Modernitet

Simonkenttä är en av de platser i Helsingfors som har ett vackert svenskt namn; Simonsfältet. Det klingar av forna slag och ärorika segrar, även om det är osäkert om det har bäring. Det vackra med området slutar tyvärr ungefär där. Skönhet är inte rätt substantiv. Just bredvid ligger Narinken, torget framför Kampens köpcentrum, som är ännu en av de öppna platser som staden verkar tveka inför att göra något med. Själva köpcentrumet kan beskrivas som stort och nytt och med för få utgångar, för där inne vill man inte stanna i onödan.

Det andra som dominerar platsen är det Scandic-hotell som döpts till just Simonkenttä. Av förklarliga skäl spenderar jag sparsamt med nätter på hotell i Helsingfors, så jag vet inte mycket om kvalitén, men mina influgna kollegor säger till mig att det är bäst i test för affärsresenären.

En av dessa kollegor gjorde jag sällskap till en av hotellbyggnadens restauranger ikväll. Colorado heter haket, och ett hak är det, vars meny bjuder på texmex och diverse mexicaniserade varianter av det ena och det andra. För mig var det ena högst oansenlig hamburgare med frihetsfriterade potäter, vilket gjorde mig mätt men inte mer. Det andra var intressantare, en Glöggi Mojito. Dessvärre kan jag konstatera att det har funnits goda grunder till varför just den kombinationen inte spritt sig över världen. Vi lägger med andra ord Colorado till handlingarna.

Inget fel på hotellet i övrigt skulle jag tro, som sagt verkar gästerna trivas där, och från framsidan skulle man säkert kunna argumentera för att det är... snyggt, typ. Men det är inte ett skäl att hänga runt och slå dank. Sov där, men var vaken någon annanstans. Simonsfältet är trots sitt namn inte Helsingfors från sin mest förtjusande sida.