Idag vajade det en finsk flagga utanför mitt kontorsfönster hela dagen. Den sjätte november är nämligen Svenska Dagen. Den är inte, som man med en nypa magiskt tänkande skulle kunna tro, inrättad för min skull.
Tillåt mig trots det att vara lite vidskeplig. Just hemkommen från Kents konsert i Kulturhuset (Betyg: PPPP) sitter jag nu och knaprar på en delikat chokladboll. Eftersom bandet hade vett att börja redan klockan åtta, på utsatt tid till allmän glädje för oss pensionärer, har jag hunnit se hela andra halvlek av Schalke 04-Chelsea i Champions League. Däremellan fick jag talat ett längre samtal med S i Lissabon. En bättre kväll. Med sådan verkan är det väl inte så konstigt om jag söker en orsak?
tisdag 6 november 2007
måndag 5 november 2007
Du fjällhöga nord
När man reser får man veta vilken bild andra har av ens nationalitet. Den stämmer inte nödvändigtvis överens med den bild man har själv, och därför är det en berusande känsla när någon säger att svenskar är bra på något särskilt. Speciellt när vi själva är övertygade om att så också är fallet. Självförhärligandet förstärks utomlands. Lokalpatriotismen växer med kvadraten på avståndet från hembygden.
Musik är ett bra exempel. Sverige är en fantastisk liten nation, som producerar mängder med musik. Finnar säger ofta till mig att svensk musik är så bra, och jag nickar ivrigt. Suger in det, på riktigt stolt. Det här är svensk musik, kan jag berätta med en menande blick, när någon från Svea Rike exporterad skiva snurrar. Ändå finns där en gnagande känsla av att jag kanske inte direkt har så mycket med den exporten att göra. Personligen, menar jag. Att det inte nödvändigtvis finns något i mitt svenska blod som gör mig delaktig i, och därmed ansvarig för, det svenska musikundret. Arvsynd har man ju hört om, men arvära? Finns det?
När jag växte upp var svaret på den frågan ett självklart ja. Sveriges fullkomligt oproportionerliga framgångar i tennis exempelvis, var ett bevis på att vi svenskar var utvalda. En ohotad världsordning.
Som ett JAS-plan föll den kronan på sned. Robin Söderling, Sveriges nummer ett, ligger 41:a på världsrankingen, 14 placeringar efter Finlands numero yksi, Jarkko Nieminen. Fördel Finland. Finland! I tennis!
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill få sagt med det här. Mer än att det här med tennisen gör mig ein Bißchen bitter. Att det här med nationalism är ett förrädiskt fanstyg. Och kanske är det ett litet försvarstal från en dåre med blågult blod. Man får ta det onda med det goda.
Musik är ett bra exempel. Sverige är en fantastisk liten nation, som producerar mängder med musik. Finnar säger ofta till mig att svensk musik är så bra, och jag nickar ivrigt. Suger in det, på riktigt stolt. Det här är svensk musik, kan jag berätta med en menande blick, när någon från Svea Rike exporterad skiva snurrar. Ändå finns där en gnagande känsla av att jag kanske inte direkt har så mycket med den exporten att göra. Personligen, menar jag. Att det inte nödvändigtvis finns något i mitt svenska blod som gör mig delaktig i, och därmed ansvarig för, det svenska musikundret. Arvsynd har man ju hört om, men arvära? Finns det?
När jag växte upp var svaret på den frågan ett självklart ja. Sveriges fullkomligt oproportionerliga framgångar i tennis exempelvis, var ett bevis på att vi svenskar var utvalda. En ohotad världsordning.
Som ett JAS-plan föll den kronan på sned. Robin Söderling, Sveriges nummer ett, ligger 41:a på världsrankingen, 14 placeringar efter Finlands numero yksi, Jarkko Nieminen. Fördel Finland. Finland! I tennis!
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill få sagt med det här. Mer än att det här med tennisen gör mig ein Bißchen bitter. Att det här med nationalism är ett förrädiskt fanstyg. Och kanske är det ett litet försvarstal från en dåre med blågult blod. Man får ta det onda med det goda.
Jul igen
I Finland håller butikerna stängt på söndagar. En livsmedelsbutik som är mindre än 400 kvadratmeter får hålla öppet, men annars är det igenbommat. Jag trivs bra med den ordningen, det finns en viss frihet i att inte kunna handla saker på söndagarna och det är mysigt att spatsera genom staden när den står tom. När jag kom hit däremot, bortklemad som jag var av svenska, generösa öppettider, tyckte jag att det var ganska dött. Gud så omodernt, utbrast jag för mig själv. Och nog har Gud haft ett finger med när detta bestämdes, även om handelsfacket har agerat profet. Det tredje budordet har i vilket fall hållits på, så att de stackars butiksanställda kan få en vilodag. Det kan man ju ha sympati med, de är ju viktiga de också.
Men det finns, förstås, än viktigare saker här i livet. För att nämna två; turister och julen.
Därför är regeln undantagen två gånger per år. Under sommarmånaderna, när shoppande turister ges tillträde till Helsingfors kommers under hela helgerna, samt inför jul, när treenigheten kompletteras med Mammon och blir en kvartett.
Julen påbörjades igår, de nya öppettiderna gjorde att det i butikerna skockades fullt medfår människor (full disclosure - inklusive mig), de första granarna var uppställda i skyltfönstren och vart tog sommaren vägen?
Men det finns, förstås, än viktigare saker här i livet. För att nämna två; turister och julen.
Därför är regeln undantagen två gånger per år. Under sommarmånaderna, när shoppande turister ges tillträde till Helsingfors kommers under hela helgerna, samt inför jul, när treenigheten kompletteras med Mammon och blir en kvartett.
Julen påbörjades igår, de nya öppettiderna gjorde att det i butikerna skockades fullt med
lördag 3 november 2007
Finkrubb
Första avsnittet av Extras gick ikväll, och det hade varit skäl nog att stanna hemma. Bakfylla Trötthet gjorde sitt till, det med. Fast mest var S och jag helt enkelt nöjda med vårt dagsverke, efter att tidigare på kvällen ha premiärbesökt Juuri, en restaurang på Högbergsgatan som jag gått och sneglat på en tid. En harstek med rökt baconsås, björksopp-potatiskaka och karamellök, husets äppelpaj, vaniljglass, en dubbel espresso och en liten skvätt konjak senare, hade Juuri tagit sig in på min helsingforska topplista för kulinariska upplevelser. Här är topp tre:
1. Chez Dominique
Behöver ingen förklaring. Helsingfors enda tvåstjärniga krog bjöd (eller bjöd och bjöd...) på en matorgie av romerska mått. Babylon kom tillbaka, allt är förlåtet.
2. Kuurna
Kronohagens finest. En liten pärla, med betoning på liten.
3. Juuri
Haren fick mig ur balans, men äppelpajen slog ut mig helt. Kanske den godaste någonsin. Och det är inte precis som att mitt liv varit fyllt av dåliga äppelpajer. Först Vespas chokladkaka och nu det här. Jag tror jag är inne i ett stim.
Bubblare: Glaspalatset, Farouge, Karl Johan.
Om mat tillagas i Helsingfors, och ingen äter den, finns den då? För att läsaren inte ska behöva grubbla på denna filosofiska gåta, fortsätter jag min kamp för att kartlägga stadens restauranger. Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det.
Skämt åtsido. Det finns ca 4500 restauranger, barer och caféer här i stan. Av den lilla procent som jag har besökt att döma, håller de verkligen god klass. Eat your heart out, Berlusconi.
1. Chez Dominique
Behöver ingen förklaring. Helsingfors enda tvåstjärniga krog bjöd (eller bjöd och bjöd...) på en matorgie av romerska mått. Babylon kom tillbaka, allt är förlåtet.
2. Kuurna
Kronohagens finest. En liten pärla, med betoning på liten.
3. Juuri
Haren fick mig ur balans, men äppelpajen slog ut mig helt. Kanske den godaste någonsin. Och det är inte precis som att mitt liv varit fyllt av dåliga äppelpajer. Först Vespas chokladkaka och nu det här. Jag tror jag är inne i ett stim.
Bubblare: Glaspalatset, Farouge, Karl Johan.
Om mat tillagas i Helsingfors, och ingen äter den, finns den då? För att läsaren inte ska behöva grubbla på denna filosofiska gåta, fortsätter jag min kamp för att kartlägga stadens restauranger. Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det.
Skämt åtsido. Det finns ca 4500 restauranger, barer och caféer här i stan. Av den lilla procent som jag har besökt att döma, håller de verkligen god klass. Eat your heart out, Berlusconi.
Ensamhet
Många utklädda människor på stan igår. På heterovänliga gaybaren Lost & Found (de skriver så på sin hemsida, det är sant) kunde man se såväl elaka clowner som zombier. Däremot kan man nog knappt längre få syn på några livs levande homosexuella i den baren, de har nog blivit mer heterovänliga än vad som var deras intention. Hur man nu ser det.
Den klassiska och evolutionärt utmanade arten Stereotypisk Finländsk Man I Träningsoverallsjacka skådade vi emellertid. Inte på Lost & Found gudbevars, riktigt så heterovänliga är de inte ännu, men väl på Black Door. Han satt ensam vid sitt bord och stirrade buttert, tills han bestämde sig för att han var beredd (läs full nog) att söka kontakt med någon. Givetvis då genom att mucka gräl med ett par vid bordet bredvid. Dörrvakten var snabbt på plats, och vår hjälte i Adidasjacka hamnade på gatan utanför. Finske A som jag satt i baren med sammanfattade honom som arttypisk och, som mänskligheten i stort för att citera Liftarens Guide Till Galaxen, harmlös.
Den klassiska och evolutionärt utmanade arten Stereotypisk Finländsk Man I Träningsoverallsjacka skådade vi emellertid. Inte på Lost & Found gudbevars, riktigt så heterovänliga är de inte ännu, men väl på Black Door. Han satt ensam vid sitt bord och stirrade buttert, tills han bestämde sig för att han var beredd (läs full nog) att söka kontakt med någon. Givetvis då genom att mucka gräl med ett par vid bordet bredvid. Dörrvakten var snabbt på plats, och vår hjälte i Adidasjacka hamnade på gatan utanför. Finske A som jag satt i baren med sammanfattade honom som arttypisk och, som mänskligheten i stort för att citera Liftarens Guide Till Galaxen, harmlös.
torsdag 1 november 2007
Selektivitet
Minns du något från året -95? Fick frågan idag, efter att en lyriker på radion rimmat vi kom hem året nittiofem, och svarade att jo, det var året Göteborg arrangerade friidrotts-VM. Ett strålande VM, det bästa någonsin i världen i Sverige. Solen sken, och Jonathan Edwards hoppade tresteg som ingen gjort varken förr eller senare.
Nå, tyckte min samtalspartner. Förvisso hade detta VM hållits det året, men det vi alla minns är ju ändå det som skedde i Globen, där de finska lejonen malde ner Tre Kronor och tog det guld man varken tagit förr eller senare. Jag talar givetvis om världsmästerskapet i ishockey, om någon undrar.
Goda minnen båda två, harmlösa att tala om. Eftersom vi bara har ett var.
Det är värre när ett trevligt minne hamnar i samma rum som ett otrevligt minne. Då får man vakta sin tunga. Det är ännu värre när rummet i fråga är min egen ihågkomst. Ta OS-finalen i ishockey 2006. Sverige-Finland i Turin. Jag och S satt hemma och tjivades om vilket språk TV-kommentatorn skulle tala. En kompromiss gjorde att andra perioden blev på svenska, resten på finska. Jag lyssnade på Lasse Granqvist på nätradion, med 30 sekunders fördröjning, under hela sista perioden. Sverige vann, Finland förlorade, och dessa två minnen skär sig. Er svensk i Finnlandet har sällan upplevt något mer bitterljuvt. Det goda intrycket är starkare, men ibland får jag fråga mig, för att bereda plats i mitt minne. Jag är svensk, men är jag också finne?
Nå, tyckte min samtalspartner. Förvisso hade detta VM hållits det året, men det vi alla minns är ju ändå det som skedde i Globen, där de finska lejonen malde ner Tre Kronor och tog det guld man varken tagit förr eller senare. Jag talar givetvis om världsmästerskapet i ishockey, om någon undrar.
Goda minnen båda två, harmlösa att tala om. Eftersom vi bara har ett var.
Det är värre när ett trevligt minne hamnar i samma rum som ett otrevligt minne. Då får man vakta sin tunga. Det är ännu värre när rummet i fråga är min egen ihågkomst. Ta OS-finalen i ishockey 2006. Sverige-Finland i Turin. Jag och S satt hemma och tjivades om vilket språk TV-kommentatorn skulle tala. En kompromiss gjorde att andra perioden blev på svenska, resten på finska. Jag lyssnade på Lasse Granqvist på nätradion, med 30 sekunders fördröjning, under hela sista perioden. Sverige vann, Finland förlorade, och dessa två minnen skär sig. Er svensk i Finnlandet har sällan upplevt något mer bitterljuvt. Det goda intrycket är starkare, men ibland får jag fråga mig, för att bereda plats i mitt minne. Jag är svensk, men är jag också finne?
Ambition
Marimekkos egen muminmamma, Kirsti Paakkanen, säljer av. Nya, yngre krafter tar vid. Läste det här ledarsticket i Hufvudstadsbladet för ett tag sedan (ja, det blir mycket av den tidningen, så värst många alternativ finns inte), om hur finska kedjor sällan lyckas etablera sig utomlands. Har länge själv tyckt att det är lite underligt att t.ex. Marimekko inte är större i Sverige än vad det är. Ska bli ändring på det nu, verkar den nye herren på täppan mena. I Finland kan märket ändå inte växa något särskilt mer.
I Helsingfors centrum behöver man inte leta länge efter en butik, bara på Esplanaden finns det två. Marimekko har mycket som är värt att sprida över världen, så jag önskar den nye lycka till. Och hoppas i all enkelhet att han lyckas hotta upp min väska, även bland kidzen.
I Helsingfors centrum behöver man inte leta länge efter en butik, bara på Esplanaden finns det två. Marimekko har mycket som är värt att sprida över världen, så jag önskar den nye lycka till. Och hoppas i all enkelhet att han lyckas hotta upp min väska, även bland kidzen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)