Av

Jag fyllde år och blev därmed äldre. Eller om det var tvärtom. Det är förmodligen bara ett sammanträffande att orden börjar ta slut, men det känns som de gör det. Jag gör ett uppehåll i väntan på att de kommer tillbaka. Vi ses då.

Systematik

Sveriges landsnummer är 46. Danmarks är 45, Norges är 47, Tysklands är 49, Plutos är 279, Alfa Centauris är 302 och Finlands är 358. Två är inte helt sanna, ni får själva räkna ut vilka.

Det har förbryllat mig lite, det finska landsnumret. Det finns lite beroende på hur man räknar 200-250 länder i världen och varför landsnumren långt överstiger det har för mig verkat lite underligt.

Journalisten i mig sökte lite i reservminnet Google och det visade det sig att den första siffran står för regionen landet ligger i. För Europa gäller siffrorna 3 och 4 och det förklarar ju varför landskoderna stiger över 250. Tydligen var rutinen att större länder fick tvåsiffriga koder, för att kompensera för deras generellt längre telefonnummer, men sedan 80-talet får alla nya länder i längan tresiffriga koder.

Det förklarar inte varför Sverige har två siffror. Än mindre varför Norge och Danmark har det. Men det förklarar en del. Ger lite mindre för mig att fundera över.

Att svära i kyrkan

På bussen hem från Esbo hamnade jag i konversation med en kollega. Om Jultomten. Med stort J. Den som det bara finns en av.

Tomten bor i Finland, sa kollegan.
Jo, sa jag, jag har hört det. Men är det verkligen helt officiellt, fortsatte jag aningslöst, det är väl bara något som finnarna har gjort anspråk på?

Om blickar kunde döda. Jag får förmodligen inga klappar i år.

Uppgradering

Jag är ingen stor anhängare av Café Engel. Tycker oftast att maten är lite torr och tråkig, men jag inser samtidigt att jag befinner mig i en överväldigande minoritet. Det är en populär plats.

En kväll som denna är jag beredd att böja mig. Vi kan börja med bordservicen. Det är man inte bortskämd med, så här norr om Malmö, eller var nu gränsen för bordservice är dragen. Jag applåderade inombords och beställde en kopp kaffe.

Sedan satt vi där i värmen och tittade ut mot det oändligt vackra Senatstorget, för kvällen befolkat av snöbollskrigande spanjorer, innan vi pulsade hemåt genom den av det vita täcket nedtystade staden. Det var ganska kallt, men sämre kan man ha det.

Flashback

Till livets göromål hör ju att handla mat. Även när snön vräker ned, grottmannen i mig säger speciellt då. Jag satte motvilligt på mig min blåa mössa och stegade alltså ner till närbutiken tidigare idag.

När jag bodde i Göteborg drog jag tidvis in extraslantar genom att arbeta i en matbutik. Många av de timmarna spenderade jag i kassan, hållandes streckkoder mot en laseravläsare, på jakt efter det lilla pip som bekräftade att varan existerade och var prisatt i butikens inventariesystem. Väldigt meditativt det hela, till den grad att en viss koma nog hade infunnit sig om det inte vore för kassabiträdets nemesis: Frukt & Grönt.

Varje äpple, gurka och kålrot hade nämligen ett nummer, vilket man var tvungen att memorera efter butikens egen nomenklatur. Varje vecka lade någon kund upp något nytt oigenkännbart och på mitt hjärnkontor letades det febrilt efter det rätta numret.

För de enstaka läsare som tagit sig så här långt i texten, här kommer min poäng. I Finland händer det inte sällan att jag kommer till kassan, lägger upp något lökigt eller liknande vegetariskt, varpå personen i kassan vänligt ber mig att väga min vara. Ty det gör kunden själv i Finland, vilket besparar såväl gissel för butikens personal som tid för kunden. Mycket begåvat. Jag har aldrig sett samma sak i Sverige. Jag begriper faktiskt inte varför.

Kallt

Jag sitter och nyser hemma i soffan, på jobbet faller den ena efter den andra kollegan offer för förkylningar, influensor och annat jox. Eventuellt blir jag tvungen att skaffa mig lite farmaka. Till apoteket alltså, eller Apteekki som det så förtjusande heter på finska.

Fram till 1970 drevs svenska apotek av enskilda apotekare. Sen var det slut med det, staten tog över. Nu verkar detta system vara på avmarsch och om det rent politiska i det kan man tycka det ena eller det andra.

Om jag i min exil förstått det rätt införs ett licenssystem i monopolets ställe. Det roar mig lite att det skapar oro, inte för att trivialisera någons oro, utan för att detta system redan finns i Finland. Det värsta som kan hända är alltså att det blir som i Finland, detta förfallna samhälle. Ve och fasa.

Väl inne på apoteket fungerar det i slutändan i stort sett likadant i de båda länderna. Det finns ett apotek i Helsingfors som är öppet dygnet runt, Universitetsapoteket på Mannerheimsvägen, liksom i Stockholm. Det är möjligt att jag är så lyckligt lottad att jag inte behövt upptäcka de större skillnaderna mellan systemen, men så värst dramatiska känns de inte. Det blir nog bra.

Omtalad

Jag har aldrig vad jag kan minnas blivit kallad för något annat än mitt förnamn eller variationer - mer eller mindre härledbara - av detsamma. Ingen har kallat mig vid mitt efternamn, om man inte räknar med den svenska försvarsmakten och det gör man inte i Finland.

Men det finns en liten gråzon här. Inte sällan i mitt yrkesmässiga liv finner jag mig kallad Törnrothin Peter. In:et på slutet av efternamnet är genetiv för den som undrar.

Jag vet förstås inte om den här formen bara används på min arbetsplats, eller är utbredd här i landet. Kanske kan någon finländare svara på den frågan?

Konst

Om du frågar mig vilka finska konstnärer du bör ta dig en titt på, sätter du mig på pottan. Det blir en kort lista. Min kunskap sträcker sig över Helene Schjerfbeck och Pekka Halonen, om man inte räknar Tove Jansson som konstnär. Och det kanske man ska.

Igår blev listan lite längre. Buss 195 tog mig till Didrichsens konstmuseum i Munksnäs. Helsingforsfödde Rafael Wardi, som inte givit namn åt en ninjasköldpadda, men vars konst sträcker sig från början av 1950-talet till än idag, ställdes ut i det lilla men sympatiska museet.

Jag tyckte mycket om denne Wardis tavlor, framförallt hans vackra oljemålningarna med Helsingforsmotiv. Jag slog mig ned i en stol, knappade fram den mer finkulturella katalogen i min iPod och kom till ro.

Att sakna ord

Finnar är väldigt stolta över sitt språk. En av anledningarna är dess ordrikedom, ett område där vi svenskar (svensktalande bör jag kanske skriva) har vissa komplex. För det mesta går jag omkring och intalar mig att sådana skillnader mest är nonsens, att erkänna sig begränsad av sitt modersmål är ju ingenting som man gör frivilligt. Men det är en ömtålig övertygelse. Någonstans i mig anar jag att finnar går omkring i en långt mer verbaliserad verklighet.

Därför blir jag lite nervös när mitt svensk-finsk-svenska lexikon i förordet tillkännager att antalet ord och uttryck inte är samma i den finsk-svenska delen som i den svensk-finska. Där är 7000 fler i den senare. Det kan visserligen tolkas i den helt motsatta riktningen. Men såpass finsk har jag hunnit bli, att jag frankt låter min oro få tolkningsföreträde.

Utbyte

S far är för tillfället i Australien. Som av en händelse kommer vi tillbringa Fars Dag, eller kvällen då, på Tavastia, tillsammans med Cut Copy. Från just Australien.

Australiens bästa(?) band, på Helsingfors bästa(!) scen. Jajamen.

Gruppdynamik

En blöt kväll i Munksnäs avslutades med en bussresa till Elielplatsen. Vi var ett större sällskap och väl i Helsingfors centrum slog masspsykosen till. Jag talar om det tillstånd som uppstår när en grupp begåvade människor plötsligt inte klarar av att ta ett enkelt beslut om var nästa stop skall intagas.

Hela händer pekade i olika riktningar, men inget klokt kom ur diskussionen. Och så hände det som så ofta händer. I sann demokratisk anda säkerställs det att alla blir lika missnöjda. Det sämsta alternativet valdes och vi hamnade på Pickwick Pub på Brunnsgatan. Inte med den bästa vilja kunde det anses vara ett bra beslut, något vi efter ett glas insåg, bara för att ta ännu ett illa genomtänkt beslut; låt oss gå till Vltava. Tänkte vi slugt.

Alldeles bredvid Järnvägsstationen ligger detta etablissemang, till vars försvar ska sägas att de serverar gott tjeckiskt öl. Men just det finns det bättre ölhallar som gör här i byn.

Vad vill jag då ha sagt med detta baksmällda yrande. Jo, detta. Vi hade ändå trevligt. Om det kan man säga två saker. Dels att sällskapet betyder mer än miljön, i Helsingfors som i alla städer. Men framförallt att utelivet här håller en väldigt hög lägstanivå. Det är svårt att misslyckas helt.

Martyr

På tal om finskalektioner. En av de finskalärare jag har haft uttryckte efter avslutad kurs sin beundrad inför de gjorda framstegen. Vi elever lapade okritiskt i oss. Men, sa läraren, så är heller ingen av er ryss. Dem kan man inte lära någonting. Slut citat.

Jag minns att jag tänkte att det var en våghalsig generalisering av 150 miljoner människor. Sen lade jag det på minnets sophög, där det har liggat till i förrgår. Jag fick de vantar jag hade önskat att jag burit på Anna-Lena Lauréns bok "De är inte kloka, de där ryssarna".

En finfin liten bok, som jag fick färdigläst på planet hem från Stockholm. Det är mycket jag inte vet om Ryssland. Förmodligen det allra mesta, när jag tänker efter. Dock fick jag bestämt intrycket att ryssar skulle kunna lära sig både det ena och det andra. Laurén för tesen att de minsann redan kan en hel del om Finland, dess historia och dess folk.

Men strunt i ryssarna nu. Boken, som alltså handlar om Ryssland, klankar på utvalda ställen ned på Sverige och svenskar. Ett fenomen som jag ofta upplever och förundras över. Svenskars politiska korrekthet är ett exempel på ett ämne som även fanns med i denna bok. Vad har det med något att göra, undrade jag stilla i min flygplansstol.

Tycker ni jag är överkänslig? Kanske. Men jag vore ju inte bloggare om jag inte önskade att världen cirklade runt mig.

Suomi

I min ambition att lära mig finska har jag ett antal allierade. Sommaruniversitetet är en sådan, hos dem tillbringar jag för tillfället tre kvällar i veckan. Men ibland känner jag att detta lärosäte inte fullt ut förstår mitt behov av tydlig pedagogik.

Det gör däremot Selkouutiset, Yles nyheter på enkel finska. En riktig vän går att ladda ned via iTunes. Morgondagens resa till Stockholm kan göras i trygg förvissning om att iPoden är laddad med finska ord.

Efterhandskonstruktion

Måndag och tidigt flyg till Oslo. Väl där fann jag mig ståendes i ett rum tillsammans med finländare och norrmän. Diskussionen flöt mot härkomster. I ett rörande ögonblick av förbrödring var de övriga helt överens om det svenska släktets enfald.

Jag lät dem hållas. Inte blandade sig Gulliver i Lilliputs alla inre angelägenheter. Ibland får man vara den större människan.

Evolution

Likt ett barn har jag svårt att acceptera att verkligheten i Sverige, även efter det att jag flyttade österut, har sin gång. Nya kulturella uttryck känns jobbiga.

Jag ska ge ett exempel. I mitt jobb kommer jag ofta i kontakt med mina landsmän. Kontorsjargongen är, i brist på bättre ord, fånig, men på sistone har den blivit ännu lite fånigare. I Sverige har nämligen formuleringen "jag hör vad du säger" fått fotfäste.

Med det menas inte det traditionella "jag har öron och använder dem för fånga in ljudvågor". Nej, det är istället ett annat sätt att säga "jag förstår vad du säger".

Jag tycker att den är utomordentligt enfaldigt denna fras. Och alltså ett exempel på den sorts nya kulturella uttryck som jag inte känner mig delaktig i. Om jag skulle flytta tillbaka skulle Sverige vara ett annat land än det jag lämnade. Som ni förstår är jag en banal människa.

Anpassning

Att flyga är som att åka buss, fast i luften. Helsingfors passiv-aggressiva kår av busschaufförer vägs upp av den numera makalöst sega proceduren för att ta sig igenom flygplatsernas säkerhetskontroller. Och dessa flaskhalsars funktionärer måste man ju till skillnad från busschaufförerna interagera med.

Få ställen kan ju tänkas ha en värre dylik kontrollinstans än Londons flygplatser. I söndags kväll vandrade jag genom Stansteds terminal, på väg mot säkerhetskontrollen och fruktandes det värsta. Till min glädje fann jag dock att det hela gick mycket smidigt, jag skulle kunna sträcka mig till snabbt.

Därför blev jag till min förvåning vittne till ett drama när jag stod och plockade ihop min saker efter den vanliga, men på intet sätt överdrivna, förnedringen. En äldre herre sträckte sig fram över disken för att ge lite kundåterkoppling.

Jag har bott på gränsen till Nordirland i 30 år, väste han, och jag har aldrig behövt stå ut med hälften av den här skiten. Vad sa han, tänkte jag. Vad sa du, svarade säkerhetskontrollanten. Mannen upprepade sin konstruktiva kritik, vänlig som han var.

Nu hade jag inte följt denne herres väg genom Röntgens förlovade land. Kanske hade han blivit omilt behandlad, vad vet jag. Men jag har även en annan teori. Kanske har jag, o hemska tanke, vant mig vid att bli behandlad som boskap som förberedande åtgärd inför flygresor. Kontrollen på Vanda är sannerligen inte särskilt rolig, men jag har slutat bry mig. Jag tycker mest den känns överdriven. Finland känns rätt ofarligt.

Men så ser hot också alltid större och otäckare ut inifrån än vad de gör utifrån. För något halvår sedan stegade jag genom tullen på Arlanda när en tulltjänstekvinna ställde sig bredbent i min väg. Var har vi varit, frågade hon. Jag vet inte var du har varit, vågade jag såklart inte svara, utan uttalade istället bara den andra hälften av min tanke: Jag har varit i Helsingfors.

Kvinnan tog genast ett steg åt sidan och visade med armen mot ankomsthallens dörrar. Välkommen, sa hon. Även hon valde att hålla tillbaka orden som hon måste ha tänkt: Farligheter från Finland? Vilka i hela friden skulle det vara?

Stå upp igen

Ey, yo! Av en anledning eller en annan surfade jag för några månader sedan in på Pappers hemsida och fann till min glädje att Charlie Murphy, dvs Eddies bror, den 14:e oktober skulle komma till Helsingfors för att berätta sagor på Kulturhusets scen.

Detta, insåg jag kvickt, var ett tillfälle som inte kommer igen. Jag trodde att jag skulle vara ganska ensam om den insikten, men där fick jag fel skulle det visa sig.

Nu har kvällen kommit och gått. Jag som trodde att mina populärkulturella referenser skulle vara fullt tillräckliga, fick medge att jag inte hängde med i alla svängar, och att det i (den osannolikt heterogena) publiken fanns gott om folk som skulle spöa mig i vilken amerikansk pop quiz som helst.

Nöjd med kvällen är jag hursomhelst. Lagom mycket snusk. Precis som i Magnus Betnérs monologer, bisarrt nog, en passage om strypta djur. Och annat larv. Perfekt för en kylig oktoberkväll. Det bildades lite skare på min yta.

Förresten, när vi ändå är inne på ämnet; undrar om någon anordnar pop quiz-kvällar i Helsingfors. Någon som vet?

Det personliga valet

Kommunalvalet närmar sig med stormsteg. 26:e oktober smäller det. Jag har inte en aning om vad jag ska rösta på. Jag ska rösta, givetvis ska jag det. Men på vad vet jag inte.

Kanske blir det en röst på någon från Svenska Folkpartiet, som förra gången det begav sig. Men, invänder jag mot mig själv, är inte det något av ett enfrågeparti? Och sådana drar gärna till sig knäppgökar och rättshaverister, så vad säger det om mig?

Kolonisering

Med tanke på min tidigare navelskådning känns det bra att kunna konstatera att övriga svenskar, eller i alla fall en, bidrar till Kronohagens ära och berömmelse. Rösten från öst blickar även den ut från dessa vackra kvarter. Idag, efter en kort promenad ned till salutorget och en kopp kaffe i den strålande solen, kändes Kronohagen som en väldigt bra plats att bo på. Kanske, konstaterade jag och S helt opartiskt, den bästa i hela Helsingfors.

Onside

Det blir till att åka ut och resa i världen. På onsdag kväll tar vi flyget till London.

Som jag nämnt tidigare ligger Finland ur flyghänseende något offside, vilket resulterar i ett högst begränsat urval av lågprisbolag. Om man inte ska till Asien och dit ska man ju inte så ofta, speciellt inte om man med man menar jag. Och om man med lågprisbolag menar ett bolag med låga priser.

Detta är till förtret. London är dock en av de platser till vilka även finnar (och jag) kan flyga billigt. Räddningen stavas Ryanair.

Dessvärre flyger de från Tammerfors, så jag måste ta mig dit först. Ändamålet - med betoning på målet i det här fallet - helgar förvisso detta medel, men icke desto mindre vore det förstås skönt med en billig linje från Vanda. Så med oförställd glädje kan jag konstatera att Easyjet börjar flyga mellan Helsingfors och London i november. Från Vanda. Goda nyheter för en anglofil. Indeed.