Magi

"Varsågod". Med det enkla, svenska ordet gav Finnairs flygvärdinna mig min smörgås och juice på planet från Stockholm till Helsingfors. De brukar säga så, och jag har alltid antagit att det beror på den kvällstidning jag har instoppad under armen när jag kliver in i planet. Man får ju en sådan från ett ställ vid utgången, så att man har något att bläddra i innan planet lyfter. Längre än så räcker de sällan.

I alla fall har jag gjort den kopplingen. Svensk kvällstidning i näven, svenskt varsågod till maten.

Bara att den här gången tog jag ingen tidning, jag hade en engelsk bok. Antar därför att Finnairs värdinnor, förutom att de är språkbegåvade, också kan läsa nationalitet. Eller så finns det något annat sofistikerat system. Vad det skulle var vet jag inte. Till det, och en hel del annat, räcker inte mitt förstånd. Och ja, nu när jag tänker på det. Kanske var det just därför de utgick från att jag var svensk.

Finne

Dags för bloggen att önska god jul. Till Sverige några dagar, detta land av sin granne i öst oförskyllt anklagat för att vara materialistiskt, ytligt rentav. Ett statistiskt urval av en (1) stycken svenskar (jag) har svarat på frågan om julen i Sverige har blivit för kommersiell. Resultatet av enkäten är entydigt, det går alldeles utmärkt att kombinera julens budskap och leksaker.

Mat hör ju förstås också julen till. Jag och S gick till Ateljé Finne på Arkadiagatan i Tölö och åt en trerätters middag. Nöjda och belåtna promenerade vi hem. Tunga i magarna, men med lätta steg.

Börda

Jag fick lite påökt. Mycket trevligt detta. Men vad vore väl livet om det inte bjöd på lite motstånd?

I Sverige behöver man tänka på skattsatser och dylika tråkigheter en gång om året. När det är dags att deklarera, får man hem ett kuvert i brevlådan, i vilket det ligger en lapp som man skriver under och skickar tillbaka till Storebror. I sann svensk anda behöver medborgaren inte tänka mer än så på hur många procent som dras från hans surt förvärvade slantar. Om inkomsten ändras, ändras skatten och så är det med den saken.

Även här i Finland får jag ett kuvert en gång om året. Proceduren är densamma, skriv under och skicka in. Men här krävs jag på ytterligare lite mer möda än så. Jag förväntas meddela min nya lön till skattemyndigheten, på egen hand. Om jag glömmer det, påminns jag effektivt nästa gång det där kuvertet landar på hallmattan. Och den kallduschen vill man inte ha.

Ett i-landsproblem förvisso, det medger jag. Men som invant ompysslad svensk är det enerverande. Helt säkert finns det någon förklaring till systemet, och helt troligt är att det har fördelar gentemot det svenska. Bara att jag orkar inte. Rationalitet kan ju även det vara irriterande.

Förlåtelsens högtid

Om du besöker Helsingfors i december, se till att bo på ett centralt hotell. Att få tag på en taxi är nämligen tvärkört. Taxistolparna omringas av huttrande helsingforsare på väg hem från vad finnarna kallar småjular. De är att jämföra med svenska julfester. Man blir aspackad, hånglar med sina kollegor och säger vad man tycker till sin chef. Fast småjularna är frekventare, så under december är det väldigt många som behöver åka hem från krogen.

Att taxi i Helsingfors inte styrs av det som på marknadsekonomiska kallas tillgång och efterfrågan blir därför plågsamt uppenbart. Jag tänker inte kokettera med att problemet är smått akademiskt när man bor centralt, men lider med det evigt köande taxistolpefolket gör jag. Och ibland är även jag frusen och långt hemifrån. Eller frusen och lat. Eller bara lat.

Musiikki #3

I Rödbergen finns det gott om coola människor. Detta skrivet utan ironi, eller i alla fall bara med lite. Som Söder i Stockholm, eller vad Majorna är, eller i alla fall håller på att bli, i Göteborg. Men hur buteljerar man den coolheten, så att jag kan sitta och känna tillhörighet här i Kronohagen, utan att för den sakens skull bli mindre bourgeoisie? Svaret snurrar i min skivspelare; Jazz.

Vid Fredriksgatans början, eller möjligen vid dess slut, ligger Luthersgatan och Tempelkyrkan. Om man går Fredriksgatan fram skär man småningom rakt igenom Rödbergen, och vid dess ände ligger Femkanten. Fem gator möts, och just denna plats har givit namn åt en jazzgrupp och en alldeles utsökt sådan till på köpet.

The Five Corners Quintet får mig att känna mig ung - dekandens och låt oss sitta hela nätterna på rökiga caféer i Berlin - och samtidigt gammal - dekadens och jag minns hur vi brukade sitta hela nätterna på rökiga caféer i Berlin. Tillbakalutat men tekniskt, djupgående men lättlyssnat. Det är en sådan musikstil, fylld av paradoxer 'n all that jazz.

Haiku #4

Pappa betalar
Inga bekymmer, fyrk finns
På finlandssvenska

Svenska ord

Nog är ett litet ord som kan verka harmlöst. För en svensk är det befriat från tyngd, ett vagt uttryck som används när kanske inte känns rätt. I Finlandssverige däremot är ordet potent, en nära släkting till visst eller rentav ordet ja.

Så är det nog, säger svensken, och menar att det kanske, troligen är så.
Så är det nog, säger finlandssvensken, och menar att så är det.

Har börjat komma på mig själv med att använda den finska tillämpningen. Snart börjar jag väl glida på s:en. Schju istället för sju. Inte för att det gör något. Vad klingar väl vackrare än finlandssvenska?