Det är inte rasism, verkligen inte. Men det att jag inte är finne finns det en del som drar växlar på. På en fest i helgen hamnade jag bredvid en kille som betraktade mig med mycket misstänksamma ögon. Han måsta ha vetat att jag inte talar finska, för hans öppningsfråga var lika oväntad som den var på engelska.
Han: Are you a hipster?
Jag (fritt från engelskan): Jag tror inte det.
Han: Tittar skeptiskt på mig.
Jag: Eller jag vet inte. Hur är man då?
Han: Man röker braj och har långt hår.
Jag: Jaha. Utifrån den definitionen är jag inte en hipster. Jag röker inte braj, och jag har inte långt hår.
Han (med blicken mot min Emo-lugg): Halvlångt.
Jag: 25% hipster?
Han: 30.
Det händer lite då och då att jag blir tilldelad egenskaper på det här sättet. Det händer inte alls på samma sätt i Sverige. Kanske behöver man bara vara lite annorlunda, för att betraktas som mycket annorlunda. Någon annan anledning till varför någon skulle kalla mig för hipster kan jag inte se. Jag som är så proper.
torsdag 29 november 2007
tisdag 27 november 2007
En mupp i Finnlandet
Jag är vanligtvis omgiven av finska ord. Om jag lyssnar, då hör jag faktiskt orden, men annars är det bara ljud. Ett myller av ljud.
Då och då känner jag av en störning i Kraften. Ljudvågorna börjar studsa extra mycket mot öronsnäckorna, en stavelse sträcker sig ett halvt tonsteg uppåt. Jag blir som en hund som har fått korn. Korn på talad svenska.
Rikssvenska, inte finlandssvenska. I Finland talas det svenska språket med samma rytm som finskan har. Betoningen läggs på ordens första stavelse, och där finns också svaret på varför finnar i gemen tycker det är mycket lättare att förstå finlandssvenska. Rikssvenskan studsar för mycket.
Det är i alla fall en intressant känsla. Det är de närmaste jag kan komma att förstå hur svenska låter för den som inte förstår språket. Be mig inte förklara det bara, det kan jag inte. Det är alltför undermedvetet. Jag lämnar den uppgiften åt den svenske kocken. Hurdigurdi.
Då och då känner jag av en störning i Kraften. Ljudvågorna börjar studsa extra mycket mot öronsnäckorna, en stavelse sträcker sig ett halvt tonsteg uppåt. Jag blir som en hund som har fått korn. Korn på talad svenska.
Rikssvenska, inte finlandssvenska. I Finland talas det svenska språket med samma rytm som finskan har. Betoningen läggs på ordens första stavelse, och där finns också svaret på varför finnar i gemen tycker det är mycket lättare att förstå finlandssvenska. Rikssvenskan studsar för mycket.
Det är i alla fall en intressant känsla. Det är de närmaste jag kan komma att förstå hur svenska låter för den som inte förstår språket. Be mig inte förklara det bara, det kan jag inte. Det är alltför undermedvetet. Jag lämnar den uppgiften åt den svenske kocken. Hurdigurdi.
måndag 26 november 2007
Vanor
Svenskar äter mest sötsaker i hela världen, sisådär 14 kilo* om året per godisgris, en förstaplats vi delar med belgare och holländare. Choklad och... haschkakor? Finnar dricker mest kaffe i samma värld, ungefär 3-5 koppar om dagen beroende på vem man frågar. Som varje förnuftig människa kan förstå är det här inte en helt hälsosam kombination för en karaktärssvag svensk. Ingen skulle väl kalla mig för tjock, men ett och annat av mina kilon skulle kunna omlokaliseras. Så att säga. Och prognosen säger att fler kilon är på väg.
Dags att mota Olle i grind med andra ord. Problemet med Olle är att han är en sån trevlig prick. Man står där vid grinden med en bestämd min, men så kommer han och har med sig kaffe och har bakat bullar och så tänker man att det får väl gå den här gången med. Nästa gång, tänker man, ska han motas.
Men nu. Gick ner och köpte mig ett medlemskap på Elixia på Alexandersgatan. Det finns gott om alternativ för den hurtige som vill gå på gym i Helsingfors. SATS, Esport och Motivus är några exempel, men Elixia låg just precis mitt på vägen jag tar från jobbet hem. Det är som min kompis Olle säger. Inte ska man röra sig mer än nödvändigt.
* Hittade ingen länk för det, det är något jag hört. Lite på mig, jag kan mitt snask.
Dags att mota Olle i grind med andra ord. Problemet med Olle är att han är en sån trevlig prick. Man står där vid grinden med en bestämd min, men så kommer han och har med sig kaffe och har bakat bullar och så tänker man att det får väl gå den här gången med. Nästa gång, tänker man, ska han motas.
Men nu. Gick ner och köpte mig ett medlemskap på Elixia på Alexandersgatan. Det finns gott om alternativ för den hurtige som vill gå på gym i Helsingfors. SATS, Esport och Motivus är några exempel, men Elixia låg just precis mitt på vägen jag tar från jobbet hem. Det är som min kompis Olle säger. Inte ska man röra sig mer än nödvändigt.
* Hittade ingen länk för det, det är något jag hört. Lite på mig, jag kan mitt snask.
söndag 25 november 2007
Utan en tråd
Alla drömmer om fåglar, även du, även jag. Men inte alla väljer att uttrycka sina tankar om frihet och kärlek genom att samla ihop tusentals människor och fotografera dem nakna på helt publika platser.
Traskade hem genom regnrusket idag, för att hämta min glömda plånbok. På Esplanadens norra sida kastade jag en blick in genom Galerie Forsbloms fönster. På en vägg hängde ett stort fotografi av Katarinagatan. I bakgrunden skymtade Domkyrkan, men det som gjorde tavlan speciell var att det utmed gatan låg mängder av nakna människor. Drivor av dem.
Det var den amerikanske fotografen Spencer Tunick som för några år sedan var i Helsingfors, och som nu alltså ställs ut på Norra Esplanaden. Han har tagit bilder på nakna folkmassor i en hel del olika länder, men ännu inte i Sverige. Någonting säger mig att det inte är en slump. Att det inte skulle vara helt lätt att genomföra. Jag kan ha fel. Och kanske tycker han egentligen bara att det vore att slå in öppna dörrar att fota nakna svenskar.
Traskade hem genom regnrusket idag, för att hämta min glömda plånbok. På Esplanadens norra sida kastade jag en blick in genom Galerie Forsbloms fönster. På en vägg hängde ett stort fotografi av Katarinagatan. I bakgrunden skymtade Domkyrkan, men det som gjorde tavlan speciell var att det utmed gatan låg mängder av nakna människor. Drivor av dem.
Det var den amerikanske fotografen Spencer Tunick som för några år sedan var i Helsingfors, och som nu alltså ställs ut på Norra Esplanaden. Han har tagit bilder på nakna folkmassor i en hel del olika länder, men ännu inte i Sverige. Någonting säger mig att det inte är en slump. Att det inte skulle vara helt lätt att genomföra. Jag kan ha fel. Och kanske tycker han egentligen bara att det vore att slå in öppna dörrar att fota nakna svenskar.
På natten
Tillbaka från en fest i Berghäll, dessa gamla arbetarkvarter, där jag bodde de första två veckorna efter att jag hade flyttat Helsingfors, i S 16-kvadratare bredvid Berghälls kyrka.
Efter ett sista stopp på Soul Kitchen, vars kök tråkigt nog hade stängt för kvällen, gick vi hem. En promenad som sträcker sig via Helsingforsgatan, runt Björnparken, korsande Tavastvägen, över den långa bron till Kronohagen, uppför trapporna till Sjötullsgatan och till sist längs Mariegatan.
Det sammanfattar min vistelse i Helsingfors. Från Berghäll till Kronohagen. En helsingforsk klassresa. Eftersom jag inte hade några sådana referenser när jag kom hit, är det förstås inte helt relevant att skriva så. Men försök säga det till min lilla hjärna. Man hinner tänka en massa strunt under en 25 minuters promenad.
Efter ett sista stopp på Soul Kitchen, vars kök tråkigt nog hade stängt för kvällen, gick vi hem. En promenad som sträcker sig via Helsingforsgatan, runt Björnparken, korsande Tavastvägen, över den långa bron till Kronohagen, uppför trapporna till Sjötullsgatan och till sist längs Mariegatan.
Det sammanfattar min vistelse i Helsingfors. Från Berghäll till Kronohagen. En helsingforsk klassresa. Eftersom jag inte hade några sådana referenser när jag kom hit, är det förstås inte helt relevant att skriva så. Men försök säga det till min lilla hjärna. Man hinner tänka en massa strunt under en 25 minuters promenad.
lördag 24 november 2007
Helsinki Design District
I kvarteren väster om Helsingfors absoluta centrum ligger det som har fått namnet Helsinki Design District. Större delen är placerat i Rödbergen, och där strövade jag och S omkring idag. Vi hamnade på Motel Momentos på Annegatan, en mycket fin liten butik som fler borde upptäcka, klappade den kelsjuka hunden som alltid tassar runt bland kläderna, och fick köpt oss varsin tröja.
Bara på de fyra år jag har befunnit mig här i stan har utbudet av kläder och mode förbättrats märkvärt. Samma sak tyckte jag mig märka när jag bodde i Göteborg, så nu sitter jag här och grunnar på om det är jag som inspirerar städer till att förädla sitt utbud, eller om det snarare är så att tillgången faktiskt har ökat i de flesta städer, i kombination med att jag hittar fler klädbodar ju längre tid jag förbringar i en stad.
Vi väljer det första, va? Aldrig fel med lite megalomani så här på en lördagskväll. Jag är ju så vansinnigt sjangdobel (hej högskoleprovet!) i min nya tröja. Verkligheten kan vi tala om på måndag.
Bara på de fyra år jag har befunnit mig här i stan har utbudet av kläder och mode förbättrats märkvärt. Samma sak tyckte jag mig märka när jag bodde i Göteborg, så nu sitter jag här och grunnar på om det är jag som inspirerar städer till att förädla sitt utbud, eller om det snarare är så att tillgången faktiskt har ökat i de flesta städer, i kombination med att jag hittar fler klädbodar ju längre tid jag förbringar i en stad.
Vi väljer det första, va? Aldrig fel med lite megalomani så här på en lördagskväll. Jag är ju så vansinnigt sjangdobel (hej högskoleprovet!) i min nya tröja. Verkligheten kan vi tala om på måndag.
torsdag 22 november 2007
Brevet från Lillan
En enligt utsago finlandssvensk visa till din snapsi. Det är ju ändå snart jul.
A-B-C-D,
E-F-G-H-I-J-K,
L-M-N-OP
A-B-C-D,
E-F-G-H-I-J-K,
L-M-N-OP
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)