Fart

I baksätet på en taxi.

Fråga: Var befinner jag mig?

På tre poäng: Hastighetsmätaren står på 210.

På två poäng: Musiken på radion är kalasdålig. Inte dålig som NKOTB:s nya singel*. Dålig som NKOTB:s första singel.

På en poäng: I farten vänder sig magen runt en rejält tilltagen schnitzel.

Jag är såklart i Tyskland. Autobahn svischade förbi, och nu sitter jag på Frankfurter Flüghafen och funderar på fartgränser.

I Sverige är jag uppväxt med udda tiotal. 30, 50, 70, 90 och 110. I Finland kör man jämna tiotal. Det verkar lite godtyckligt. Varför blev det så? Förbryllar mig lite. Inte tillräckligt för att jag ska ta reda på varför. Men väl för att döda en halvtimme i gaten med dessa tankar.


* En brasklapp här. Jag har inte hört NKOTB:s nya singel. Jag utgår dock från att den kommer att slå i Tyskland.

Efter

Jag har varit frånvarande igen i några dagar, inte skrivit något och skäms för det. Det finns gott om förmildrande omständigheter dock, och jag kommer återkomma till dem. Skriva om Vappu och dess svallvågor. Summera.

Till dess nöjer jag mig med att skriva om första majs besök på We Got Beef. Möjligen inbillade jag mig, men det kändes lite glesare mellan borden än vad som är brukligt. Av dem som ändå var där, bestod en försvarlig del av det som i våra ögon framstår som ett av Helsingfors mer karaktärsstarka stamklientel. Det är positivt, om någon undrar hur den meningen ska tolkas. Baren producerade öl, högtalarna fantastisk musik (kudos till DJ:n!), en herre som suttit och blängt på mig under en dryg timmes tid kom fram och gav mig komplimanger för min tröja och när S till sin ungdomliga glädje tillbringade klockslaget då hon fyllde 30 på dansgolvet, kändes det som kronan på en genomtrevlig kväll.

Vi hade skoj, om det inte framgått ovan. Det framgår nedan.

Glada Vappen

I Sverige tänds det brasor på Valborg. Det nöjet sparar man till midsommar i Finland, men i övrigt sparas det inte på krutet. 30:e april och 1:a maj firas Vappu, årets möjligen, troligen och förmodligen största högtid.

Första gången jag skulle till Finland på Vappu blev jag förvarnad, och om någon bestämt behöver bygga på sina fördomar om fulla finnar är detta ett utmärkt tillfälle. Den finska huvudstaden ockuperas av törstiga firare. Inget fel med det. Jag räknar kallt med att dra mitt strå till stacken. Man får ta seden dit man kommer. Och mer därtill. Imorgon vankas det fest på Mariegatan.

Savu

En dag som denna, när Helsingfors är på ett ovanligt soligt humör och jag sitter inne och ser på fotboll (Chelsea-Manchester United, det är väl försvarbart?), finns det gott om saker att tipsa om här i staden. Exempelvis skulle man kunna ta en promenad ut till Tjärholmen.

På Tjärholmen finns förutom hundrastplatser och illusion av obygd även en restaurang. Savu heter den. Allt på menyn, den dyra menyn, är rökt. När vi bodde på Norra Kajen sneglade vi ibland ut mot Savu, men vågade oss aldrig dit.

Ingen skada skedd. Den rökta Skagenröran var fantastisk, och det rökta lammet var fint det med, men mer än en gång behöver man inte besöka inrättningen. Man kan få bra mycket mer för pengarna på andra håll.

Hej Bullen

Fick en fråga av några norska kollegor idag. Frågan gällde vilket nordiskt land som är minst sett till folkmängd. Vi struntar såklart i Island, där bor det bara pingviner. Men bland de övriga fyra länderna förtecknades det alltså siffror.

Norrmännens statistik såg ut så här, mätt i miljoner invånare:

Sverige: 9,0
Danmark: 5,4
Finland: 5,3
Norge : 4,7

Om detta kan sägas två saker. Dels att vi i Norden är den politiska kartans motsvarigheter till prepubertala brevskrivare. 5,3 miljoner skulle lika gärna kunna vara 11,5 jordsnurr. Och dels att jag är prepubertal nog att bry mig om decimalerna. Bara 200.000 personer från att banka på Danmark. Kanske kan vi importera några pingviner från Island?

Och till sist. Det är alltså inte norrmännen vars kvantiteter beskrivs som har skrivit inlägget.

Snabbmat

Tillbaka från en helg i Stockholm, och utöver diverse kulturalibin, ingick ett besök på McDonald's.

I Stockholm är det lätt gjort. Det finns tretton mackedonken på dussinet i den stan. I Helsingfors däremot är det något mer av en utmaning.

Här finns nämligen två andra kedjor som redan pinkat in sina revir. Inhemska sådana. Eller egentligen bara en, eftersom Hesburger för några år sedan köpte Carrols. Den senare finns nästan inte kvar, men jag tuggade i mig en av deras burgare på Alexandersgatan idag.

Anledningen till att Carrols alls finns kvar är att finländarna helt enkelt, till Hesburgers förtret, hellre äter där. Men i min bok är det jämnt skägg mellan de två och den amerikanska jätten till förebild. Grillat är godast. Burger King lyser klart med sin frånvaro i den finska huvudstaden.

Fisk

Jag tänker inte på det längre, så det behövs att någon kommer utomlands ifrån och påminner mig om det. Det äts enorma mängder fisk i det här landet. På Haikko Herrgård blev det tydligt att det inte är en global norm. Speciellt min tyske kollega kliade sig i huvudet. Fisk varje dag? Wahnsinn!

Tänkte på det idag, när jag stoppade i mig en laxhistoria till lunch, i vilken köket hade stoppat pesto. Det fungerade inte helt friktionsfritt. Jag tröstade mig med att det kunde varit... intressantare. På Haikko serverades det en av dagarna oxfilé. Med lax inuti. Jag åt med viss diplomati. Tysken åt inte upp.