Bridget Jones dagbok

Blogginlägg: 24:e januari.

Vikt: 85; Alkoholenheter: 0; Kalorier: ärtsoppa och pannkakor; Cigaretter: 0; Antal gånger någon skämtat kring att svenska män är homosexuella: 2.

Det är inget personligt, så missförstå mig inte. Men dessa eviga skämt. Det blir aldrig gammalt.

I Tennispalatset finns det för det mesta någon temporär utställning att se. Det är knappast lysande varje gång, men där har funnits guldkorn. Ett av dem var - och här ser jag mig tvungen att varna känsliga läsare - när Tom of Finland ställdes ut. Subversiv verksamhet i ett homogent land. Rädslan för homosexuella är ett av den finska kulturens mindre sympatiska inslag. Och skämten, kan man ana, döljer något.

Heath är död, men Brokeback Mountain står kvar. Tusen sjöar, men nog finns det ett och annat berg även i Finland.

Förankringsprocess

Kollegan stack in huvudet i mitt rum idag. Jag tänkte att du ville läsa det här, förklarade han och sen gick han sin väg igen.

Frågan lyder alltså: är svenskar verkligen så normala?

Tvivelsutan. Med hästlängder det mest normala folk jag vet. Fast jag kanske kan anses jävig. Kollegans poäng kan ha varit en annan.

Ein Kleiner Shock

Att på veckoslutet få en plats i en av Beatroots nedsuttna soffor är en nåd att stilla be om. Flera fåfånga försök har gjorts, men ingen allitteration i världen kan ändra på soffornas beläggning. På en tisdag lever hoppet däremot.

Jag och A slog oss ned i en av sofforna och tog varsin öl, som vanligt på Beatroot ackompanjerade av ett av Helsingfors funkigaste soundtracks.

I vinterkvällens kyla, på väg mot spårvagnen hemåt, filosoferade vi kring hur skönt det är att lämna en bar långt innan den stänger. Inte för att det känns moget att göra så, utan för att man slipper genomlida det som sker i lokaler där alkohol utskänks, en halvtimme innan stängningsdags. Då tänds nämligen lamporna, och baren stängs för kröken. Som gäst slits man brutalt iväg från det trevliga man har haft. Chockdoktrinen tillämpas för att göra gästerna mottagliga, vilse och enklare att köra bort.

Jag lånar orden från A. Det är tortyr.

Söndag

S var ute på äventyr tidigare idag, och jag hade en tom lägenhet att fylla med mening. Allt TV:n visade var en fotbollsmatch jag inte hade lust att se, men för att få sällskap lät jag den stå på i bakgrunden. Det är ungefär som ett akvarium, nåt slags trygghet. Visst, fiskarna simmar runt och har sig, och kommer väl i och för sig inte vara på exakt samma plats som förra gången man tittade till dem. Men det är samma fiskar.

En skillnad är förstås att det kommer ljud ur TV:n. Min finska hörförståelse är som framgått begränsad. Långt sämre än att jag kan uppfatta vad en fotbollskommentator säger. Det är mest ljud. Men här kommer det intressanta. Själva ljudet skiljer sig inte alls från en svensk fotbollskommentator. Eller en engelsk för den delen. Så utan att se det, kan jag sluta mig till vad som händer på skärmen. Samma röstlägen för samma situationer. Decenniers studier av TV-fotboll har givit mig denna färdighet.

Värdelöst kunnande, kan man tycka. Möjligen är det så. Men det borde gå att applicera även på andra områden. Bara en tidsfråga innan forskarna ringer. Jag ger min tid till högstbjudande.

En vintersaga

Vädret är idag, hur ska jag uttrycka mig så vältaligt som situationen tillåter...? Skit. Vädret är skit. På få platser i Helsingfors blir det lika uppenbart som i Kronohagen. När det är kallt, är här extra kallt. När det blåser, är här storm. Havet är den skyldige, det viner om en halvö.

En gång för ett par år sedan traskade jag genom stadsdelen, på väg hem mot vårt förra bo på Norra Kajen, utan vantar och med två tunga kassar att bära. Det var i februari, och mina händer höll bokstavligen på att ramla av. Var femtionde meter fick jag stanna för att försöka få liv i mina stackars tassar. Det var minus en miljard kronohagsgrader, och endast jag och en kvinna med en hund hade vågat oss ut.

Andra gången jag hade passerat kvinnan, bara för att stanna upp igen, ivrigt upptagen med att gnida händerna mot varandra, gick hon fram till mig och tog till orda.

Kvinna med hund: Fryser du?
Jag: Ja.
Kvinna med hund: Du kan få mina vantar.

I en gest av biblisk vänlighet tog hon faktiskt av sig sina vantar och ville ge dem till mig. Jesus med hund. Förvisso hade hon ytterligare ett lager på sig under det första paret, men jag misstänker att samaritpatrullen var på jour för att rädda traktens frusna själar.

Jag tog inte emot dem, jag hade bara en kort bit kvar. Varför jag inte hade vantar i första taget? Varför jag gnäller på kyligt väder och nu när det är ett plusgradigt tråkregn? Varför vi envisades med att bo kvar i Kronohagen även när vi flyttade, om det nu är så blåsigt här?

Ställ nu inte så mycket frågor. Vissa vägar äro outgrundliga.

Vilse i Pannkakan

I Sverige äter man ärtsoppa och pannkakor på torsdagar. Så även här. Ärtsoppa är ärtsoppa, men pannkakorna i Sverige är av den tunnare sorten, som crêpes. Så icke här.

Att äta en tjockpannkaka med extra sylt och grädde till lunch, utöver ärtsoppan ber jag att få påminna, är generellt sett dåligt för den eftermiddagliga arbetsmoralen. Det är också generellt sett vad jag gör varje torsdag. Sen sitter jag på min stol och tänker att det där var ju inte så genomtänkt. Den här torsdagen heller.

Sen glömmer jag det. Imorgon är det fredag. Generellt sett pockar andra dåligheter på min uppmärksamhet.

Twilight zone

På Universitetsgatan ligger en ganska nyöppnad nudelbar. Wrong Noodle Bar är namnet, men något fel på den är det inte. Slank in där idag efter jobbet, i hopp om att blidka min skrikande mage. Som ett litet barn är den, min mage. Inget tålamod. Efter några heta och söta nudlar var den lugn och fin igen.

Det var något jag hade räknat med. Det jag inte räknade med var att jag skulle stiga rakt in i ett finlandssvenskt skymningsland. Alla gäster i restaurangen var finlandssvenskar. Samtliga. Utom jag då, och en rikssvensk herre till, som dock var så väldresserad att han kindpussade kvinnorna i sitt sällskap.

Det här händer mig väldigt sällan. S berättade häromdagen om en finlandssvensk kollega, en forskare. Hon hade sagt att hon nog talar svenska med äldre kollegor, men inte med yngre eftersom de inte kan eller vågar. Synd, tycker jag, man blir på så bra humör av att lyssna på finlandssvenska och jag skulle gärna hamna i dessa språkbad oftare. Jag kanske rör mig i fel miljöer.

Men att lära sig svenska handlar inte bara om att göra mig glad. Jag läste att engelska allt mer tar över när Nordiska Ministerrådet sammanträder. Skälet är att finnarna inte känner sig bekväma med svensk/norska/danska.

Om det säger en del av mig: tråkigt, den nordiska gemenskapen bygger förstås till stor del på de nära besläktade språken.

Den andra delen av mig säger: vem fan förstår danska? Ta det på engelska, please.