Konst

Om du frågar mig vilka finska konstnärer du bör ta dig en titt på, sätter du mig på pottan. Det blir en kort lista. Min kunskap sträcker sig över Helene Schjerfbeck och Pekka Halonen, om man inte räknar Tove Jansson som konstnär. Och det kanske man ska.

Igår blev listan lite längre. Buss 195 tog mig till Didrichsens konstmuseum i Munksnäs. Helsingforsfödde Rafael Wardi, som inte givit namn åt en ninjasköldpadda, men vars konst sträcker sig från början av 1950-talet till än idag, ställdes ut i det lilla men sympatiska museet.

Jag tyckte mycket om denne Wardis tavlor, framförallt hans vackra oljemålningarna med Helsingforsmotiv. Jag slog mig ned i en stol, knappade fram den mer finkulturella katalogen i min iPod och kom till ro.

Att sakna ord

Finnar är väldigt stolta över sitt språk. En av anledningarna är dess ordrikedom, ett område där vi svenskar (svensktalande bör jag kanske skriva) har vissa komplex. För det mesta går jag omkring och intalar mig att sådana skillnader mest är nonsens, att erkänna sig begränsad av sitt modersmål är ju ingenting som man gör frivilligt. Men det är en ömtålig övertygelse. Någonstans i mig anar jag att finnar går omkring i en långt mer verbaliserad verklighet.

Därför blir jag lite nervös när mitt svensk-finsk-svenska lexikon i förordet tillkännager att antalet ord och uttryck inte är samma i den finsk-svenska delen som i den svensk-finska. Där är 7000 fler i den senare. Det kan visserligen tolkas i den helt motsatta riktningen. Men såpass finsk har jag hunnit bli, att jag frankt låter min oro få tolkningsföreträde.

Utbyte

S far är för tillfället i Australien. Som av en händelse kommer vi tillbringa Fars Dag, eller kvällen då, på Tavastia, tillsammans med Cut Copy. Från just Australien.

Australiens bästa(?) band, på Helsingfors bästa(!) scen. Jajamen.

Gruppdynamik

En blöt kväll i Munksnäs avslutades med en bussresa till Elielplatsen. Vi var ett större sällskap och väl i Helsingfors centrum slog masspsykosen till. Jag talar om det tillstånd som uppstår när en grupp begåvade människor plötsligt inte klarar av att ta ett enkelt beslut om var nästa stop skall intagas.

Hela händer pekade i olika riktningar, men inget klokt kom ur diskussionen. Och så hände det som så ofta händer. I sann demokratisk anda säkerställs det att alla blir lika missnöjda. Det sämsta alternativet valdes och vi hamnade på Pickwick Pub på Brunnsgatan. Inte med den bästa vilja kunde det anses vara ett bra beslut, något vi efter ett glas insåg, bara för att ta ännu ett illa genomtänkt beslut; låt oss gå till Vltava. Tänkte vi slugt.

Alldeles bredvid Järnvägsstationen ligger detta etablissemang, till vars försvar ska sägas att de serverar gott tjeckiskt öl. Men just det finns det bättre ölhallar som gör här i byn.

Vad vill jag då ha sagt med detta baksmällda yrande. Jo, detta. Vi hade ändå trevligt. Om det kan man säga två saker. Dels att sällskapet betyder mer än miljön, i Helsingfors som i alla städer. Men framförallt att utelivet här håller en väldigt hög lägstanivå. Det är svårt att misslyckas helt.

Martyr

På tal om finskalektioner. En av de finskalärare jag har haft uttryckte efter avslutad kurs sin beundrad inför de gjorda framstegen. Vi elever lapade okritiskt i oss. Men, sa läraren, så är heller ingen av er ryss. Dem kan man inte lära någonting. Slut citat.

Jag minns att jag tänkte att det var en våghalsig generalisering av 150 miljoner människor. Sen lade jag det på minnets sophög, där det har liggat till i förrgår. Jag fick de vantar jag hade önskat att jag burit på Anna-Lena Lauréns bok "De är inte kloka, de där ryssarna".

En finfin liten bok, som jag fick färdigläst på planet hem från Stockholm. Det är mycket jag inte vet om Ryssland. Förmodligen det allra mesta, när jag tänker efter. Dock fick jag bestämt intrycket att ryssar skulle kunna lära sig både det ena och det andra. Laurén för tesen att de minsann redan kan en hel del om Finland, dess historia och dess folk.

Men strunt i ryssarna nu. Boken, som alltså handlar om Ryssland, klankar på utvalda ställen ned på Sverige och svenskar. Ett fenomen som jag ofta upplever och förundras över. Svenskars politiska korrekthet är ett exempel på ett ämne som även fanns med i denna bok. Vad har det med något att göra, undrade jag stilla i min flygplansstol.

Tycker ni jag är överkänslig? Kanske. Men jag vore ju inte bloggare om jag inte önskade att världen cirklade runt mig.

Suomi

I min ambition att lära mig finska har jag ett antal allierade. Sommaruniversitetet är en sådan, hos dem tillbringar jag för tillfället tre kvällar i veckan. Men ibland känner jag att detta lärosäte inte fullt ut förstår mitt behov av tydlig pedagogik.

Det gör däremot Selkouutiset, Yles nyheter på enkel finska. En riktig vän går att ladda ned via iTunes. Morgondagens resa till Stockholm kan göras i trygg förvissning om att iPoden är laddad med finska ord.

Efterhandskonstruktion

Måndag och tidigt flyg till Oslo. Väl där fann jag mig ståendes i ett rum tillsammans med finländare och norrmän. Diskussionen flöt mot härkomster. I ett rörande ögonblick av förbrödring var de övriga helt överens om det svenska släktets enfald.

Jag lät dem hållas. Inte blandade sig Gulliver i Lilliputs alla inre angelägenheter. Ibland får man vara den större människan.