Uppgradering

Jag är ingen stor anhängare av Café Engel. Tycker oftast att maten är lite torr och tråkig, men jag inser samtidigt att jag befinner mig i en överväldigande minoritet. Det är en populär plats.

En kväll som denna är jag beredd att böja mig. Vi kan börja med bordservicen. Det är man inte bortskämd med, så här norr om Malmö, eller var nu gränsen för bordservice är dragen. Jag applåderade inombords och beställde en kopp kaffe.

Sedan satt vi där i värmen och tittade ut mot det oändligt vackra Senatstorget, för kvällen befolkat av snöbollskrigande spanjorer, innan vi pulsade hemåt genom den av det vita täcket nedtystade staden. Det var ganska kallt, men sämre kan man ha det.

Grinig

Neon, techno och lyckohjul som lockar med stora kramdjur.

Jag har klagat på Narinken förr. Så jag har förstås ingen rätt att vara raljant mot olika satsningar för att göra platsen levande. Men den som kom idén att ställa upp ett provisoriskt nöjesfält kan inte ha haft alla hästar hemma.

Jag kan förstås känna sympati med det, speciellt när det oddsen för succé är så fantastiskt höga. Helsingfors i oktober är en tillräcklig utmaning för ett dylikt arrangemang, men när staden är så grå som den var ikväll är det hela dömt att misslyckas. Så är det med den saken.

Resfeber

För nästan precis ett år sedan åkte jag och S till Kuba. Väskor packades, vi for, kom hem, och packade upp igen.

Idag åker vi till Indien. Det visar att vi inte hade behövt packa upp. Mer eller mindre exakt samma kläder som för ett år sedan packas ner, i samma resväska.

S konstaterar kort att man inte behöver sommarkläder i det här landet. Så varför köpa nya?

Nu släcker jag lyset i bloggen och låser om mig. Tillbaka om två veckor. Ses då. Glöm inte att ta på er varmt i marskylan.

En vintersaga

Vädret är idag, hur ska jag uttrycka mig så vältaligt som situationen tillåter...? Skit. Vädret är skit. På få platser i Helsingfors blir det lika uppenbart som i Kronohagen. När det är kallt, är här extra kallt. När det blåser, är här storm. Havet är den skyldige, det viner om en halvö.

En gång för ett par år sedan traskade jag genom stadsdelen, på väg hem mot vårt förra bo på Norra Kajen, utan vantar och med två tunga kassar att bära. Det var i februari, och mina händer höll bokstavligen på att ramla av. Var femtionde meter fick jag stanna för att försöka få liv i mina stackars tassar. Det var minus en miljard kronohagsgrader, och endast jag och en kvinna med en hund hade vågat oss ut.

Andra gången jag hade passerat kvinnan, bara för att stanna upp igen, ivrigt upptagen med att gnida händerna mot varandra, gick hon fram till mig och tog till orda.

Kvinna med hund: Fryser du?
Jag: Ja.
Kvinna med hund: Du kan få mina vantar.

I en gest av biblisk vänlighet tog hon faktiskt av sig sina vantar och ville ge dem till mig. Jesus med hund. Förvisso hade hon ytterligare ett lager på sig under det första paret, men jag misstänker att samaritpatrullen var på jour för att rädda traktens frusna själar.

Jag tog inte emot dem, jag hade bara en kort bit kvar. Varför jag inte hade vantar i första taget? Varför jag gnäller på kyligt väder och nu när det är ett plusgradigt tråkregn? Varför vi envisades med att bo kvar i Kronohagen även när vi flyttade, om det nu är så blåsigt här?

Ställ nu inte så mycket frågor. Vissa vägar äro outgrundliga.

Ironi

Sitter och tittar på Barcelona-Deportivo La Coruna på Sportkanalen. Det ser halvfullt ut på läktarna, så det är väl bara en sisådär 40-50.000 åskådare på plats. En vanlig söndagkväll i december, alltså.

Det där ständigt närvarande känslan av att inte befinna sig i världens centrum förstärks av sånt. Om någonting händer i Helsingfors som drar så mycket folk, då är det ingen vanlig söndagkväll. Jag vet, det är fånigt att tänka så här. Men det där om att gräset alltid är grönare känns, med Camp Nous gräsmatta på andra sidan staketet, inte som den tröst det antagligen är menat att ge.

Fukt

I Göteborg vet man att när det faller snö, är det bara en tidsfråga innan den är borta. Droppe för droppe försvinner den, och sedan blir det blött om fötterna. En i allt övrigt fin stad, men Göteborg är flink på det här med väta.

Min besvikelse över att det i Helsingfors är exakt likadant är därför stor. Sitter och tittar ut genom fönstret och på gatan ligger det snö. Vad fint, tänkte jag när jag vaknade, tog ett par steg in i köket och satte på kaffebryggaren.

Nu är kaffet klart och det är redan mindre snö kvar. Snart har den gått förlorad. Hjärtekross så här på första advent och allt.

Bara en månad till, så vänder det

Igår åt jag lunch med en kollega som bott i Düsseldorf under ett antal år. Folk som bott i Tyskland fascinerar mig alltid ofantligt, eftersom jag kan spegla mig i dem. Vi konstaterade dock snabbt att våra upplevelser troligen inte var särskilt lika, mest eftersom mitt Berlin är så olikt övriga tyska städer.

Kollegan, nu ett halvår in i sin retursejour, hade hittat en fruga i Tyskland, som han tagit med sig till Finland. Innan jag flyttade hit, ville jag först och främst hitta ett jobb. Tyskan hade ställt hårdare krav än så. Om det snöar i oktober, hade hon villkorat, tar jag mitt pick och pack och åker hem.

De föll vita kristaller sista veckan i oktober. Likt en eskimå, med oändliga reserver av ord för snö, löste min arbetskamrat krisen genom att benämna nederbörden snöblandat regn. Frun köpte förklaringen. När det sen väl föll riktig snö den tredje november var det inget problem längre. Regeln gällde oktober, och regler är till för att följas. Såpass preussisk är även en kvinna från Düsseldorf.

För den som undrar, kan jag säga att jag aldrig ställde några klimatrelaterade ultimatum för att bosätta mig här. Ibland, som t.ex. just nu, när jag vandrar genom det fuktiga och kalla mörker som kallas Helsingfors vinter, funderar jag på om det kanske hade varit klokt. Men det går snabbt över. Sverige är inte precis Copacabana det heller.