Helsingfors präglas just nu av den årliga filmfestivalen Kärlek & Anarki. Elva dagar av udda och mindre udda filmexistenser förgyller de biografer som ännu inte blivit omvandlade till nattklubbar.
För 70 Euro blir du ägare till ett festivalpass, med vilket du kan se elva valfria filmer. S och jag delar på ett, så det blir fem filmer var plus en extra för henne. Hittills har det varit mycket lyckat.
Det fina med filmfestivaler är att vyerna vidgas. I mitt fall vidgas de till Rumänien, USA, Indien, Island och USA igen. I tur och ordning. Jag känner mig mycket kulturell. Gillar det. Funderar på att bli medlem i Filmarkivet. Börja gå på retrospektiv. Skaffa en basker. Bli allmänt svår.
söndag 21 september 2008
söndag 14 september 2008
Hög panna
Idag traskade jag och S genom septemberkylan, hela vägen bort till bortre Gräsviken. Det är en bedrift, Gräsviken är säkert fint för de som bor där, men med handen på hjärtat är det något av ett blåshål. Vilket visserligen är ett epitet som passar Kronohagen också, så kanske är detta första stycke delvis utan poäng.
Men strunt i det. Utflykten hade en poäng, och den var att ta oss till Kabeltrafiken. Som namnet antyder är det en fabriksbyggnad, men nuförtiden inhyser den inte så värst många kablar. Istället verkar byggnaden som ett kulturcentrum, dit man kan gå och lyssna på konserter, titta på teater, titta på utställningar eller bara ta en kopp kaffe.
Dagens mål var en konstutställning. Konstföreningen MUU ställde ut samtidskonst, i stort sett endast fotografier, av finländsk ursprung. Allt var till salu, men det mesta var ganska svårt, så det blev inga investeringar. Dyrt var det också, sa räven.
Det är ok. Kabelfabriken har i sig själv atmosfär nog för att göra ett besök värt promenaden. Fast idag var det kallt ute. Rena vintern.
Men strunt i det. Utflykten hade en poäng, och den var att ta oss till Kabeltrafiken. Som namnet antyder är det en fabriksbyggnad, men nuförtiden inhyser den inte så värst många kablar. Istället verkar byggnaden som ett kulturcentrum, dit man kan gå och lyssna på konserter, titta på teater, titta på utställningar eller bara ta en kopp kaffe.
Dagens mål var en konstutställning. Konstföreningen MUU ställde ut samtidskonst, i stort sett endast fotografier, av finländsk ursprung. Allt var till salu, men det mesta var ganska svårt, så det blev inga investeringar. Dyrt var det också, sa räven.
Det är ok. Kabelfabriken har i sig själv atmosfär nog för att göra ett besök värt promenaden. Fast idag var det kallt ute. Rena vintern.
lördag 13 september 2008
Klor
Jag är en man med många talanger. Om jag får säga det själv. Jag kan duscha på mindre än en minut. Jag kan äta en 200-grams chokladkaka utan att få dåligt samvete. Jag är en inte oäven Singstar-utövare. Jag har läst hela Harry Potter-serien. Ja, ni hör. Listan kan göras lång.
Att simma hör däremot inte till listan. Jag kan förstås simma. Hålla mig flytande och så där. Men jag har aldrig känt att det skulle kunna vara en alternativ karriär. Dessutom har jag aldrig riktigt tyckt om simhallar.
I Helsingfors har detta ändrats lite. Jag går och simmar i Georgsgatans Simhall, och det är en i sanning angenäm upplevelse. Själva simhallen är en klassisk skönhet och om man går dit på lördagar är det nästan tomt. Eller söndagar om man är kvinna. Simhallen kör med segregering, varannan dag tillhör respektive kön. Därför kan man även simma naken. Man ser visserligen fantastiskt fånig ut endast iklädd simglasögon, men det kunde ju ha varit värre. Och det spelar ändå ingen roll. Om jag trivs i en simhall, då är det trivsamt på riktigt.
Att simma hör däremot inte till listan. Jag kan förstås simma. Hålla mig flytande och så där. Men jag har aldrig känt att det skulle kunna vara en alternativ karriär. Dessutom har jag aldrig riktigt tyckt om simhallar.
I Helsingfors har detta ändrats lite. Jag går och simmar i Georgsgatans Simhall, och det är en i sanning angenäm upplevelse. Själva simhallen är en klassisk skönhet och om man går dit på lördagar är det nästan tomt. Eller söndagar om man är kvinna. Simhallen kör med segregering, varannan dag tillhör respektive kön. Därför kan man även simma naken. Man ser visserligen fantastiskt fånig ut endast iklädd simglasögon, men det kunde ju ha varit värre. Och det spelar ändå ingen roll. Om jag trivs i en simhall, då är det trivsamt på riktigt.
onsdag 10 september 2008
För bra för att vara sant?
Just nu spelar Finland landskamp mot Tyskland. VM-kval. Och just precis nu gjorde Daniel Sjölund 3-2 till Finland. Frågan i det kollektiva finska medvetandet: med hur många mål kommer Finland förlora?
söndag 7 september 2008
Bali Hai
I djupaste Rödbergen, nästan längst upp på Stora Robertsgatan, ligger Bali Hai. Inte världens snofsigaste restaurang, men så ligger världens snofsigaste restauranger sällan i Rödbergen.
På en fredageftermiddag behöver man ju å andra sidan inte snofs. Något avslappnat är oftast bättre och då är Bali Hai en trogen kandidat. Det slår ibland över lite, men om man inte låter sig skrämmas av lite bananflugor och en alldeles väldigt avslappnad service, är maten inte alls dum.
I fredags var det dessutom dags för ett nytt kapitel i serien Chokladkakor Vi Minns. En av mina favoritserier. Chokladkaka och fredag. Det är kärlek det.
På en fredageftermiddag behöver man ju å andra sidan inte snofs. Något avslappnat är oftast bättre och då är Bali Hai en trogen kandidat. Det slår ibland över lite, men om man inte låter sig skrämmas av lite bananflugor och en alldeles väldigt avslappnad service, är maten inte alls dum.
I fredags var det dessutom dags för ett nytt kapitel i serien Chokladkakor Vi Minns. En av mina favoritserier. Chokladkaka och fredag. Det är kärlek det.
onsdag 3 september 2008
Förtur
På ett gym finns det gott om tillfällen att förnedra sig, men få saker slår att lyfta av ca 80% av de vikter personen innan dig använt. Var som bäst sysselsatt med detta idag, när Robbie Williams version av Manu Chaos Bongo Bong gick igång i högtalarna.
Att göra en nyinspelning är ju även det att riskera förnedring, då det alltid slutar i att lyssnarna är rörande överens om att originalet var bättre. Alltid. Med Jeff Buckleys version av Leonard Cohens Hallelujah som undantaget som bekräftar regeln. Men så är det också världshistoriens typ bästa låt.
Jag har i alla fall en liten teori om det här. Jag tror snarare att det är den version man hör först som får tolkningsföreträde. När en melodi väl trängt sig in i medvetanden, är det svårt att inte se en modifiering som en störning i Kraften. Jag vet, den är inte helt vattentät den här lilla teorin, men den leder inlägget vidare, så låt nu eventuella invändingar passera.
Det finns nämligen ett annat område där samma regel är applicerbar. I matbutikerna här i Finland går jag från gång till gång omkring och förbannar att jag inte hittar det jag letar efter. Och det är inte pga min bristande finska. Det är helt enkelt så att utbudet är mindre än i Sverige. Allt enligt min egen perception. Det är bara det att S säger samma sak om matbutikerna i Sverige, fast tvärtom då, vilket ju tyder på att en viss idé om hur sakerna ska vara ligger och skaver i våra huvuden.
I båda fallen är det lite besvärande. Vill inte tänka på inom hur många områden det kan vara så här. Att behöva ifrågasätta sig själv. Sjukt jobbigt. Tänk om jag har fel. Jag kan ha fel.
Att göra en nyinspelning är ju även det att riskera förnedring, då det alltid slutar i att lyssnarna är rörande överens om att originalet var bättre. Alltid. Med Jeff Buckleys version av Leonard Cohens Hallelujah som undantaget som bekräftar regeln. Men så är det också världshistoriens typ bästa låt.
Jag har i alla fall en liten teori om det här. Jag tror snarare att det är den version man hör först som får tolkningsföreträde. När en melodi väl trängt sig in i medvetanden, är det svårt att inte se en modifiering som en störning i Kraften. Jag vet, den är inte helt vattentät den här lilla teorin, men den leder inlägget vidare, så låt nu eventuella invändingar passera.
Det finns nämligen ett annat område där samma regel är applicerbar. I matbutikerna här i Finland går jag från gång till gång omkring och förbannar att jag inte hittar det jag letar efter. Och det är inte pga min bristande finska. Det är helt enkelt så att utbudet är mindre än i Sverige. Allt enligt min egen perception. Det är bara det att S säger samma sak om matbutikerna i Sverige, fast tvärtom då, vilket ju tyder på att en viss idé om hur sakerna ska vara ligger och skaver i våra huvuden.
I båda fallen är det lite besvärande. Vill inte tänka på inom hur många områden det kan vara så här. Att behöva ifrågasätta sig själv. Sjukt jobbigt. Tänk om jag har fel. Jag kan ha fel.
måndag 1 september 2008
Håll i hatten
Igår kväll cyklade jag och S upp till Alphyddan, för ett besök på Borgbacken. Jag hade kommit över gratis åkband och helt oavsett bör man ju gå på tivoli åtminstone en gång per år. Eftersom nöjesparken stänger om en vecka var det dessutom så dags.
Att gå på tivoli är ju alltid en smula som att besöka sin barndom. Det är därför Flumride, om vi talar lisebergska, aldrig blir trött och det är därför Berg-och-dalbanan på Borgbacken fortfarande står kvar.
Det måste vara så. För det är knappast den gamla träbanans fart och fläkt som gör den attraktiv. Nej, det är inte gasen som är hemligheten. Det är snarare bromsen.
Längst bak i tåget står nämligen en livs levande bromsman. Han är hipp, han är cool, han är allas idol. Han, eller egentligen de, för de är några stycken, har sina foton uppsatta vid ingången. Ett statusyrke om jag någonsin sett ett.
Fast med eller utan flickidol i aktern har banan sin egen charm. Träbanor har ju det. Gott luktar den också. Tjära. Alldeles väldigt mångas barndom här i stan luktar förmodligen så.
Att gå på tivoli är ju alltid en smula som att besöka sin barndom. Det är därför Flumride, om vi talar lisebergska, aldrig blir trött och det är därför Berg-och-dalbanan på Borgbacken fortfarande står kvar.
Det måste vara så. För det är knappast den gamla träbanans fart och fläkt som gör den attraktiv. Nej, det är inte gasen som är hemligheten. Det är snarare bromsen.
Längst bak i tåget står nämligen en livs levande bromsman. Han är hipp, han är cool, han är allas idol. Han, eller egentligen de, för de är några stycken, har sina foton uppsatta vid ingången. Ett statusyrke om jag någonsin sett ett.
Fast med eller utan flickidol i aktern har banan sin egen charm. Träbanor har ju det. Gott luktar den också. Tjära. Alldeles väldigt mångas barndom här i stan luktar förmodligen så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)