Beteendemönster

Efter en fest i förra veckan hamnar jag i framsätet av en bil, för en tur in till Helsingfors centrum. Syftet är att fortsätta på lokal.

På radion, Radio Nova om jag inte minns fel, spelas Haddaways euroklassiker What is love?, något som alla i bilen naturligtvis är mycket nöjda med. Men det spelar ingen roll. Jag vet att kanalen snart kommer att ändras.

Mönstret är lätt att känna igen. Någon kanal spelar musik, den kan vara bra eller dålig, när chaufförens ena hand blir orolig och börjar vandra. Vägen kan sen variera lite, via Radio Aalto (Radio Våg), Radio Nova eller kanske via Groove FM, varje kanal får chansen i några sekunder. För syns skull får jag förmoda.

För målet är alltid detsamma. SuomiPOP.

Så även denna gång. Introt till Penny Lane dånar ur högtalarna, men när sången kommer är det inte Paul McCartneys röst som hörs. Istället är det en finsk tolkning.

Det är verkligen obegripligt det här, för en person som inte är uppväxt i Finland. Det är samma sak varje gång. För fest eller vardag, om det är Beatlestolkningar, Nightwish eller bara hederlig, finsk schlager som bjuds. SuomiPOP förnekar sig aldrig.

Haiku

Alla svenska män
Är homosexuella
Voi vittu de är

Det ociviliserade samhället

För ett par år sedan satt jag på en uteservering på Manhattan och knaprade på en stek, när plötsligt en flygande insekt av modell större fick för sig att landa i en hamburgare på bordet bredvid. Mannen som åt hamburgaren viftade förskräckt bort odjuret, varpå det tog sin tillflykt under min stol. Det var en stor rackare, tillräckligt stor för att jag skulle ställa mig upp och ta ett steg bort.

Ut kommer vår servitris, en hippt blassé böna runt 20. Hon kastar en snabb blick under min stol, stirrar på mig surt, och sedan utspelar sig följande konversation.

Hon: Seems you are BFF.
Jag: Sorry?
Hon: Best friends forever.

Och sen gick hon. Som tur var gjorde min nyfunna bästis skalbaggen samma sak, den knallade fram till en gatubrunn och försvann ur mitt liv.

Nu minns jag inte vad jag gav i dricks när jag lämnade restaurangen. Säkert är dock att jag gav åtminstone de 10 procent, eller vad det nu är, som man måste ge när man betalar notor i New York.

Hade samma sak hänt i Sverige hade jag inte lämnat ett öre. Vi har ingen riktig tradition för att lämna dricks i Sverige, men så mycket har jag lärt mig, att de som arbetar inom restaurangbranschen mycket gärna ser, och antagligen förväntar sig, att man som gäst lämnar några slantar. De flesta jag känner gör också det nuförtiden, om inte servicen varit direkt dålig.

I Finland hade New York-tjejen inte heller fått något. Men det får nästan ingen annan heller. Dricks är mycket ovanligt. Personalen får relativt bra betalt, heter det, dricksen är inbakad i lönen. Jag vet inte jag. Den modellen har inte direkt gjort Helsingfors restaurangarbetare till jordens gladaste. Varför ska de göra något extra?

Det sticker såklart att behöva betala extra för att bli förlöjligad. Men för det mesta tycker jag det känns befogat att dricksa. Finnarna får förlåta min eroderande verkan på samhället. Det är sist och slutligen inte så ofta man får tillfälle att känna sig generös.

Välanpassad

Satt i passagerarsätet i kollegans bil på väg mot Åbotrakten, när vi bestämde oss för att ta en bit mat i Salo. I Salo sägs Finlands bästa kebab finnas, men den kebaberia vi hamnade på bjöd inte på något annat än bukfylla. Ska leta bättre nästa gång.

När jag satt där och åt insåg jag plötsligt att medan jag satt och sörplade på min cola, drack kollegan starköl. Och jag började fundera. Han skulle ju ändå köra vidare.

I Sverige är gränsen för rattfylleri 0,2 promille, och gränsen för grovt rattfylleri är 0,5. Det senare är den finska lägre gränsen. Som tillåter ett glas öl, vilket högst troligen är ett av skälen till att den svenska gränsen är satt vid det förra.

Det som slog mig när jag satt där var att i Sverige hade jag förmodligen påpekat det olämpliga med att dricka den där ölen, men i Finland tycker jag det är ok. Så duktig är jag, att jag låter min personliga moral styras av det relativa godtycke dessa gränser är dragna efter. Får skärpa mig.

Kollade lite statistik. Bara lugn, jag har läst 10 poäng statistik, så jag är kvalificerad att göra det. Verkar som om antalet dödade av rattfyllon per capita är ungefär samma i Sverige och Finland. Är finnar bättre bilförare?

Om det inte är spännande, varför var det nästan det enda vi tänkte på under ett år?

Vi har just köpt en lägenhet i vårt kära Kronohagen. Efter ett evigt(!) sökande, fann vi oss till rätta. Vi sökte, vi fann, vi köpte. Jaha, det var ju spännande, tänker Svenne Svensk. Och har måhända en poäng.

Men det finns exotiska inslag även i en sådan torr process. T.ex. stannar budgivningen normalt sett under utgångspriset. Så även i vårt fall. Vi har heller ingen aning om vad våra medtävlare bjöd. Buden är hemliga. Och bindande. Ren och skär dödsångest föregick buden på de tre lägenheter vi bjöd på under det knappa år vi letade.

Sen äger vi inte lägenheten egentligen. Vi har aktier i husbolaget. Vi har rätt att vistas mellan väggar, golv och tak. Betalar en avgift varje månad för att huset inte ska förfalla. Men den är låg, inte alls lika hög som avgiften till bostadsrättsföreningen normalt är i Sverige.

Helsingfors mäklarkår talar för övrigt fantastiskt usel engelska, om någon alls. Om det är lika illa i Stockholm förstår jag att alla invandrare hyr i förorten.

Helsinki Shooting Club

I en källarlokal på Albertsgatan i Rödbergen, brände jag och några kollegor av några mer eller mindre välriktade skott, efter en noggrann säkerhetsgenomgång av klubbens personal. Till exempel visade det sig att man "om ett skott inte går av, inte ska leta efter fel genom att titta in i pipan". Kloka ord.

En smörgåsbord av olika pistoler och revolvrar dukades sedan upp. Jag minns inte namnet på de allra flesta, men det gjorde inget, för vi fick för varje genomgånget vapen även veta i vilken film eller TV-serie det förekommit, alternativt om det användes av någon trevlig specialpolisstyrka någonstans i världen.

Efter en provrunda med en fjunig lågkaliberpistol, skred vi till verket. Jag sköt i tur och ordning med James Bond (old school, Sean Connery), Clint Eastwood, finska polisen och så en pistol som jag inte minns var den hade använts. Men det var i alla fall en Colt, och den har serietillverkats sedan 1911, så någon regissör har säkert klämt in den i sitt verk. Som avslutning fick vi avfyra varsitt skott med de två stora pickadollerna i arsenalen. Desert Eagle (Snatch, Vinnie Jones om någon minns den filmen) samt Smith & Wesson .500 (ingen film än så länge). Båda dessa sa PANG och båda fick i alla fall mig att kissa lite i byxan.

Innan vi satte igång det hela, sa en av instruktörerna till mig att de flesta som kommer dit är lite nervösa, att de blir ännu lite mer nervösa efter det första avfyrade skottet, men att de när de lämnar är frälsta. Det verkar som jag är som de flesta.

Nu hade jag tänkt skriva en liten, liten, kort text om besöket. Blev inte så. Säger mer om mig än om skjutklubben antagligen, men ändå. Rekommenderas det här.

Ett halvtomt glas

Låg och tänkte igår natt. Jag kunde inte sova, regnet smattrade som småspik mot vår fönsterbräda. När jag låg där, började jag fundera på hur många gånger jag har haft fel i mitt liv. Alltså, ställt som en fråga, i exakta siffror.

Det hela kändes ganska rogivande. Jag har varit för länge i Finland.