Ironi

Sitter och tittar på Barcelona-Deportivo La Coruna på Sportkanalen. Det ser halvfullt ut på läktarna, så det är väl bara en sisådär 40-50.000 åskådare på plats. En vanlig söndagkväll i december, alltså.

Det där ständigt närvarande känslan av att inte befinna sig i världens centrum förstärks av sånt. Om någonting händer i Helsingfors som drar så mycket folk, då är det ingen vanlig söndagkväll. Jag vet, det är fånigt att tänka så här. Men det där om att gräset alltid är grönare känns, med Camp Nous gräsmatta på andra sidan staketet, inte som den tröst det antagligen är menat att ge.

För den stora galakvällen så ska vi sy modellen

Jo, jag tänkte förtydliga en grej. Det där jag skrev om den finska nationaldagen, att det sjungs karaoke. Det framstod kanske som att det var huvudattraktionen, men så är det naturligtvis inte. Firandets höjdpunkt går av stapeln i presidentens slott, det där stora huset som ligger i början av Norra Esplanden. Nej, inte svenska ambassaden, bakom den. Nej, inte Uspenskikatedralen, utan framför den. För att tala med André Wickström.

Presidentens bal är årets mest betittade TV-program, runt 40% av befolkningen bänkar sig, och det är en sällsam upplevelse för en immigrant. 2000 inbjudningar går ut till diverse personer som förtjänat det, bara ett fåtal tackar nej, och var och en av de gäster som kommer ställer sig på led och skakar presidentens hand när de ankommer till festen.

Nära 2000 händer tar en stund att skaka. Om en hand varannan sekund hinns med, tar det fortfarande en dryg timme. Handskakning är dock en långsammare sport än så, och klockan stannade därför på dryga två timmar. Pust, måste President Halonen tänka efteråt. Eller möjligen Var är toaletten?

Balen sker i direktsändning, och det blir en Who's Who i finländskt kändisliv, ett slags inverterad lit de parade. Jag kände igen fler ansikten i år än förra året, vilket väl tyder på fortlöpande integration. Jag gillar dessutom balen. Glitter och glamour, dans och vackra människor, allt är i min smak. Det finns betydligt sämre sätt att manifestera sin självständighet. Militärparader exempelvis. Det fanns nog sådana även här i Finland i torsdags, men balen är det som det syns och hörs mest ifrån.

Och just det är det som jag gillar mest med spektaklet. Blickandes upp mot den mörka Norden, ser många Finland som den kanske mörkaste platsen. Per definition vore något dystrare ett mer finskt sätt att fira sig själva på. Men finnarna vänder på det där. Självständighetsdagen är möjligen det allra mest finska av allt finskt, och man sätter som kännemärke en fabulöst sprakande fest. För vad är väl en självständighet? Varken tråkig eller dötrist, utan alldeles underbar. Som en bal på slottet, tänkte jag skriva, men frågan är om jag vågar vara så fjompig.

I en annan del av landet

Unnade mig själv en klämdag i fredags, fick på så sätt en fyra dagars semester, packade väskorna och tog Pendolinon till S föräldrar i Kuopio. Om Kuopio har S tidigare läst högt ur Lonely Planet, och jag fick då lära mig följande:

Traditional clothing is commonly seen.
Sophistication is rare.

Bonnläppar i folkdräkter med andra ord. Också ett sätt att sammanfatta en regional huvudstad med 90.000 invånare, ett universitetssjukhus och en, inte att förakta, framväxande teknikindustri. Dessutom är Kuopio en vacker stad, omgärdad av vatten och med naturen alldeles runt hörnet.

Trots detta tänkte jag ändå fåfängt försöka se det hela ur den ensamma planetens perspektiv. Under en exkursion i Gamla Saluhallen här i Helsingfors för någon sommar sedan sprang jag in i gamla bekanta från Göteborg. Helt slumpmässigt, de hade just stigit av båten från Stockholm, men jag såg mig ändå kallad att försöka ge något tips för deras korta vistelse. Gå ner mot Brunnsparken, fick jag ur mig, där är vackert. De tittade på mig, nickade artigt, och tog sen rakt motsatt riktning mot Esplanden. Som alla andra turister. Och det gjorde de naturligtvis rätt i.

Om man har en eller två dagar i en stad, är det troligen bäst att avverka det man "ska" se. Om man följer den logiken, och har en kort, begränsad tid i Finland, åker man inte till Kuopio. Kanske var de två meningarna i LP bara omskrivningar av just det.

Längre än så tänker jag inte sträcka mig till deras försvar. Tycker att de visar brist på respekt för både läsare och tema. För så här är det. Det kryllar av människor från Kuopio i Helsingfors, många av dem S vänner och bekanta. Folkdräkt kännetecknar dem inte, men sofistikerade typer är de minsann. Och det är inte Helsingfors ensamt som har gjort dem sådana, de fanns där redan under Kuopios till synes trista yta. En yta som kan verka tjock, men som alltså behöver skrapas på. Men, inställer sig då frågan, är det inte just det man har reseguider till?

Från ett födelsedagsbarn till ett annat

Japans nationaldag är den 23:e december. Det lärde jag mig någon gång i gymnasiet, och eftersom min tjocka skalle är full av dylikt värdelöst vetende, medan viktiga saker tenderar att trängas ut, kan jag nu informera läsaren om detta.

Finlands nationaldag, självständighetsdag, är också i december, fast den 6:e. Detta datum 1917 förklarade sig Finland självständigt från Ryssland, och Finland fyller i år följdaktligen 90. Finnar är stolta över sin självständighet, medvetenheten är stor, och det ska alltså inte liknas vid svenskars ängsliga flaggviftande den 6:e juni, och vår vaga aning om kopplingen mellan Gustav Vasa och just det datumet.

Finlands ambassadör i Tokyo sa i en intervju jag läste, att finnar och japaner har gott om likheter, han tyckte rentav att det var broderfolk. Mina kunskaper om Japan är i bästa fall dåliga, så jag låter bli att spekulera i det påståendets riktighet. Men han borde ju ha vetat, och utöver att fira sig själva i december, delar länderna åtminstone en passion. Båda älskar karaoke.

Som jag nog nämnt, ligger Pata Ässä en bit ner på Mariegatan. Det är den enda karaokebar jag vågat mig in på, men det är icke den enda i Helsingfors. Om man känner att promenaden mellan de olika barerna är för tyst och lång, finns för säkerhets skull även Karaoke-Taxi.

Steget till att kombinera nationaldagen och karaoke är med det som bakgrund inte stort. I ett TV-sänt evenemang anordnas "hela folkets karaoke". Alla får vara med. Till just detta vill jag särskilt lyckönska Finland. Men också i allt övrigt, om än två dagar i förväg - Grattis! Ledigt är det också. En får tacka för friåket.

Rockefeller Centerilainen

Innan jag skriver det här vill jag bara påpeka att jag tycker att Helsingfors är en väldigt vacker stad. För protokollet så att säga. Med detta sagt...

Vid en första blick kanske det inte verkar så, men det finns ganska gott om parker och öppna platser i Helsingfors. Min favorit är den stora Brunnsparken, våra steg bär ofta längs vattnet förbi Olympiaterminalen till parkens södra del där Café Ursula bjuder på goda örfilar och vacker utsikt mot Sveaborg. Om man sedan traskar norrut genom parken hamnar man småningom uppe vid observatoriet, där parken kanske är som vackrast.

Norrom stadskärnan finns även den stora Centralparken, med sin södra del Tölöparken som sträcker sig hela vägen in mot centrum, och alldeles bakom Mannerheimsvägen, intill Boulevarden, finns Gamla Kyrkoparken, eller Pestparken som den populärt kallas. Esplanadparken behöver väl inte nämnas.

Nej, det är inte bristen på öppna platser som skaver i Helsingfors. Det är hur illa skötta vissa av dem är. Sedan de gamla trämagasinen nedanför Kiasma brann förra året, har behandlingen av den nu tomma ytan varit en fars, vilket gjort den ödsliga arealen bort till Tölöviken om möjligt ännu tristare.

Järnvägstorget lider av samma obeslutsamhet. Det är inte bara mördarbussarna som stör, hela platsen andas outnyttjad potential. De eviga gatuarbetena gör inte saken ett dugg bättre. Därför är det särskilt roligt att det sedan ett par år finns en isbana för allmänheten att skrida runt på under vintermånaderna, enligt modell från det stora äpplet. Sånt gillar jag. Någon har tänkt. Tydligen ska Kaisaniemiparken också få en ansiktslyftning. Vi håller tummarna. Tomma ölflaskor i all ära, men en något högre ambition vore trevligt. Tycker jag. En i stort sett nöjd, men lite bekymrad skattebetalare.

Fukt

I Göteborg vet man att när det faller snö, är det bara en tidsfråga innan den är borta. Droppe för droppe försvinner den, och sedan blir det blött om fötterna. En i allt övrigt fin stad, men Göteborg är flink på det här med väta.

Min besvikelse över att det i Helsingfors är exakt likadant är därför stor. Sitter och tittar ut genom fönstret och på gatan ligger det snö. Vad fint, tänkte jag när jag vaknade, tog ett par steg in i köket och satte på kaffebryggaren.

Nu är kaffet klart och det är redan mindre snö kvar. Snart har den gått förlorad. Hjärtekross så här på första advent och allt.

Samarbete

När vi bodde på Norra Kajen handlade vi allt som oftast våra livsmedel i den lokala Alepa-butiken. Det eftersom den låg närmast. Vi blev därför även ägarmedlemmar i S-Gruppen, det ena av de två stora kooperativen i Finland. Det eftersom Alepa ingår i S-Gruppen. Bonuspoäng samlades för varje liter mjölk, det hela var väldigt vuxet.

Efter vår flytt till Mariegatan är närmaste butik istället den lokala K Extra, vilken ingår i det andra stora kooperativet, Kesko. I princip är alla jag känner med i det ena eller det andra. Eller båda. Som S-medlem kan jag få poäng i alla möjliga sammanhang, när jag köper öl på krogen och när jag köper en ny bokhylla för att ta två. Vi är inte medlemmar, men säkert gäller samma för K.

Jag har ingen aning om det här är bra - vi samarbetar och får saker billigare - eller dåligt - vi skapar en byråkrati som i sig bara kostar massa pengar. Duktigt känns det oavsett. Och finnarna gillar det, alla är med. Till skillnad mot svenskar. Coopkort någon? Nej, trodde väl inte det.

I Sverige kan man istället bli medlem och få bonus från varenda enskild butikskedja. Vilket man inte vill, för plånboken svämmar över av alla kort. Föredrar det mer samlande finska systemet. Även om S storlek gör att det känns som Evil Inc. Jag överdriver inte. Nu startar S en bank också. Det gör man bara om man har ett frö av ondska i sig.