göra något väsen av sig. Göra sitt jobb, men inget mer. Få betalar entréavgift för att få se domaren i aktion.
Samma princip går att applicera på fotbollskommentatorer. Mindre smakar mer.
Tack vare digital-TV kan jag slå in svenskt språk på Yle:s sändningar från EM. I detta EM innebär det att jag får lyssna på herrar Chriso Vuojärvi och Kaj Kunnas. Båda är ganska pratiga. Men där Vuojärvi är finurlig, rabblandes allsköns nördigheter, är Kunnas bara jobbig. Skymmer matchen. Mycket smakar mindre, nästan inget alls. Att han dessutom har något slags såga-Sverige-Tourettes kan möjligen bidra till min aversion. Möjligen.
Så. Fick jag ur mig det. Vuojärvi kommenterar Sverige-Grekland. Ska vi säga 2-1?
Mindre smalt domarvetande är att, som det brukar sägas, en bra domare inte syns. Med det menas inte att han ska vara osynlig, utan att han inte ska göra något väsen av sig. Göra sitt jobb, men inget mer. Få betalar entréavgift för att få se domaren i aktion.
Samma princip går att applicera på fotbollskommentatorer. Mindre smakar mer.
Tack vare digital-TV kan jag slå in svenskt språk på Yle:s sändningar från EM. I detta EM innebär det att jag får lyssna på herrar Chriso Vuojärvi och Kaj Kunnas. Båda är ganska pratiga. Men där Vuojärvi är finurlig, rabblandes allsköns nördigheter, är Kunnas bara jobbig. Skymmer matchen. Mycket smakar mindre, nästan inget alls. Att han dessutom har något slags såga-Sverige-Tourettes kan möjligen bidra till min aversion. Möjligen.
Så. Fick jag ur mig det. Vuojärvi kommenterar Sverige-Grekland. Ska vi säga 2-1?
måndag 9 juni 2008
Majoritetens diktatur
Finlandssvenskar kindpussas. Sägs det. Jag vet inte, det kan vara en fördom.
Det här med hur man hälsar är annars en sällsam historia. Det är så lätt att det slutar med en faux pas. Om jag får bli lite fransk, och det får jag väl när vi talar om kindpussar. Jag har personligen svårt för dem. Pussarna alltså, inte fransmän (eller kanske ibland). Kindpussar var allmänt vedertaget som hälsning när jag gick i högstadiet. Så när jag ser någon hälsa på det viset sadlar jag närmsta höga häst. Sätter mig till rätta. Så pubertalt, tänker jag, och missar grovt poängen. Blandar ihop sammanhangen. Mina högstadieår har har inget med Frankrike att göra. Borde tänka något annat. Så kontinentalt, exempelvis.
Helt ovetenskapligt har jag nämligen fått för mig att kindpussandet är en väldigt kontinental sedvänja. Åtminstone är den inte svensk. I mitt vuxna Sverige är det kramar som gäller. Inte när man första gången träffar någon, men därefter och för alltid. Jag är helt bekväm med det, tycker att det är lagom närgånget och dessutom mysigt. Finare än handslagets kylighet och lättare att hålla reda på än kindpussandets oändliga matematik (en, två, tre eller rentav fyra?).
Med en ryggsäck full av omfamningar åkte jag därför till Finland.
Det hade räckt med en magväska. För i Finland kramas man inte. Eller låt mig formulera om den meningen. I Finland kramas män inte. Inte med varandra, ej heller med kvinnor. Vilket är synd, men inte mycket att orda om.
Få saker är ju nämligen så kulturellt betingade som hur man hälsar på andra människor. Dessvärre ligger kramar lågt på Europarankingen. I Finland är det för mycket, på Kontinenten är det för lite. Och den fransman är inte född som inte anser sig ha tolkningsföreträde på detta område. Så jag får böja mig. Det finns större problem. Fast finnarna får gärna kramas mer. Hör ni det, alla finnar? Det är väldigt, väldigt enkelt att göra mig glad.
Det här med hur man hälsar är annars en sällsam historia. Det är så lätt att det slutar med en faux pas. Om jag får bli lite fransk, och det får jag väl när vi talar om kindpussar. Jag har personligen svårt för dem. Pussarna alltså, inte fransmän (eller kanske ibland). Kindpussar var allmänt vedertaget som hälsning när jag gick i högstadiet. Så när jag ser någon hälsa på det viset sadlar jag närmsta höga häst. Sätter mig till rätta. Så pubertalt, tänker jag, och missar grovt poängen. Blandar ihop sammanhangen. Mina högstadieår har har inget med Frankrike att göra. Borde tänka något annat. Så kontinentalt, exempelvis.
Helt ovetenskapligt har jag nämligen fått för mig att kindpussandet är en väldigt kontinental sedvänja. Åtminstone är den inte svensk. I mitt vuxna Sverige är det kramar som gäller. Inte när man första gången träffar någon, men därefter och för alltid. Jag är helt bekväm med det, tycker att det är lagom närgånget och dessutom mysigt. Finare än handslagets kylighet och lättare att hålla reda på än kindpussandets oändliga matematik (en, två, tre eller rentav fyra?).
Med en ryggsäck full av omfamningar åkte jag därför till Finland.
Det hade räckt med en magväska. För i Finland kramas man inte. Eller låt mig formulera om den meningen. I Finland kramas män inte. Inte med varandra, ej heller med kvinnor. Vilket är synd, men inte mycket att orda om.
Få saker är ju nämligen så kulturellt betingade som hur man hälsar på andra människor. Dessvärre ligger kramar lågt på Europarankingen. I Finland är det för mycket, på Kontinenten är det för lite. Och den fransman är inte född som inte anser sig ha tolkningsföreträde på detta område. Så jag får böja mig. Det finns större problem. Fast finnarna får gärna kramas mer. Hör ni det, alla finnar? Det är väldigt, väldigt enkelt att göra mig glad.
söndag 8 juni 2008
Från en stor båt till en mindre
Nog för att den var ståtlig när den gled in och lade sig invid Gamla Saluhallen, men jag tänkte skriva om en annan båt än Götheborg. Återkommer möjligen till den, men nu ska det handla om ett av Sommarhelsingfors mindre temporära nöjen.
En bit bort från Salutorget ligger Sjötullstorget, som mycket väl kan vara Helsingfors anspråkslösaste torg. En tom plats. Att det sedan ett par somrar ligger en fyrbåt vid kajen kanske inte låter som en större förbättring, men till min förtjusning är denna fyrbåt även ett café.
Relandersgrund heter båten i fråga och den har sin egen historia. På däck finns en uteservering, som när det inte blåser är alldeles väldigt trevligt. Där kan man sedan sitta och och betrakta Uspenskikatedralens polerade kupoler eller titta på de vackra träbåtar som ligger utmed Kanalstranden. Sämre kan man ha det.
En bit bort från Salutorget ligger Sjötullstorget, som mycket väl kan vara Helsingfors anspråkslösaste torg. En tom plats. Att det sedan ett par somrar ligger en fyrbåt vid kajen kanske inte låter som en större förbättring, men till min förtjusning är denna fyrbåt även ett café.
Relandersgrund heter båten i fråga och den har sin egen historia. På däck finns en uteservering, som när det inte blåser är alldeles väldigt trevligt. Där kan man sedan sitta och och betrakta Uspenskikatedralens polerade kupoler eller titta på de vackra träbåtar som ligger utmed Kanalstranden. Sämre kan man ha det.
Götheborg
Ikväll anländer ostindiefararen Götheborg till Helsingfors. Tänkte gå ner och titta. Sommaren 2003 stod jag på Hisingen i Göteborg och försökte få en skymt av det just sjösatta fartyget. Det gick inget vidare, såg mest en avlägsen akter och hoppas således på bättre lycka idag.
Ser fram emot det hela. Det är en vacker dag i hufvudstaden.
Ser fram emot det hela. Det är en vacker dag i hufvudstaden.
fredag 6 juni 2008
Extra svensk i Finnlandet
Idag är det Sveriges nationaldag. Exakt ett halvår före Finlands. Eller efter.
Det måste vara en av världens minst firade nationaldagar. Antar att vi tar vår självständighet såpass för given. Jag med. Bryr mig inte. Tyvärr lämnas hela scenen öppen för nynazister. Det känns sådär. Ambivalent.
Poängen är i alla fall att jag när jag vaknade imorse inte hade några funderingar kring dagens dignitet. Däremot förstod jag att det var fredag - casual Friday - och varmt ute. Så mitt klädval gjordes helt utan baktankar. Inte ens när min kollega med en lurig blick påpekade att jag minsann såg svensk ut idag funderade jag på saken.
När det väl slog mig var det för sent. Valet att publicera en bild på dagens skjorta är ren terapi.
Uppdatering: S ser mer nyktert på det hela. Va, säger hon. Varför skulle någon finne bry sig om det? Finnar bryr sig inte ett dugg.
Jag tror att det känns bättre så.
Det måste vara en av världens minst firade nationaldagar. Antar att vi tar vår självständighet såpass för given. Jag med. Bryr mig inte. Tyvärr lämnas hela scenen öppen för nynazister. Det känns sådär. Ambivalent.
Poängen är i alla fall att jag när jag vaknade imorse inte hade några funderingar kring dagens dignitet. Däremot förstod jag att det var fredag - casual Friday - och varmt ute. Så mitt klädval gjordes helt utan baktankar. Inte ens när min kollega med en lurig blick påpekade att jag minsann såg svensk ut idag funderade jag på saken.
När det väl slog mig var det för sent. Valet att publicera en bild på dagens skjorta är ren terapi.
Uppdatering: S ser mer nyktert på det hela. Va, säger hon. Varför skulle någon finne bry sig om det? Finnar bryr sig inte ett dugg.
Jag tror att det känns bättre så.
Kanon
På restaurang häromveckan talade kyparen svenska med oss. Vi var tre svenskar plus S som satt runt bordet. Sparris låg i våra magar. Kyparen plockade bort tallrikar. Var det gott, frågade kyparen.
När finnar driver med svenskar är det inte sällan vår oförblommade entusiasm som används som slagträ. Att allting är jättebra eller jättefint eller superkul. Jämför med amerikanskans awesome. En adjektivens inflation.
Jättegott, svarade tre svenskar därför unisont. S log för sig själv. Såsen var god, sa en svensk. Den var jättegod. Ja, sa kyparen, den är helt ok.
Här kunde tre svenskar inte låta bli att skratta. Vilken underdrift! En kypare som helt sonika avfärdar sitt kök som endast helt ok. En fullkomligt främmande företeelse.
Men vi var inte helt rätt ute. Det är helt enkelt inte det finska sättet att bre på med tjocka lager. En del av kyparens betyg på såsen kan tillskrivas hans inte perfekta svenska, men mat är sällan jättegod för en finne. Den är god. Räcker så. Funkar bra. Jättebra? Var inte så svensk.
När finnar driver med svenskar är det inte sällan vår oförblommade entusiasm som används som slagträ. Att allting är jättebra eller jättefint eller superkul. Jämför med amerikanskans awesome. En adjektivens inflation.
Jättegott, svarade tre svenskar därför unisont. S log för sig själv. Såsen var god, sa en svensk. Den var jättegod. Ja, sa kyparen, den är helt ok.
Här kunde tre svenskar inte låta bli att skratta. Vilken underdrift! En kypare som helt sonika avfärdar sitt kök som endast helt ok. En fullkomligt främmande företeelse.
Men vi var inte helt rätt ute. Det är helt enkelt inte det finska sättet att bre på med tjocka lager. En del av kyparens betyg på såsen kan tillskrivas hans inte perfekta svenska, men mat är sällan jättegod för en finne. Den är god. Räcker så. Funkar bra. Jättebra? Var inte så svensk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)