Stolthet och fördom

Bokmässan var det ja. I år var den enda svenska författare jag fick syn på Liza Marklund, hon höll någon utläggning om varför polisuniformer aldrig tvättas i manliga deckarförfattares böcker. Hon kämpade tappert med att få publiken att förstå varför just tvätt är viktigt och intressant att skriva om. Det påminde mig om ett avsnitt av Bettina S för ett par år sedan, där Gudrun Schyman var gäst. Gudrun, som ju icke är någon oäven retoriker, talade om feminism inför en alltmer förbryllad programvärd, varpå Bettina helt sonika skakade på huvudet och utbrast att nog talar Gudrun bra, men inte förstår man vad hon säger.

Personkemin kunde varit bättre, men det som framförallt saknades var ett sammanhang. Gudrun var i fel sammanhang. Utanför sina domäner. Borde ha valt det lättare artilleriet utifrån den förutsättningen. Så kändes det för Liza på bokmässan med. Även Leif GW Persson, som förra året la ut hela sitt sura register på mässan, hamnade offside. Det är ok för Leif att vara dryg i Sverige, där alla förväntar sig det. I Finland kom det som en överraskning att han är en idiot. Svårare att smälta. Den som bara läst hans böcker förväntar sig ju humor.

Jag skäms lite för mina landsmän när de går bort sig så. Därför är det skönt när jag får anledning att vara stolt. Jonas Hassen Khemiri är ett exempel på en sådan anledning. Läste en intervju med honom, full av klokskaper verkar han. Och när jag såg honom på bokmässan för två år sedan talade han ödmjukt och begåvat om sin då till finska nyligen översatta Ett öga rött. Att han dessutom fick otaliga flickhjärtan att smälta genom sin blotta närvaro visar bara att Gud är orättvis.

Haiku #2

Finlands sak är vår
Om vår byts mot en buffert
Och sak mot försvar

Den vita kyrkan

Gick en liten promenad genom Kronohagen. Jag passerar den nästan varje dag, men jag glömmer ibland hur makalöst vacker Domkyrkan är. Den gör sig allra bäst när det skymmer, jag tror bestämt att det är en kyrka för de mörkare årstiderna.

Underground

Det är som sagt kallare nu, även om det fortfarande är varmt för årstiden. Halsduken har åkt på, men mössan och vantarna väntar ännu i sin sommardvala. Med detta sagt skulle jag inte frivilligt göra Helsingfors uteliggare sällskap, sover hellre hemma i min varma säng.

Bekväm är jag. Gammal. På väg till jobbet idag passerade jag som vanligt Urho Kekkonens gata. På ett pärlband, längs husväggen, satt en rad söta små Hel-look-alikes med sovsäck, köande sedan hela natten för att komma in bland de första på Tavastias konsert med japanska The GazzetE ikväll.

Säkert hade hälften ljugit om sina förehavanden för sina föräldrar. Men vet ni vad noll gånger noll är? Så mycket bryr de sig om vad föräldrar snackar för jävla skit.

Fucking Åmål, nån?

Men vi befinner oss trots allt i Finland. Man vill inte störa för mycket. Så vid varje husport upphörde kön, för att tas upp igen på andra sidan. Så att folk kan komma in och ut genom dörrarna. Ordning. En mycket artig revolt. Fast jag är elak nu. Se det ur deras perspektiv. De rör sig, jag står still.

Insourcing

Syster L tog för ett par månader sen den här, som vanligt när hon fotograferar, väldigt fina bilden. Jag tänker då inte närmast på den suddiga klumpen i vitt, utan på glaset i förgrunden. Den aptitretande drinken (den var lika god som den ser ut) hade inget namn, fick vi veta av den servitör som vänligt frågade oss om vi möjligen ville prova något litet som han hade komponerat tidigare på dagen.

Jag och S var på samma restaurang igår. Namaskaar heter den, belägen på Boulevarden. Det är ingen tillfällighet att vi hamnade där, vi har varit där ganska ofta och om man ska äta indiskt i Helsingfors vet i alla fall jag inget bättre ställe.

De behöver ingen gratisreklam, det är alltid folk där, men det finns en sak som gör just det här etablissemanget lite speciellt. När servitören bad oss testa hans nya komposition, gjorde han det på engelska. Inte för att vi såg ut som turister, utan för att han inte talade finska. Vilket inte var ett nytt fenomen, så länge jag kan minnas har där alltid funnits servitörer med samma problem utmaning.

Vi hade gått dit och ätit ändå. Men det är verkligen något jag vill stödja. Inte bara för att jag kopplar ihop det med min egen arbetsgivares välvilja att ta in en utböling, utan också för att det i sanning är en diger uppgift för en person utan kunskaper i det finska språket att hitta anställning i Finland. Nej, det är inte välgörenhet det handlar om. Men det finns så många som inte vågar ta risken. Så jag lyfter på hatten. Vad är det man visar kossor i Indien? Respekt.

Söndagsmässa

Med ett trött huvud och 100 euro fattigare tog jag idag sjuans spårvagn hem från bokmässan i Böle. Vem har någonsin sagt att böcker är billiga? Men det var värt det, alla var till rabatterat pris, och Mumin-böcker till nedsatt pris förpliktigar. Har man inte läst Pappan och Havet bör man genast besöka en bokhandel eller ett bibliotek och rätta till sitt misstag.

Bokmässan är årligen återkommande, jag var där för tredje året, och det är ett fint tillfälle för en sån som jag att gå och lyssna på svenska författare som är på besök för att marknadsföra sina nya eller översatta alster. I år var det tyvärr fattigt på intressanta programpunkter av just den sorten, och kanske höll hela mässan lite lägre standard än den gjort tidigare år. Ett alternativ är att vi kanske bara var trötta redan när vi kom dit. Det går inte. Mässor ställer ju i och med sina format, stora, oöversiktliga kubikmonster fyllda med förväntan, vissa krav på energireservens storlek. Helsingforsmässan är inget undantag.

Samtidigt som bokmässan hölls även en annan mässa, "Vin, mat och ett gott liv". Som ju låter och är formidabelt sympatiskt. För en pant kunde man växla ut ett glas, vilket fylldes på i de olika båsen. Provsmakning, typ, fast jag såg ingen spotta. Jag och S var tyvärr inte sugna på vin, och då föll konceptet en smula, men det fanns gott om intressenter i vårt ställe, så det gick nog åt en flaska eller två även utan vår hjälp.

Låt mig då sammanfatta. Böcker, vin, mat och ett gott liv. Hård är mitt ödes lott. Jag tyar inte mer.

Unik ok

Hel-looks har bilder att bli inspirerad av. Modigare människor än jag förevigade av andra människor med näsa för stil. Exakt hur långt borta jag är från att hamna på sidan vet jag inte. Men långt är det, det inser jag, och förra helgen stod det plötsligt ännu klarare.

Jag och S var inne på Beamhill, en av Helsingfors bättre klädbutiker, och jag hittade en skjorta som jag köpte. I kassan på Beamhill står det alltid en snygg 20-nånting eller två. Det är nästan, men inte riktigt, som att surfa in på Hel-looks. När vi gick därifrån sa S i alla fall till mig att gatukreddiga killen i kassan måste ha varit förvånad över att jag köpte coola kläder, jag med min svartbrunrandiga Marimekko-väska och allt.

Här lärde jag mig något nytt. Tydligen har jag helt felaktigt gått omkring med min väska och trott att den är snitsig. Missförstå mig inte, den är vrålsnygg, det tycker S med. Det var ändå en present från henne. Men Hel-looks skulle inte vända sig om efter mig. Den är inte cool enligt gängse Helsinforskt gatumode. Inte för kidzen. Ungdomar gör sig inte besvär. Etcetera. Något jag alltså inte har förstått.

Skiter nu i det. Mannen gör kläderna, och ironin är med andra ord att i Helsingfors hjälper väskan till med att göra mig annorlunda. Gör mig very special. Håller mig borta från Fab Five. Inte tvärtom. Tänk att jag skulle vara en sådan föregångare.