Finlands mulatter

Läser just en bok av Barack Obama, den amerikanske senatorn som är en av demokraternas kandidater inför presidentvalet nästa år. Dreams From My Father heter den och det är en alldeles utmärkt bok. Kanske bara lite lång. Men men, det här är ingen bokrecension.

Istället kommer jag att tänka på finlandsvenskar. Visst, inte den mest omedelbara kopplingen. Jag får försöka förklara.

Barack Obamas far var den första kenyan som studerade i USA. Hans mor var vit, med rötterna i den amerikanska mellanvästern. Baracks uppväxt präglades därför av det sökande efter identitet som det innebär att växa upp mellan två världar, och därmed inte helt tillhöra någon av dem.

Jag föreställer mig att en liknande inre diskussion måste pågå hos många finlandsvenskar. Liknelsen haltar väsentligt. De svartas befrielsekamp har förstås väldigt lite gemensamt med den finlandsvenska historien, de är på sätt och vis rentav raka motsatser. Men om man kopplar bort det hierarkiska begreppet från jämförelsen, återstår ett främlingskap i det egna samhället. Inget jag kan sätta mig in i, speciellt inte som vit, heterosexuell och frisk man. Men Obamas bok ger en väldigt skarp inblick i den sortens funderingar.

Jag läste en gång en finlandsvensk mans berättelse om svårigheten med att växa upp med en historia som delas i två. En finsk, politisk som alla finländare delar, men också en språklig, som snarare är den (riks)svenska språkhistorien.

Kanske fortfarande långsökt att dra den parallelen. Kanske tom rakt av sökt. Men som relativt nybliven minoritetsmedlem, är det ett slags tankegång som jag alltmer ofta kommer på mig själv vara mitt i.

Var god dröj

I Sverige fanns till för inte så många år sedan ett reglerat taxisystem. Jag kan inte minnas hur det var, för avregleringen kom innan jag blev en särskilt stor taxikund. Jag satt nyligen i en svensk taxi och lyssnade på en förare som förklarade för mig att det var bättre för honom nu än vad det var förr (min kära arbetsgivare betalade resan från Arlanda till Västerås, så han kunde lägga ut orden), men jag kan inte säga att jag är alltför imponerad av det svenska taxisystemet som det ser ut idag.

Många är de gånger jag har suttit i en svensk taxi och undrat vad som har gått åt taxametern. Jag rör mig i det tempo jag bestämmer. Väser den, och rasslar vidare mot nya rekord. Special price for you, my friend.

I Finland är det annorlunda. Här finns det reglerade systemet kvar, och varje stad har en taxiväxel. Där finns några mindre alternativ, men i stort sett är det Taksi Helsinki som gäller om resan går i Helsingfors. Ett reellt monopol. Kan ju inte vara bra. Leder ju bara till högre priser. Har man ju hört.

Och visst blir man en aning frustrerad när man står och väntar på en taksi för transport till flygplatsen en fredag eftermiddag, bara för att när man ringer till växeln få höra att den är på väg, om än något försenad. För det finns absolut inget man kan göra åt den saken. Perkele, tänker man då. Patria y libertad!

Jag lugnar mig dock när jag väl får tag på taxin. Jag vet nämligen nästan exakt hur mycket resan kommer kosta. Och det är inte uppseendeväckande mycket. Föraren kommer heller inte välja en alternativ rutt, trots mitt misstänkt mörka, icke-finska utseende. Det är värt en hel del. Vad jag vet kommer det avregleras här med inom en inte alltför avlägsen framtid. För fyra år sen hade jag nog tyckt att det är en bra idé. Det tycker jag inte längre.

Inte för att systemet inte kan förbättras. Taksi Helsinkis svenskaspråkiga nätsidor är ett exempel på det.

Musiikki

Om Miles Davis födde det coola, var det två finska gossebarn han fick.

Några smakprov kan med fördel höras här.

Ampelmännchen

"... i väntan på grön gubbe medan du själv befinner dig halvvägs över gatan, skall du förstå vad ensamhet är i miljonstaden Berlin". Citatet kommer från den finlandsvenske författaren Nils-Erik Forsgård. Liksom han har även jag bott en period i Berlin, och fått uppleva den preussiska disciplinen, oviljan att gå mot röd gubbe. I suburbia utanför Stockholm, där jag växte upp, kan jag inte minnas att rött var något annat än en rekommendation. I Berlin däremot lärde jag mig snabbt. En av de första gångerna jag gick mot rött hörde jag från en tant bakom mig "gegen Rot macht Tot". Fritt översatt, mot rött är dött. Man argumenterar inte mot tyska tanter som talar om döden.

Nu gjorde det inte så mycket, för det finns få städer där väntandet på grönt är roligare än i Berlin. Det nöjet kan helt tillskrivas Ampelmännchen, även bland Östtysklands byråkrater hade humor en plats, om än inte så ofta.

Här i Helsingfors har folk samma respekt för rött som berlinarna hade. Man hittar dock samma trista röda och gröna Herr Gårman som man gör i Sverige. Så jag finner ingen anledning att vänta. Banzai, tänker jag, bara för att titta mig över axeln och upptäcka att jag just traskat rakt in i ensamheten.

The Peter, she is the man

Vi svenskar talar ju perfekt engelska. Så jag kan lugnt skratta lite åt finnarnas misstag när de talar utrikiska.

Det finns två saker som jag kommer på nu, som sticker ut. Det ena är missbruket av order "the" när finnarna talar engelska. Det finns skäl till det, som har något med finskans annorlunda metoder för att handskas med bestämda former att göra, men jag orkar inte förklara det nu (läs kan inte). The Peter finds this funny anyway.

Ännu roligare är finnarnas begreppsförvirring när de ska berätta om någon syster eller så, och mitt i berättelsen byter kön på vederbörande. Det är enklare att förklara. Finskan har inte ord för hon och han, utan nöjer sig med det neutrala "hän". Sammanhang, säger min flickvän åt mig, är allt man behöver. Kanske har han rätt, men jag fnissar lite i smyg.

Den finska synden - eller det är synd om svenskarna

Svenskar tycker om att bada bastu. På riktigt. Jag med. Vi tycker om att bada bastu ungefär som vi tycker om att spela bowling eller att steka pannkakor. Om man gör det en gång i månaden, är det relativt sett ganska ofta.

Finnar tycker om att bada bastu. I nya lägenheter är bastun inbyggd, och det ses som en självklar del av det sociala livet. Inget underligt med det. Vi har en en fast tid i gårdsbastun, en timme varje vecka, och det är en av veckans höjdpunkter.

Vi har en bastuavdelning även på jobbet. Den är ständigt uppbokad, och en av stationerna på många av våra firmafester. Där har jag fått lära mig hur en riktig man beter sig i bastun. Man sitter länge, man dricker öl och man är naken.

En av min flickväns väninnor berättade för ett tag sen om en bastuupplevelse hon hade haft med en svensk. Svensken hade velat ha handduken med sig in i bastun, något som fick väninnan att kort konstatera att det är synd om svenskarna. Träiga, pryda svenskar. Så mycket för den svenska synden.

När jag först fick klart för mig att finnarna körde naturell, tänkte jag såklart Sweeeet, tits n ass till folket. Till min besvikelse stod det dock snabbt klart att finnarna också körde damerna först. Segregerad bastu, helt enkelt. Så mycket för den finska synden.

Helt klart är att bastu bäst badas naken. Men om villkoret är att bastun är enkönad, då tar jag hellre på mig en handduk. Finnarna har inget, absolut inget, att lära av svenskarna när det kommer till bastandes ädla konst. Bara det att det vore skönt om man kunde släppa den falska självbilden och vira in sig i lite handdukar. Det är roligare tillsammans, och det är helt, helt ok att vara pryd.

Yttre hot

Alexandersgatan i Helsingfors. Ett samtal.

Jukka Suomalainen: Saaatan, det är ryssar överallt nuförtiden.
Sven Svensson: Jaså.
Jukka Suomalainen: Ja, de är överallt. Kommer och invaderar.
Sven Svensson: Låter för jäkligt det där. Men du, är det det inte dags att smälla upp ett tredje H&M på den här gatan?
Jukka Suomalainen: Ehh, ok. Tror det finns plats mellan Din Sko och Lindex där borta.

Två länder har jävlats med Finland. Ok, fyra. Men två har varit här och härjat på riktigt. Ryssarna är inte helt omtyckta, för att uttrycka sig milt. Vi svenskar har kommit lindrigt undan.